Maksym Drabik.
17.00 är alla Smedförare på plats i Norrköping.
Drygt fyra timmar senare är grejerna nerpackade och bilarna rullar där ifrån. Sedan syns inte lagkamraterna något mer förrän om en vecka igen – om de inte kör för samma lag eller mot varandra i ett annat land.
– Det är bara i speedway det är så här. Du åker inte och spelar fotboll och nästa dag spelar för ett annat lag, säger Smedföraren Joel Andersson.
Han är uppväxt i det här. I den ensamma lagsporten. Så för Joel Andersson är det inget konstigt.
På den korta tiden under matchdagar hinner de inte lära känna varandra.
– Som Maksym Drabik. Vi har inte träffats många timmar sammanlagt. Och man hinner inte snacka under tävlingar, säger Joel Andersson.
Hur mycket har ni pratat?
– Inte mycket. Det är typ när vi går banan och lite under tävlingen. Efter matchen är det bara att byta om och åka hem.
Så du vet bara vem speedwayföraren är och inte människan?
– Jag vet exakt hur alla i laget åker och hur de fungerar på banan. Men utanför, då vet jag nästan ingenting om någon.
Förarna har också olika kontrakt. Vissa får en klumpsumma medan andra har prestationsbaserat. Alltså, desto mer poäng du tar desto mer pengar tjänar du. Men om din lagkamrat vinner heatet och du kommer tvåa, så får du lika mycket pengar som vid en heatseger.
– De är i alla fall så smarta. De tog bort det något år och förarna körde ihjäl varandra inom laget.
Det är en speciell sport.
– Det är en hittepåsport helt och hållet. De tänkte nog inte riktigt klart när de kom på det här. Det är jävligt annorlunda.
Varför kör du?
– Det är för kul.
I en drömvärld för Joel Andersson hade han velat att speedway är mer likt fotboll eller ishockey. Du representerar bara ett lag, men att lagen kör tre ligamatcher i veckan i stället för en.
Den ekonomin finns dock inte inom sporten. Inte i något land, tror Joel Andersson.
Men det hade gjort att lagkamraterna fick tid att umgås med varandra. Och lära känna varandra.
Nu kan det till och med vara svårt rent språkmässigt att försöka prata med sina lagkamrater. För alla är inte alltid så bra på engelska.
– Det blir sitt egna lilla språk, det här speedwaysnacket. Åkmässigt är det inga problem. Det blir allt runt omkring. Man snackar inte lika mycket med varandra då, säger Joel Andersson.
Under drygt fyra timmar umgås de varje vecka.