Vid det laget är jag, precis som alla andra, trött och irriterad. Jag har skickat ett mejl till bolaget, men jag skriker inte. Det är det däremot andra som gör.
En del idiotförklarar personalen, som inte sätter in en ersättningsbuss, och tonläget är hätskt. När ett fåtal stolar slumpas ut, till ett plan som snart ska avgå från en närliggande flygplats, försöker en arg man kräva att han ska prioriteras. Som om han är den enda som ska till Umeå av en särskild anledning.
Den sortens drama utspelar sig inte bara vid inställda avgångar. Exempelvis menar Mårten Eskilsson, chef vid räddningstjänsten i Strängnäs, att respekten har blivit sämre för blåljuspersonal.
Uttalandet gjordes efter en bilolycka, där en brandman som dirigerade trafiken nästan blev nermejad och fick en spottloska på sig. Dessförinnan hade föraren kört förbi ett tiotal fordon, vilket motiverades med att samtliga i bilen var hungriga och behövde komma till McDonalds. Som om alla andra bilister var ute och okynneskörde och gott kunde stå i kö lite extra.
Ännu längre har det gått på en del sjukhus, som har satt upp anslag i väntrummet om att vården inte accepterar hot och våld mot personalen. Det finns trivselregler om att tala i normal samtalston, samt självklarheter som ”vi måste alltid hjälpa dem som är svårast sjuka först” och ”vi accepterar inte att man tränger sig före i kön”.
Att lapparna anses nödvändiga visar att för många inte har en tanke på att personalen gör sitt yttersta och att övriga i väntrummet är lika less på att vänta.
Lägg till läget för lärare och rektorer, där var tredje grundskolerektor i Göteborg uppger att de har utsatts för hot eller våld bara under det senaste året. I regel från elever eller deras anhöriga.
Därmed har föräldrar inte bara begått en olaglig handling, utan även lärt sina barn att det är okej att behandla medmänniskor utan hänsyn och idiotförklara dem som inte skräddarsyr lösningar som man själv gillar. Detta trots att man vet – eller borde veta – att anställda i skolan och sjukvården har ansvar för att verksamheterna ska fungera för hundratals personer.Inte enbart för mig.
I samtliga fall är det en och samma sak som lyser med sin frånvaro: respekt.
På den positiva sidan ska läggas att tiden när gemene man stod med mössan i hand och lät sig hunsas är förbi. Problemet är att det har slagit över åt andra hållet. Känslan för helheter har försvagats, precis som respekten för andra människor i allmänhet och att professioner fattar genomtänkta beslut inom sina områden i synnerhet, vilket även märks på det ökade antalet hot mot politiker.
Oavsett varför utvecklingen har tippat över måste den skruvas tillbaka. Den som skriker högst kan inte få mest och utgångsläget kan inte vara att alla som inte gör som jag vill är idioter, som det är okej att hota och förlöjliga.
Alternativet är att ingen kommer att vilja jobba i yrken där man tvingas stå öga mot öga med allmänheten.