Daniel Henderson låg kvar länge i ambulansen innan han transporterades till sjukhuset.
Det här är historien om en våldsam olycka, en sargad kropp, chockade vänner som fruktar det värsta och en känslosam återförening med sonen Charlie.
Daniel försöker väja för Linus och en motståndare som kraschar precis framför honom. Sekunderna senare ligger Daniel svårt skadad på marken bakom luftstaketet. Då har han precis flugit som en projektil genom den kylslagna kvällen och landat i en av stolparna som håller uppe publikstaketet bakom. Stolpen viker sig av den kraftiga smällen. En mycket otäck händelse som mer eller mindre chockar alla på arenan.
Storebror Robert, som precis kommit till Motorstadion, agerar snabbt och är en av de första framme. Läget är kritiskt. Daniel har svårt att andas och ett rosslande ljud hörs från honom. Hans mamma Sussie närmar sig men stoppas och lillasyster Nicole är på väg från andra sidan kurvan där hon stått och tagit bilder.
Det är i stort sett knäpptyst. Publikstaketet klipps upp så att sjukvårdare kan ta hand om Daniel och efter en stund bestäms det att matchen bryts. För familjen är oron total och river upp gamla sår. 14 år tidigare dog Sussies bror och syskonens morbror, Kenny Olsson, efter en speedwaykrasch på Kråkvilan i Norrköping.
– Tanken på att förlora en till familjemedlem i det här kan jag nog inte ens föreställa mig, säger Nicole.
Efter kanske en timme, eller mer, lämnar Daniel arenan med ambulans. Han rör på armar och ben men har fortfarande svårt att andas. Då är det ingen som vet hur det ska sluta.
– Jag kommer ihåg själva träffen med luftsargen, det här mjuka plastiga, men sen minns jag ingenting. Det är små svaga bilder av att jag chippar efter luft. Det jag minns sen är att jag ligger i ambulansen men det är också bara bilder. Jag ligger och petar med fötterna för att tala om för ambulanspersonalen och de runt omkring att "jag kan röra mig", säger Daniel och fortsätter:
– Sen har jag fått berättat för mig i efterhand att jag försökte ställa mig upp eftersom jag inte fick någon luft och att fyra personer tryckte ner mig i marken och försökte få mig lugn. Det var brorsan, min mekaniker PeGe (Peter Gustafsson), Possnert (Fredrik) och Danne Drakenborg som var vid mig hela tiden. Och brorsan har sagt att jag låg i ambulansen och rabblade mitt personnummer om och om igen. Han trodde att jag fått en allvarlig hjärnskada.
Minns du något annat från heatet?
– Jag kommer ihåg starten och första sväng. Linus kommer in under indianföraren och jag tar rygg. Sedan bara "pang!" och en förare ligger framför mig. Antingen vara det att köra över honom eller styra ut mot staketet och rent instinktivt väljer du att inte köra över en annan människa. Sedan är det nog tur att jag inte kommer ihåg så mycket av själva olyckan men det skulle vara intressant att se själva flygturen.
Daniel Henderson (röd huva) under den allsvenska semifinalen hemma mot Indianerna. Några heat senare kraschade Henderson svårt.
Eftersom Daniels lunga blivit punkterad sätts det in dränage (för att få ut blodet) redan innan han lämnar arenan.
– De ville sätta in dränaget direkt och ha det stabiliserat innan om det skulle hända något i transporten. Jag vet att jag låg och sa att jag har ont och måste ha smärtstillande och det gav de mig mer av bara jag sa någonting.
Efter röntgen på Mälarsjukhuset konstateras att han, utöver den punkterade lungan, brutit samtliga revben och drabbats av en allvarlig ryggskada.
– De hittade att jag hade en instabil fraktur på ryggen och är det en instabil fraktur måste man opereras. Det var nära att ryggmärgen fick en skada och skulle den ha fått det hade jag förmodligen suttit i rullstol nu, säger Daniel och tystnar innan han fortsätter:
– Jag tänker inte så mycket på det. Jag vill nog inte ... och stänger av istället.
Daniel Henderson hade enorma smärtor och vistades sammanlagt åtta dygn på sjukhus där han mestadels fick ligga helt stilla.
På natten, några timmar efter kraschen, flyttas Henderson till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Där väntar ny röntgen innan det blir många timmar helt stilla i en sjukhussäng. Smärtan är fortfarande enorm.
Går det att beskriva hur du kände?
–Jag vet inte ... jag tror inte att det går. Samtidigt har man så starka värktabletter. Först hade jag det intravenöst, jag tryckte bara på en knapp så fick jag smärtlindring direkt i kroppen men den slutade att funka på mig. Då fick jag tabletter istället och det är väldigt väldigt starka tabletter, säger Daniel och fortsätter:
– Nätterna har varit jobbigast när man ska ligga och försöka sova ... Det var en iIande smärta, som en kniv som skar i kroppen så fort jag bara rörde mig.
