Förra våren tog Anton Bergström över anrika Eskilstunaföretaget Sigillet tillsammans med sin syster Elin. Och nu har han, vid sidan om jobbet och motorsportkarriären, inlett en satsning mot vinter-OS 2026 – i skeleton (!). Varför?
– Ha ha ha ... ja det kan man fråga sig och det är många som frågar det faktiskt. Farten är något som har lockat mig hela tiden och svenska kälkförbundet hade ett skojevent, Snowracer cup, för några år sedan som vi deltog i. Då var vi i Skellefteå och körde den tävlingen och efter det började vi följa kälkförbundet, säger Bergström.
Fröet var sått och när Anton i höstas fick se en efterlysning från förbundet nappade han.
– De la ut ett inlägg på Instagram där de sökte utövare till den här landslagssatsningen på skeleton. Då tänkte jag "det är väl superkul att få testa på, den här chansen får vi inte missa". Vi åkte upp till Bosön på en första uttagning och fick göra fystester och liknande och i oktober var vi i Lillehammer för första gången och testade isbana.
Hur var det att kasta sig ut där allra första gången?
– Jag var ju nervös men samtidigt startade vi längre ner i banan, i kurva sex av 16 tror jag, och kom inte alls upp i samma hastighet som man gör längre uppifrån. Så första åket var jag kanske uppe i 70-80 km/h. Det kändes kul, man fick värsta adrenalinet och ville bara upp och åka igen.
Anton fick flytta upp successivt och hastigheterna ökade till över 100 km/h. Men sedan fick dagen ett abrupt slut.
– Jag kom lite fel in i en kurva, då är det svårt att rädda. Jag smällde i väggen, vände runt och gled på rygg ner i banan. Det gjorde ganska ont kan jag säga.
Han fortsätter mer allvarligt:
– Det blev en rejäl krasch. Jag fick jäkligt ont och blödde från höften. Revben, axel, armbåge och hela sidan hade fått en rejäl smäll.
Anton visar med handen mot sin kropp.
– Armbågen var värst ...
Skeleton är den enda av kälksporterna (bob och rodel räknas också dit) där utövaren åker med huvudet före liggandes på mage.
– Det stämmer (skratt). Det kan kännas konstigt att man slänger sig med huvudet före men just huvudskador är väldigt sällan det sker Det är ändå en säker sport även fast det ser livsfarligt ut.
Mellan jul och nyår var Anton åter i Lillehammer och körde första åken från toppen av den 1,4 kilometer långa banan som är den närmaste för honom att träna i och där OS avgjordes 1994.
– Det var en helt annan upplevelse och man kände verkligen av ett helt annat tryck än vad man tidigare hade känt, säger han med stor entusiasm.
– Vi fick till cirka åtta åk från toppen och tiderna förbättrades hela tiden.
I början av januari fick sedan Anton Bergström ett oväntat samtal från det norska förbundet.
– De undrade om jag ville ställa upp att vara föråkare till en Europacuptävling som gick i Lillehammer. Självklart tackade jag ja. Sagt och gjort åkte jag dit ovetandes om vad det innebar. Väl där insåg jag att jag fick förbereda mig på många åk och med knappt någon tid att återhämta sig däremellan. Jag gjorde sex åk första dagen, sex åk andra dagen och lyckades ta personbästa fyra gånger under den resan.
– Det var riktigt häftigt att få möjligheten att kunna jämföra sig med toppåkarna och se hur stor skillnad det är under samma förutsättningar. Jag känner att jag har mycket att fila på men ändå skiljde det inte allt för mycket i tid.
Vad har du som mål?
– I första skedet ville jag testa och känna hur det kändes. Är det något jag ska hålla på med? Från första testet har jag tyckt att det varit superkul och jag vill fortsätta. Framförallt är det farten som lockar mig. Ska jag satsa 100 procent vill jag ta mig till OS.
När kan det bli aktuellt att tävla första gången?
– Det får vi väl se men jag tror absolut att jag ska hinna med någonting under det här året. Känner helst att jag först blir mer bekväm på kälken och i banan innan jag börjar tävla. Ska jag vara med i en tävling vill jag vara med och kriga om platserna och inte komma sist.
Vad kostar det att hålla på?
– Kälken är ganska dyr att köpa in, den ligger väl på nånstans 70 000 kronor och uppåt. Men vi får låna kälke av svenska skeletonlandslaget. Svenska kälkförbundet stöttar ekonomiskt för resor, boende och så vidare. Just nu är det väldigt överkomligt. Bilsportsäsongen kostar betydligt mer kan jag säga. Där får vi stå för allting själva egentligen som resor, däck, skador på bil ... utan alla samarbetspartners hade jag inte kunna hålla på med det.
Anton säger att kombinationen bilracing och skeleton är gynnsam för båda sporterna.
– Det är en bra kombo som inte krockar, håller pappa Joacim Bergström med om.
Ännu så länge är det inte helt klart om det blir en fortsättning på de danska racingbanorna för Anton. Men målet är att få återvända trots ett allt annat än lyckat 2023.
– Man kan bara sammanfatta med att det har var en riktigt skitsäsong, jag har inte så mycket mer att säga. Riktigt tråkigt faktiskt med tanke på hur bra det gick 2022 och vi hade förhoppningarna att vi skulle fortsätta klättra i placeringarna. Men vi gjorde ett felval av bil, vi gick från Honda till Audi, som inte passade på de danska banorna helt enkelt. Det var tråkigt men det är bara att bryta ihop och komma igen.
Är du igenkänd av racingpubliken i Danmark?
– Absolut. Det är en riktigt häftig upplevelse för det är så sjukt mycket publik och på varje tävling är det säkert 50-100 personer som kommer fram till mig och frågar efter autografer. Det är liksom en häftig känsla. På finalen var det flera som kom med kepsar som jag fick signera. Sedan får vi förare en penna och en bunt idolkort som vi bara kan skriva på, berättar Anton.
– Det är runt 10 000-15 000 åskådare på varje race. Det är festivalstämning, flikar Joakim in.
– Det har inte varit alls på samma sätt när jag tävlat i Sverige. Allt är så mycket större i Danmark, fortsätter Anton.
Han säger vidare att fansen har möjlighet att gå ut på banan.
– Vi får ställa upp i den ordningen vi ska starta racet. Sedan hoppar vi ur bilarna, lägger hjälmen på taket och publiken får komma ut på banan. Vi snackar lite med fansen, visar bromsar, däck och de får även provsitta om de vill ... Det har varit väldigt uppskattat av publiken och jag tycker det är superkul att få snacka lite med dem som faktiskt är där och kollar och stöttar oss.