– Jag minns inget från olyckan och väldigt lite från tiden direkt efter. Det första minnet jag har ifrån sjukhuset i Eskilstuna, är av en bekant som kom in för att han skulle få barn. ”Vad gör du här”, frågade han mig, berättar Viktor Niemistö, som i dag är 26 år gammal och bor i Björkvik.
Vad han gjorde på sjukhuset där och då kunde han knappt svara på och det dröjde ännu några veckor till innan han lyckats smälta det faktum som efter intensivvården stod klart – att han aldrig mer skulle kunna gå.
I höjd med halskotan, C6, hade han fått en ryggmärgsskada som lett till förlamning.
– Det var väldigt svårt att acceptera. Den första tiden mådde jag riktigt dåligt, men när mina nära och kära hälsade på ville jag vara positiv för deras skull. Med tiden märkte jag att jag mådde bättre när jag tänkte positivt och bestämde mig för att jag skulle lösa det här själv.
I november fick han flytta hem från rehabstationen i Stockholm. Han tackade bestämt nej till psykologhjälp, och siktade på att hitta egna lösningar för ett så normalt liv som möjligt.
– Innan hade jag inte trott att jag skulle vara stark i en sådan här situation. Men med stödet från mina vänner och min familj har jag kunnat prata öppet om det och verkligen känt att det har varit upp till mig själv att vara positiv.
Vännerna och familjens betydelse poängterar han gång på gång.
– Jag trodde det skulle förändras, men alla vänner är kvar. Det är precis som förut. De har peppat mig hela vägen och är en av anledningarna till att jag mår så bra som jag gör.
Barndomsvännen Kristoffer Gustavsson har inte bara varit ett bra stöd, utan har också sått fröet om den sysselsättning som Viktor Niemistö uppskattar allra mest – rally.
– Redan när jag låg på sjukhuset började han prata om att vi skulle köra rally och att jag skulle vara hans kartläsare. Jag hade aldrig testat det men hade fordonsintresset sedan tidigare. Det fick mig också att tänka positivt, berättar han.
Visst behövde några anpassningar göras, men tillsammans löste han och Kristoffer Gustavsson allt som krävdes för att de under 2017 skulle kunna genomföra sitt första lopp.
– Det var en lättnad att göra det första loppet utan att känna rädsla. Farten är bara lycka, vilket jag kanske inte trott när jag varit med om bilolyckan.
Farten är bara lycka, vilket jag kanske inte trott när jag varit med om bilolyckan
Istället för rädsla fanns i stället en kärlek till farten och när Kristoffer Gustavsson och Viktor Niemistö bestämde sig för att fortsätta döpte de teamet till C6 rallyteam.
– Det är viktigt att man inser att man kan göra saker. Man kan fortsätta med sina intressen och till och med testa nya saker, även om man sitter i rullstol. Det gäller bara att inte ge upp och att vara påstridig.
Viktor Niemistö, som har rörelseförmåga i hela höger arm, viss i höger ben, mindre i vänster ben och knappt någon i vänster arm, behöver assistans dygnet runt och lämnas därför aldrig ensam.
– Egentiden är något jag saknar, men vi har lyckats lösa det så att Kristoffer är min assistent när vi kör rally. Då får jag egentid, där jag bara kan vara med en kompis och ha roligt.
Under årets tävlingssäsong har han börjat läsa efter noter, något som kräver fartkänsla, situationskunskap och timing.
– När det fungerar går det i allmänhet bra för oss. Men mycket handlar om att inte läsa för fort, Kristoffer vill gärna ha en instruktion åt gången, skrattar Viktor Niemistö.
Årets hittills bästa prestation ledde till en förstaplacering med Volvo 940:n i C-klassen i Gästabudstrofén i Nyköping. Nästa tävling kör de på hemmaplan på lördag – Slottssprinten vid Ericsberg.
– Klart man vill vinna när det är hemmatävling, men det viktigaste är att vi har roligt. Sen är den stora drömmen att åka SM, det skulle vara stort, avslutar Viktor Niemistö.