Vad tänkte du på när du låg där?
– De första tankarna var att "nu skiter jag i det här, det här får bli min väg ut ur sporten". Jag har ju hållit på med speedway i hela livet så det är ju nån form av livsstil och det är ju svårt att lägga av. Jag älskar sporten men nu hade jag äntligen en anledning att kunna sluta.
– De tankarna ändrades dock ju mer tiden gick och då började jag i stället ligga och tänka på vad jag ska göra för förbättringar till nästa år. Jag började bli revanschsugen och tänkte att "en skada ska fan inte få sätta stopp, jag ska sluta när jag väl känner att jag är klar och där är jag inte ännu". Jag känner att jag har mer att ge.
Tankarna var förstås hos sina närmaste också. Hos sonen Charlie, två och ett halvt år, sambon Sandra, mamma Sussie och syskonen.
– Jo men det är klart att samvetet fick sig en liten törn med tanke på vilken situation man satte resten av familjen i, säger Daniel och blir tyst en lång stund.
– Det var inte så jäkla kul när min sambo och mamma kom till sjukhuset och hälsade på. Då kände jag vad jag ställt till med och vad som faktiskt kunde ha hänt ...
Daniel Henderson drabbades av en ryggfraktur och opererades på Karolinska.
På lördagen, nästan tre dygn efter kraschen, opereras Daniel. Operationen blir lyckad och på tisdagen efter får han återvända till Mälarsjukhuset. Sedan går det snabbt. Daniels tjurskallighet och enorma vilja hjälper säkert till.
– Så fort jag kunde komma upp och gå började de planera att köra hem mig. Ganska snabbt ville jag ha en gåstol och det går ju att ta sig runt sjukhuset. Jag började med ett varv, väntade några timmar och tog två varv. Sedan tänkte jag "nu tar jag fyra".
– Att vara stilla i en sjukhussäng åtta dygn i sträck ... det är inte rock ´n roll att ligga och stirra i det där taket kan jag säga.
Men efter just åtta dygn är det över. Sjukhuspersonalen ger klartecken och Daniel får åka hem. Glädjen är enorm, till och med större än smärtan han känner.
Daniel Henderson med sonen Charlie.
Hur var känslan när du fick komma hem till familjen igen?
– Oj, det går inte att beskriva riktigt. Jag har någon bild som min sambo tog på mig, hon hade dukat fram en säng i vardagsrummet och grabben sitter hos mig där ... det är starka känslor liksom, säger Daniel och hans ögon fylls av tårar.
Eftersom din mamma och dina syskon var på plats när du kraschade ... har ni pratat mycket om det som hände?
– Vi har väl inte pratat så mycket så men det som blev för dom var ju att de fick flashbacks från det att min morbror Kenny gick bort. Så det var väl vad som florerade i deras huvuden, "fan inte en till". Klart att det var en dramatisk upplevelse för familjen att vara med om hela händelsen, säger Daniel och tystnar innan han fortsätter:
– Det var väldigt tufft för mina mekaniker också. PeGe som alltid är med, Slawek (Zyto) och PeGes sambo (Susanne Lundgren). De packade in verktygslådor och cyklar i min buss och körde hem den och då visste de inte om jag levde. Vi blir väldigt nära eftersom vi umgås så fruktansvärt mycket. För dem är det inte bara en speedwayförare som kraschat utan en nära vän som är illa däran. Det var en mardrömsupplevelse som ingen kommer att glömma någonsin.
Daniel tystnar ännu en gång. Sedan säger han:
– Det var så fruktansvårt skönt att min sambo och min son inte var med på banan när det hände. Alla andra tävlingar har de varit där men nu jobbade min sambo och svärmor var hemma med grabben och väntade på att jag skulle komma hem efter tävlingen. Det hade varit fruktansvärt om de sett allting.
Henderson lyfter på kaffemuggen framför sig och tar en klunk innan vi kommer in på resan till Hallstavik. Knappt två veckor efter kraschen åker han dit för att kolla på sitt Rospiggarna.
Hur klarade du det?
– Värktabletter, säger Daniel och skrattar.
–Man kunde fälla ner stolen på PeGes bil så att jag nästan kunde ligga ner ...
Vad sa din sambo om att du skulle åka iväg med en så sargad kropp?
– Hon var inte så jätteimponerad men det är lite sån jag är. Man får nog inte lägga sig ner, spela död och tycka synd om sig själv. Jag tror att man måste lägga i en växel till och bli revanschsugen helt enkelt.
29 september var Daniel Henderson för första gången tillbaka på platsen där kraschen skedde.
När Smederna tar emot "Piggarna" i SM-semifinalreturen 29 september är Daniel på plats. Det är första gången han besöker Motorstadion i Eskilstuna efter olyckan. Han går på banan, stegar och mäter med en tumstock.
– 13 meter! Jag trodde inte att jag flög så långt, säger han när vi talas vid då.
