I mitten av oktober stod det klart att de vargvalpar som fötts utanför Katrineholm var hybrider mellan hund och varg. Det beslutades snart om skyddsjakt på djuren – de naturvårdande myndigheterna vill inte se någon inblandning av hund i den nordiska vargstammen.
Hybriderna och jakten på dem har rönt stor uppmärksamhet i Katrineholmsområdet. Det rör sig ju också om något unikt: Det är, såvitt forskarna vet, första gången som varg och hund har fått avkomma i Sverige.
Skyddsjakten på Katrineholmsvargarna pågår ännu i skrivande stund, med målet att alla individer i familjen ska dödas. Men även om dessa djur försvinner, får sörmlänningarna räkna med fler vargar i länet i framtiden.
Det säger Johan Varenius, chef för vilt- och landsbygdsfunktionen vid länsstyrelsen i Sörmland.
Han hänvisar till den nationella rovdjurspolitiken, som föreskriver att de stora rovdjuren ska sprida sig söderut. Sverige har delats in i tre förvaltningsområden för rovdjur: norra, mellersta och södra. Södermanlans län ligger i den nordligaste delen av det södra området, medan exempelvis Dalarna, Örebro, Stockholm, Värmland och Västmanland räknas till det mellersta.
I det norra området gör renskötseln att konflikterna med rovdjur är större. Detta område ska därför fredas, enligt den nuvarande rovdjurspolitiken. I det mellersta området finns redan i dag förhållandevis många rovdjur.
‒Det innebär att trycket i dag är koncentrerat till den mellersta regionen, säger Johan Varenius.
Det är mot denna bakgrund, som den nationella målsättningen är att fler rovdjur ska sprida sig till det södra förvaltningsområdet, där Sörmland ingår.
‒Det här gör att etableringen av varg i Sörmland är i linje med den nationella rovdjurspolitiken, säger Varenius.
Redan i dag finns det, även bortsett från hybriderna i Katrineholmsområdet, varg i Sörmland och i angränsande län. I början av januari kunde länsstyrelsen konstatera att det rör sig varg i området mellan Eskilstuna, Flen, Strängnäs och Gnesta. Det kunde slås fast efter en spillningsinventering, som visat att det i området rört sig en hona och en hane. Honan kommer från det så kallade Sjundareviret utanför Gnesta, i Stockholms län. Hanen kommer från ett revir i gränstrakterna mellan Örebro och Västmanlands län.
‒Det här tyder på att det kan vara en etablering på gång i Sörmland, och att vi får räkna med vargetableringar i länet i framtiden, säger Johan Varenius.
I Sverige finns det fem stora rovdjur: björn, varg, järv, lo och kungsörn. En järv hittades för några år sedan påkörd i Mariefredstrakten, men Varenius tror ändå inte att järven är på väg att etablera sig i Sörmland. Inte heller kan vi förvänta oss björn i de sörmländska skogarna under överskådlig tid.
Kungsörn och lodjur däremot finns redan här. Länsstyrelsens inventeringar har visat att det sker mellan en och tre lodjursföryngringar i länet varje år. Men det kan finnas fler lodjur än så. Att spåra djuren är svårt, framför allt när det inte finns snö.
I hopp om att kunna upptäcka fler rovdjur, har länsstyrelsen satt upp ett 20-tal viltkameror på olika ställen runtom i länet. Det var så som hybriderna utanför Katrineholm först upptäcktes.
Fler rovdjur riskerar att skapa fler konflikter mellan djur och människa.
Vargen väcker alltid starka känslor vart den än kommer: en del människor känner rädsla, andra välkomnar vargen och ser inga problem med dess närvaro i markerna, medan ytterligare andra är avvisande eller direkt hatiska mot djuret.
Känslorna kan vara heta och ibland gå över gränsen både bland varghatare och -kramare; ett exempel på detta är att personal vid länsstyrelsen hotades i samband med beslutet om skyddsjakt på hybriderna.
Vid sidan av de starka känslorna, finns naturligtvis också högst konkreta problem när stora rovdjur ska samexistera med människor och deras tamdjur. Både varg och lo kan riva tamdjur, konstaterar Johan Varenius – ett problem inte minst i Sörmland, där det finns mycket får.
För att minska konflikterna, arbetar länsstyrelsen med bland annat informationsspridning. Inventeringsarbetet och allmänhetens inrapportering av rovdjursobservationer är en viktig del i detta. Genom att ha koll på var djuren befinner sig, är chanserna större att tamdjursägare kan skydda sina djur, när rovdjuren finns i närheten.
Vi får alltså ställa in oss på fler rovdjur i länet. Men finns det då för gemene svampplockare eller vandrare anledning att känna rädsla under skogspromenaderna?
Nej, menar Jan Perjons, vargspårare och föreläsare, som i många år har följt vargfrågan.
‒ Man ska ha respekt för allt vilt. En älg kan sparka en människa. Man kan bli hundbiten ... Men för oss människor finns det ingen större anledning att vara rädd för varg, säger han.