I december satte Michaela svenskt rekord – för femte gången – vid en tävling i Danmark. Resultatet: 418,4.
En lysande poäng som säkerligen skulle räcka en bit i OS.
– Till final, säger Arvidsson snabbt innan hon fortsätter:
– Men det är svårt att säga eftersom det kan variera lite, 416 brukar räcka för att komma till final på en världscup. I OS är världens bästa skyttar med och det är större press.
Bara för att Michaela, som under förra året ett tag låg nummer 13 på världsrankingen, har skjutit hem kvotplatsen till Sverige är det inte helt säkert att hon får platsen. Inte ens någon annan luftgevärsskytt.
– Det är inte bara damer i min gren som kan ta den. Den kan hoppa över till en annan gren (exempelvis pistolskytte för herrar) men det är bara i extrema fall det blir så.
Sedan i höstas finns Michaela Arvidsson med i SOK:s (Sveriges Olympiska Kommitté) topp- och talanggrupp. Det talar för att de gärna ser henne i ett olympiskt spel. Beskedet väntas komma under våren.
– Det är väl lite luddigt när det blir men efter världscuptävlingarna, som också går i Rio, i april ska det komma ett beslut.
Vi träffas i Munktellarenans nedre regioner där skyttarna har sin hemvist. Michaela har på sig en grå t-shirt, slitna boyfriendjeans och jympaskor.
Hon är sådär lagom självsäker utan att vara det minsta kaxig.
I höstas gick hennes flyttlass till Eskilstuna.
– Jag tittade var i landet jag hade bäst skyttemöjligheter och Eskilstuna har en fantastisk skyttelokal. Det är hyfsats nära till flygplatser, det är en lagom stor stad som det är lätt att ta sig runt i och det är en aktiv förening, säger Michaela och drar handen genom sitt ljusa hår.
– Vi har alltid träningsläger med landslaget här så varför inte flytta hit.
Arvidsson studerar samtidigt informativ illustration på halvfart, det vill säga 50 procent, på högskolan. Det innebär att hon blir Eskilstuna trogen i minst sex år.
Michaela berättar att hon tränar omkring 15-20 timmar varje vecka. Kondition, styrka och skytte.
Hon är uppvuxen i småländska Bratteborg utanför Vaggeryd. Skillingaryd blev hennes första förening strax efter att skyttesagan Michaela Arvidsson började skrivas då hon var i elvaårsåldern.
– Det var en testa på-dag som skolan anordnade och nästan alla föreningar i kommunen var där. Jag sköt tre skott i en källare, det blev tre tior, och de tyckte att jag skulle börja, säger Michaela och ler.
Efter ett par år som sittande skytt blev det stående.
– Jag har alltid haft lätt för mig. Eftersom det gick så lätt i början var det roligt och jag fick blodad tand.
Kompis efter kompis la av men Michaela fortsatte och valet att gå skyttegymnasiet i Sävsjö var enkelt.
Nu har den 21-åriga stjärnan, som tävlar för Eskilstuna Skytteförening, nått toppen i Sverige och i slutet av den här månaden väntar EM i Ungern.
– Jag siktar såklart på medalj, säger Arvidsson.
Är det inte jobbigt att resa runt i världen och skjuta?
– Nej, det är kul. Klart att det blir en annorlunda vardag och lite hattigt men det är vad jag vill göra. Och åka runt i världen och skjuta är inte så tråkigt ...
Vad tycker du är det svåraste med din sport?
– Att övervinna sig själv. Om du tänker dig att du står i en världscupfinal och samtalar med dig själv. Du har en puls på 200, alla tittar på dig och en kamera är i ansiktet. Då gäller det att övervinna den lille gubben som snackar med dig inne i huvudet. Och att göra något jag inte trodde att jag kunde, till exempel skjuta högre än vad som egentligen är möjligt.
– Hundra procent koncentration hela tiden går inte. Varje match är en strävan efter den.
Michaela byter om till sin blågula svenska dräkt, där efternamnet står inpräntat på ena benet, och gör sig redo för ännu ett träningspass.
Vad är ditt stora mål?
– OS, vad är större än det ...
Fotnot: Carina Jansson tävlade i luftgevär för Sverige i Seoul-OS 1988 och slutade 22:a. Även Anita Karlsson-Dion fanns med det året och slutade på plats 33. Anita kom dessutom åtta i standardgevär halvmatch. I den grenen blev Carina 33:a.