Det har kommit såväl samtal som mejl från människor som vill läsa om Runar Svensson och när jag tittar in på Sedelvägen en eftermiddag i mars är det en något "skadeskjuten" man som öppnar dörren.
– Just nu är det mest ont, svarar Runar när jag hör mig för om dagsläget.
– Jag snubblade på en matta och slog i axeln i måndags och på torsdag ska jag skiktröntga höften. Jag bytte samma höft för 22 år sedan, men nu har den börjat krångla igen. De tror att det kan vara något medfött fel, fortsätter han och häller upp kaffe till oss.
Sina första fyra år här på klotet bodde Runar på söder, sedan blev det två år i Västerås innan familjen flyttade till Lundbladsvägen.
– Det drällde av ungar i vårt kvarter och de flesta av oss var idrottsnördar. Vi ordnade olympiader i friidrott och hade seriespel i fotboll på plan vid konstmuseet. Vårt lag hette IFK Huddersfield, säger Runar och ler åt minnena från förr.
Så småningom började han spela fotboll i IFK Eskilstunas pojklag och i sjätte klass upptäckte Runar badhuset där han började simträna.
– Min främsta styrka som fotbollsspelare var min snabbhet, jag vann ett skol-SM på 60 meter och tror att jag sprang på 7,9 sekunder, säger Runar och kliar sig eftertänksamt på hakan.
Först som 15-åring kom handbollen in i Runars liv – det var Lennart "Pipa" Larsson som drog med honom på en träning.
– Då slutade jag med fotbollen och satsade på handboll och simning. Jag tränade väldigt mycket, intygar Runar som snart kom med i Tunafors SK:s framgångsrika vattenpololag där han var med och tog nio SM-guld.
– Det blev 124 landskamper och tre EM-slutspel i vattenpolo också. Vi var mycket ute i Europa och spelade – och hade mycket roligt ihop, inflikar Runar som hade sin lillebror Rolf med sig på såväl handbollsplan som i vattenpolobassängen.
Hur var du som vattenpolospelare?
– Jag var back och hade ofta som uppgift att ta bort motståndarnas bästa spelare. Och jag var nog den som simmade mest i laget.
– Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte satsade mer på simningen, med mer träning hade jag kunnat bli en bra simmare, funderar han vidare.
I handboll började Runar på nio meter, men där var konkurrensen så hård att de omskolade grabben till kantspelare och så småningom till mittsexa när det blev dags för A-lagsspel.
– Jag var duktig på att täcka skott, svarar Runar när jag hör mig för om hans styrkor som handbollsspelare.
I början av 70-talet tog Sigo Bjers över som tränare i Guif och för första gången blev det handbollsträning "på riktigt" innan dess hade det mest varit "gymnastik och spring" på träningarna.
– Säsongen 1971 inledde vi med tre raka segrar, men vi tappade de sex poängen sedan det upptäckts att Hasse Eriksson inte var registrerad. Det var IFK Malmö som lämnade in protesten. Under våren klarade vi oss kvar i högsta serien med fyra mål till godo – och det var just IFK Malmö som åkte ut. Lite revansch där, säger Runar och flinar.
– Vi hade ett kanonlag då med bland andra Hasse Eriksson, Blöta Jonsson och inte minst Bobban som var riktigt bra när han kom fram.
Runar spelade handboll några år efter 30-årsdagen och motionsspelade vattenpolo ytterligare några år.
– Jag spelade med ett sargat knä i flera år och det var hög tid att lägga av.
Som tränare minns han gärna åren med Guifs duktiga killar födda 1967 och 1968 – de vann pojk-SM och knep bronsplatsen i junior-SM några år senare.
– Jag tränade Guifs damlag i högsta serien en säsong, vi åkte ur efter att ha spelat kryss mot Skuru i sista matchen. De kvitterade i slutsekunderna, då var det mycket gråt, säger Runar som tränade Katrineholms AIK i fyra säsonger och Guifs herrar under ett par omgångar.
Han berättar med glädje om den bollskola han drog igång i Guif och som fortfarande pågår, men nu med andra vid rodret.
– Det var roligt att träna eller leka handboll med de där små knattarna, säger Runar som slutade där för några år sedan.
Tjänade du några pengar på din idrott?
– Nej du, det var inte många kronor. Vi hade 25 kronor per poäng något år och storstjärnorna fick väl några tusenlappar. Som tränare fick jag betalt, men det var aldrig några stora pengar.
Har du kontakt med några gamla idrottskamrater nu för tiden?
– Jo då, Hasse Andersson, Sören Sandberg och jag badar bastu på Nålmakaren varje tisdag, vi är tio gubbar som tränar hos Mulle Göransson två gånger i veckan – även om jag vilar från det just nu – jag brukar spela minigolf med bland andra Classe Thell, Lennart Lindh, Leffe Byh och Sörlisten i Munktellarenan på måndagar och så kollar jag på Guifs matcher med "Tåten", Lasse Liberg, Roffe Perrault med flera.
– Det blir en hel del idrottssnack, intygar han.
Runars söner, Håkan och Tomas, blev båda A-lagsspelare i Guif som vuxna, men Runar menar att han inte manade på grabbarna.
– Det föll sig naturligt att det blev handboll – de började spela tidigt i Lundbyskolan, säger han.
Tomas bor fortfarande kvar i Barcelona efter sin makalöst framgångsrika karriär i handbollsmålet – Runar och Lisbeth har sett många av hans matcher ute i Europa.
– Numera följer vi barnbarnens idrottande, säger Runar och berättar om fotboll, handboll, gymnastik och annat de sysslar med.
Lisbeth och Runar träffades redan 1957 – genom idrotten förstås.
– Det var på sim-SM i Varberg – hon tog ett brons på 200 meter bröstsim medan jag hamnade utanför pallen, erkänner Runar som lovade Nyköpingstjejen Lisbeth evig trohet 1962.
Runar ser i stort sett alla Guifs hemmamatcher och ser fram mot slutspelet.
– Bortamatchen mot Hammarby på söndag blir en nyckelmatch, vinner de den blir det nog slutspel, siar han om matchen som Guif vann för drygt tre veckor sedan.
Vad tycker du om dagens handboll jämfört med när det begav sig?
– Den är mycket roligare och framför allt snabbare än på vår tid. Men domarna har inte hängt med i utvecklingen, de är alldeles för flata.
Var ni kungar i stan på din tid?
– Nej inga kungar, men vi var kända. Det är fortfarande många som känner igen en i affärerna och vill prata. Men det är bara kul – jag har inget att dölja...
– Jag har haft ett mycket bra både liv och idrottsliv, säger Runar och visar mig ett antal bilder från förr innan vi skiljs åt.
En rejäl och redig karl det där – fast det har i och för sig alltid varit mitt intryck...