Kim Nilsson visar förstörda delar av hans cykel. Det krävs mycket kraft för att böja framgaffeln så här mycket. "Det är skönt att det gick så pass bra ändå. Även om jag hade otur att det var så illa som det var så hade jag tur med de skador jag fick. De var ganska lindriga ändå" säger han.
– Det är fortfarande en fraktur på en kota men läkarna säger att allt ser stabilt ut och jag ska kunna belasta den lite. Alla muskler och ligament är intakta och det är det som håller upp allt, säger han och fortsätter.
– Det är egentligen bara smärtan som hämmar nu. Det är inget som förvärras av att jag rör på mig lite, det är smärtan som styr och det som avgör vad jag gör i fortsättningen. Men det är inte i nacken jag har mest ont i nu. Det är ryggen, bröstet och axeln.
Cykeln Kim Nilsson körde i det allsvenska mötet mellan Nyköpingslaget Griparna och Örnarna är i stort sett skrot. Framgaffeln är böjd där den inte ska vara böjd och det är egentligen bara bakhjulet som går att använda igen.
Kim visar en suddig bild från kraschögonblicket i sin mobil där han hänger upp och ned och man ser hur han slår i huvudet i marken.
– Som tur var fick jag inte cykeln över mig, säger han.
Det var på nästsista varvet Kim kraschade. I ledning och på väg mot kvällens femte trepoängare.
– Banan var lite spårig, men inga riktiga konstigheter. Men om man pressar så ligger man alltid på gränsen. Jag körde som vanligt och tog i. Jag kom nog lite fel in i ett spår, som gjorde att cykeln reste sig. Jag räddade den situationen men problemet blev när jag slog ned med cykeln, då vek sig hela gaffeln. Det tog tvärstopp. Det var inget fabriksfel eller så utan bara kraften som gjorde det.
Från 100 kilometer i timmen till 0 på knappt en sekund alltså.
– Jag slog i bröstet i styret först och voltade över och landade på huvudet och axeln. Jag kände direkt att jag hade ont i huvudet. Jag låg länge och försökte andas eftersom bröstet var det jag slog i först och sedan försökte jag sätta mig upp. Men efter några sekunder kände jag att det inte fungerade utan lade mig igen. Så då tog jag det säkra före det osäkra.
Nackskyddet gör så att Kim inte rör för mycket på huvudet, han har ett blåmärke under vänster öga och förband på vänster axel.
– Nu kanske jag går rakt, men tidigare har jag lutat ganska mycket. Kroppen försöker kompensera, säger han.
Status på axel och revben vet han inte, eftersom läkarna helt har fokuserat på nacken.
– Det är lite tufft att andas så jag har nog tryckt till revbenen något, och axeln gör inte så ont längre. Så jag tror inte att något är brutet. Jag fick en riktig smäll och då gör det ont.
Den enda delen av cykeln som efter kraschen är okej.
Kim kraschade på Mariestadsbanan för nästan två år sedan också och då befarade man att han fått en fraktur på en nackkota. Allvarligare var dock kraschen 2014 i USA.
– Då fick jag en fraktur på samma nackkota som nu, plus en fraktur på en ryggkota. Jag hade domningar i både händer och fötter då så jag vet hur det känns, säger Kim Nilsson.
– Nu var jag inte så orolig vad gäller kroppen utan tittade mer på vad som skulle hända längre fram. Vad jag skulle missa. Det här är ändå mitt jobb och det är högsäsong. Man har investerat och planerat för att åka hela säsongen så det är klart att det blir ett bakslag om jag inte kan göra det.
Blir man inte rädd för att fortsätta?
– Det är klart man blir det, men det är maximal otur också. Jag är en förare som kör med insidan av huvudet och tänker mig för när jag ger mig in i vissa situationer. Men man kör mot andra och de styr man inte. Min handskada som jag fick tidigare i år var absolut inte mitt fel. Det har med tillfälligheter att göra och något man måste acceptera. Sen åker jag med mycket skydd i jämförelse mot andra och det räddade mig den här gången. För det var en riktig snyting jag fick.
Extraskydden han pratar om är rejäla bröst/mag- och ryggplattor. Lite obekväma att köra i kanske och de väger lite också, men Kim pratar sig varm för dem.
– Somliga kör inte med några skydd alls. Men hade jag inte haft dem tror jag inte att jag kunde ha ställt mig upp, som jag gjort.
"Utan bröst- och ryggplattan tror jag inte att det hade gått så bra" säger Kim Nilsson
Kim har sett fram emot att tävla i Målilla GP den 14–15 juli. En dryg vecka senare är det lag-VM, om han bli uttagen. Däremellan är det seriematcher med elitserielaget Rospiggarna, hans polska klubb och så hemmaklubben Griparna.
– Ja, med dem hade jag planerat in tre matcher på rad nu (Vargarna borta den 6 juli och hemma den 13 juli). Det är så typiskt. Det här är verkligen inte en säsong man vill bli skadad under.
Kim berättar skrattande om hur han började räkna dagar fram till VM-deltävlingen i Målilla, medan han låg på banan i Mariestad och väntade på ambulans för transport till sjukhuset.
– I dagsläget skulle jag inte kunna köra speedway. Jag vill känna att jag kan röra mig som jag måste göra för att köra. Man kan inte åka dit och vara 80 procent utan så nära hundra som möjligt för annars är det inte ens kul. Men jag kommer att göra allt för att vara med i Målilla. Själva skadan på nackkotan bör inte förvärras om jag skulle åka omkull igen för det är så pass stabilt...det sitter där det sitter. Det kommer att göra ont och det tar inte två veckor för det att läka utan fyra till sex kanske. Så vi får se. Nu ska jag rehaba och i nästa vecka försöka träna så får jag ta ett beslut om Målilla då.