Att fyra i en familj tävlar så flitigt är om inte unikt så i alla fall ytterst ovanligt.
– Kombinationen far och son eller far och dotter finns men just alla fyra tror jag inte finns hos någon annan, enas kvartetten om när vi träffar dem i källarlokalen i Skogstorpsskolan där de avfyrat otaliga skott genom åren.
Det hela började 1983. Det var då, på en riksskyttetävling i Skåne, som Göran och Eva fann varandra och det slog gnistor direkt.
– Vi kom in i sporten genom våra pappor, berättar föräldrarna.
– Och jag och Marcus växte upp vid skyttebanan. När vi var små satt vi i bagageluckan på bilen och hade picknick medan mamma och pappa tävlade, berättar Elin och skrattar.
Hon var dock väldigt ivrig efter att själv få börja träna och redan som 5-åring fick hon testa så smått.
– I början nådde hon inte ens avtryckaren och då blev hon arg för att hon inte kunde skjuta på ett tag, minns Göran och ler.
– Som 8-åring sköt hon men det var rätt kraftig rekyl i vapnet så hon åkte bakåt lite, tillägger Eva.
Även Marcus valde så småningom att satsa på familjens favoritsport.
– Fast jag stretade i alla fall emot ett tag. Jag höll bland annat på med fotboll som barn. Men när jag var runt 13–14 blev det skytte. Det var roligare och jag lyckades bättre där, säger han.
Alla tävlar för Bälgviken men numera tränar de sällan ihop. Elin bor i Guldsmedshyttan nära Lindesberg och Marcus har närmare till Munktellarenan där han ofta tränar med Eskilstuna Skytteförenings Kalle Olsson. Å andra sidan tävlar de så flitigt att alla i familjen träffas frekvent ändå.
– Jag har trappat ner lite och är landslagsledare för juniorerna men visst blir det en del tävlingar också, säger Eva.
– Och det finns väldigt många. Jag tror att vi hade två fria helger från maj till september, säger Elin.
Ofta tävlar de mot varandra och alla enas om att Elin är klart vassast på 300 meter medan det är mer öppet i andra grenar där den som har en bra dag brukar ta hem det. Men de gillar verkligen Brommastafetten, en lagtävling där alla fyra kan tävla tillsammans och som de har vunnit en gång.
– En väldigt annorlunda och rolig tävling för oss skyttar som normalt sett alltid bara skjuter individuellt, säger Göran.
– Där vill man så klart lyckas bra för egen del men även ge ett bra läge till nästa i laget som kommer efter, säger Elin.
Skytte är kostsamt, inte minst ammunition är dyrt, så sponsorer behövs. Men det räcker inte att bara nöta skott efter skott på träning. Man måste träna kondition och styrka för att orka med långa tävlingar. Plus att det mentala är väldigt viktigt. På det temat har mamma Eva den värsta upplevelsen.
– Det var i ett SM-kval där jag låg väldigt bra till för att nå finalen. Men plötsligt blev det bara helt svart, en hemsk känsla. Det handlar främst om rädslan att misslyckas, säger hon.
Som vi skrev i början av texten strävar de efter det perfekta – inte bara en gång utan att kunna upprepa det.
– Det är ju ofta toppar och dalar också. Vissa dagar undrar man vad man sysslar med för att det går så dåligt. Det gäller ju att lyckas jämna ut de där dalarna, säger Elin.
– En hög lägstanivå är ett viktigt mål, säger Göran.
Vem är familjen Åhlins sämsta förlorare?
– (Alla sneglar på Marcus). Ja, jag får ta den. Fast det har blivit bättre, det var värre när jag var ung.
– Yngre, flikar Eva och Elin omedelbart in.
Vem tränar flitigast?
– Också Marcus, enas alla om.
– Jag kör väl tre gånger i veckan. Minst. Ett tag kunde det bli måndag–torsdag (plus att det alltså tävlas nästan varje helg).
Vem är mest vidskeplig?
– Det är väl jag. Kanske inte vidskeplig men jag har bestämda rutiner för hur jag vill att saker ska vara. Fast om de råkar brytas någon gång brukar det kunna gå ganska bra ändå, säger Elin.
Vem vill ha senaste utrustningen?
– Jag. Det är ju bra att ha uppdaterade grejer, säger Marcus och skrattar.
Vem psykar motståndare mest?
– Ingen. Det är väldigt ovanligt i skytte både nationellt och internationellt. Vi är ungefär samma klick skyttar som reser runt och vi blir som en familj, säger Elin.
– Det hände ibland när vi var yngre och sköt bra. Då kunde vi få höra "inte konstigt med de förutsättningarna och de föräldrarna" i stället för att vi fick beröm för vår prestation, säger Marcus.
Vem förbereder sig mest noga?
– Den tar jag. Ofta är det jag som fixar med ammunitionen åt alla och även det tekniska om något strular med gevären eller så, säger Göran.
Snart är det jul, firar ni tillsammans?
– Jajamen, i år blir det hos oss i Torshälla, säger Eva.
– Det ska vara jullunch, efter det Kalle Anka, sedan öppnar vi julklapparna och efter det blir det väl nånting annat kul, säger Elin.
Ett träningspass i skyttelokalen kanske ...?
– Haha, nej! På julafton tar vi ledigt.