Hur var det att komma tillbaka till arenan?
– Det var ingen fara faktiskt, det var ganska lugnt. Jag var mest förvånad över att jag flög så långt som jag gjorde. Det var 13 meter i luften innan det tog stopp i stolpen, det är fakta. Det är ju på det snabbaste stället på hela banan så jag lär väl ha haft 110 km/h i alla fall.
Strålkastare, elskåp och andra staket är saker som Daniel "missade". Han har kontaktat Svemo men ännu inte fått något tydligt svar.
– Det står en hel del utanför banan som jag kunde ha träffat. Det här är enbart riktat till Svemo som står för ansvaret och har inte någonting att göra med Smederna som förening, säger Henderson.
– Det har skett liknande olyckor tidigare där förare har flugit över sargen och skadat sig på saker och ting. Jag vill veta vad man gjort efter de olyckorna helt enkelt.
Han fortsätter:
– Jag vet om vilka risker som finns när jag sätter mig på hojen, det vet nog alla, men man räknar kanske inte med att flyga över sargen och träffa en stolpe utanför. Den riskbedömningen finns nog inte med.
Vad säger du om allt stöd, alla hyllningar och krya på dig-kommentarer du fått?
– Det kunde man aldrig tro. Visningarna på min sida på Facebook sköt ju i höjden så det stod härliga till. Det var såklart jättekul och det blir kanske lite så när det uppmärksammas väldigt mycket i media. Jag är jättetacksam för alla meddelanden jag fått. Till och med gamla barndomskramrater från tiden i skolan hörde av sig, såna som jag inte pratat med på 20 år, säger Henderson.
– Skadan i sig var tråkig men det var kul att så många hörde av sig.
Redan 10 november började Daniel arbeta igen, bara lite mer än två månader efter olyckan alltså.
– Jag har ett stillasittande jobb, sitter i bilen och på kontoret. Det är inga konstigheter egentligen, det hade varit skillnad om jag varit snickare eller nånting annat där jag varit tvungen att använda kroppen.
Nu pågår rehabiliteringen för fullt. Även här hjälper envisheten till.
– Revbenen och lungorna har läkt av sig självt. Efter ryggoperationen sa läkaren att "nu har jag satt ihop den trasiga kotan med den över och den under med skruv och bult". Det kommer ingenstans, den sitter där nu. Men det de gjort är att de skurit av alla muskler i ryggen där operationen skett för att komma ner till ryggraden. Det som är själva rehabiliteringen nu är att de musklerna ska hitta tillbaka till varandra. När man suttit still så länge som jag gjort, tappar man så fruktansvärt mycket. Jag känner direkt om det blir för stor belastning och då är det musklerna i ryggen som jag får ont i.
Målet är att redan till våren göra comeback på speedwaybanan och nyligen skrev Daniel på ett nytt kontrakt med Rospiggarna.
– Så fort jag fick frågan var det inga konstigheter. Det är där jag fick chansen ta nästa steg i min utveckling.
Men någon fortsättning i Team Rapid blir det inte eftersom Smederna valt att lägga ner sitt allsvenska lag.
– Det var väl lite synd. Vi var ett jäkla roligt gäng där men Smederna prioriterar lite annorlunda till nästa år och då får man respektera det, tyvärr.
Daniel Henderson gillade att köra för Team Rapid som inte finns kvar i Allsvenskan nästa år.
Därför skrev Daniel på för Vargarna i stället och får sin allsvenska hemmabana på platsen där morbror Kennys dödsolycka inträffade.
För familjen blev det flashbacks till Kennys krasch, har du tänkt mycket på hans öde efter din olycka?
– Inte vad jag minns. Jag tror min kropp blockerar det.
När Daniel sitter på en speedwayhoj igen återstår att se. Men under nyårsaftonen, nästan exakt fyra månader efter kraschen, körde han en endurotävling i Gröndal.
– Det gick ganska bra. Kroppen höll ihop så det var kanonskönt. Men jag fick bryta (efter att ha åkt cirka 50 minuter) eftersom jag körde av ett bromsok men det viktigaste var att kroppen höll ihop.
– Så fort det blir vår, slutet av mars början av april så räknar jag med att vara fit for fight och fullt rehabad. Jag kör på ganska hårt nu med min sjukgymnast (Annica Barsley) och det är faktiskt Annika (Pettersson) på Svemo som hjälpte mig med den kontakten.
Har du fått en annan syn på livet efter kraschen?
– Inte ännu i alla fall. Det är ju fortfarande ganska nära inpå och man vet inte hur allting blir heller ... när jag nu sätter mig på hojen igen kanske jag känner"nej, det går inte" eller så känns det precis normalt. Man har ingen aning, säger Daniel.
– Faktum är att den här olyckan är min första skada i hela min karriär som tvingar mig att vila så jag missar en tävling och då har jag ändå varit med om väldigt många krascher.