Nej, det handlar inte om att jag är grinig för att Sverige åkte ur World Cup-hockeyn mot lag Europa. Jag fick inte ens igång entusiasmen när Tre Kronor var kvar i turneringen. Den kändes bara konstig. Särskilt när jag i första matchen jag såg hittade det hopplockade Europalaget i en dräkt där klubbmärket fick mig att tänka på en mix av autobots (goda) och decepticons (onda) i tecknade Transformers när jag var liten.
Men när varken Optimus Prime eller Megatron var med, utan Mats Zuccarello Aasen och Zdeno Chara, zappade jag. Törs även lova att varken arrangörerna eller Kanada tycker att det var särskilt kul att mixlaget nådde final. De hade garanterat hoppats på USA, Ryssland eller möjligen Sverige.
Nåja, natten mot fredagen svensk tid har sannolikt Kanada säkrat titeln via 2–0 i matcher och vi kan glömma turneringen som den parentes i hockeyhistorien den lär bli. Dags att i stället rikta all fokus på den glödheta matchen mellan likaledes hopplockade lag Europa och USA i golfens häftigaste tävling – Ryder Cup.
Varje slag är intressant, varje match ett drama. De mest rutinerade spelarna vittnar gång efter gång om att nervositetsmässigt kan ingenting jämföras med att pegga upp på första tee i Ryder Cup, alltid omgiven av en smått hysterisk och energisk publik.
Jag läste i går att det i USA snackas om att man har satt ihop det bästa laget genom tiderna till hemmadrabbningen på Hazeltine där spelet startar på fredagen. Känns som vi har hört det förut, va?
Det spelar oftast ingen roll hur stora superstjärnor jänkarna har individuellt sett, Europas bättre lagkänsla brukar ge utdelning och nu ståtar man med sex segrar på de sju senaste turneringarna.
Självklart är det extra kul att en svensk finns med även i år, Henrik Stenson säger sig vara okej efter knäproblemen och redo att spela många matcher.
Lita på att jag sitter uppe halva nätterna och ser golffesten.
Det är lika säkert som att jag inte satt uppe på natten och såg Transformers möta Kanada.