Det har hänt en del sedan den där magiska dagen i Hållstagropen i slutet av sjuttiotalet. När sexårige Magnus, med stor entusiasm och brinnande iver, tog sina första varv på sin 50-kubikare.
Men det började egentligen 9 december året innan. Pappa Hans och mamma Mari-Anne gav sonen en speedwaycykel i födelsedagspresent som Hasse byggt av två gamla mopeder.
– Han skulle absolut åka direkt men vi sa "nej, det går inte, det är ju vinter nu". Men Magnus gav sig inte så jag fick ringa brorsan som bodde på en bondgård i Köping och fråga om vi fick komma dit. Där fanns en ganska lång och rak grusgång ... jag stod i ena ändan, brorsan i den andra och Magnus körde mellan oss. Hela dagen. Efter flera timmar var vi tvungna att sluta och då blev han skitförbannad och började grina, berättar Hasse.
Då kunde sonen inte föreställa sig hur livet skulle bli – att vara känd som Zorro i flera länder, få köra VM–serien, bli Europamästare och lämna hela sitt hjärta till den sport han blivit blixtförälskad i.
– Drömmar hade man väl ... men att det skulle mynna ut i det här hade jag absolut ingen aning om, säger Magnus.
Varför började du egentligen?
– Vi var på Snälltorpet och tittade på speedway som så många andra. Pappa kände Tommy Mannby i Smederna och jag fick åka med på hans cykel. Sedan började jag tjata och pappa byggde min första hoj.
Hasse igen:
– Det bästa och roligaste minnet jag har från Magnus karriär är från den tiden. 1978 åkte vi till Kungsör för att campa. När föreståndaren fick reda på att Magnus körde speedway sa han: "åk hem och hämta cykeln så får han köra här". Jag tänkte att det går ju inte men jag åkte till Eskilstuna och hämtade hojen. Sedan åkte Magnus runt, runt och runt i campingens rondell. Vi trodde folk skulle bli irriterade men istället var det många som tog ut stolar från husvagnarna och satte sig för att kolla på.
Listan på vad som skedde sedan kan göras hur lång som helst och fyllas med i stort sett varenda ingrediens som hör speedwaysporten till bortsett från en inidviduell VM-seger och ett lag-SM-guld med Smederna.
Hur många heat och matcher som Zorro gjort finns ingen hundraprocentig statistk på. Men många är det.
– Ja, det har nog blivit ett antal vänstervarv runt jordklotet, säger Magnus och skrattar.
Jag har följt dig under stora delar av karriären och en röd tråd är ditt peppande snack med lagkompisarna oavsett vilken klubb du kört för. Det är flera som säger samma sak.
– Det är ju fantastiskt att man fått den bilden av mig. Det är bara något jag trivs med ... att vara i den rollen. Och det kanske är därför jag inte nått ända fram. Jag har alltid varit mer av en lagspelare än en individualist. Jag vill ha kul och trivas och det handlar inte bara om poäng.
Zorro har också alltid bjudit publiken på det lilla extra. Ärevarv, snurrar och hyllningar.
– Jag har alltid tyckt att det är dom som ser till att jag kan köra speedway och som betalat min lön. Då är det viktigt att få ge något tillbaka.
Kan du lista dina tre bästa händelser i karriären?
– GP-kvalet i Coventry 2009 när jag vann den tävlingen helt otippad.
– EM-titeln i Rybnik 2002. Jag inledde tävlingen med stopp i ledning och sedan blev det ett omkörningsheat om segern mellan Krzysztof Kasprzak och mig. Det var en stor grej att få kalla sig Europamästare.
– Det tredje är när mitt Poole Pirates vann ligan i England en bit in på 2000-talet. Det var riktigt stort.
Pappa Hasse igen:
– GP-kvalet är ett också ett minne som etsat sig fast. Magnus hade blivit påkörd två gånger i samma heat och fick begära extra tid av domaren för att låna ihop grejer. När han sedan var klar för GP:t och det blev omkörning om segern mot Chris Holder var magnus totalt slut och sa "jag går bara ut och visar upp mig för publiken". Sedan åkte han som ett skållat troll och efter heatet frågade jag vad han höll på med. Då sa han: "när vi stod där vi startlinjen tittade Holder på mig och flinade, då växte hornen ut och jag tänkte att han inte ska få vinna över mig".
De tre värsta?
– När jag gjorde illa ryggen första gången i Norrköping 1991, säger Magnus.
– När jag bröt ryggen i England 1996.
– När Smederna gick i konkurs 2009.
Ett par allvarliga incidenter men utöver dessa, något benbrott, handskador och lite andra småskavanker har Magnus varit förskonad från de allra svåraste olyckorna.
Som längst, i samband med ryggbrottet, var han borta sju månader från speedwayarenorna.
Tidigare i år var du drivande i arbetet med att rädda Smederna från konkurs? Var det självklart?
– Jo, det var jag som drog igång det. Det skedde bara över ett dygn så det var inget jag planerade. Det var bara att hugga tag i det eller avsluta karriären där. Det blev lite som att kasta sig i vattnet efter någon i en vak, det var bara att hoppa.
Viken är den bäste förare du mött?
– Oj, det är många av de gamla jag vill säga. Men skriv både Rickardsson (Tony) och Gollob (Tomasz).
Värsta konkurrenten?
– Robert Sawina för att jag hade så jävla svårt att spöa honom. Tror han har 10–0 på mig i individuella möten. Det låste alltid i hjärnan när jag ställdes mot honom.
– Samma sak var det för Jason Crump mot mig i GP-tävlingarna. Jag slog honom alltid, det är säkert inget han har koll på men jag vet att jag hade väldigt bra statistik mot Crump.
Inte bara Zorro har utvecklats som idrottsman och förare. Hela sporten har tagit enorma kliv mot större proffsighet de senaste åren.
– När jag exempelvis började i England 1996 var det mycket arbetarklassen om man får säga så, det var lite den som krökade mest dagen innan somsedan körde bäst i tävlingen. Det finns inte kvar nu och har blivit en helt annan grej mot vad det var förr. Nu är det hård träning även utanför banan som gäller för att hänga med i eliten.
När Magnus skulle gå från 80 cc till 500-cykel blev hans första klubb Tuna Rebells, en utbrytarförening från Smederna. Därefter har det blivit en hel del olika klubbadresser. Inom landet har han även kört för Smederna, Indianerna, Västervik, Masarna, Hammarby, Örnarna, Vargarna och Griparna där han avslutade i torsdags med att ta fyra poäng i den allsvenska finalen borta mot Västervik.
Du har åkt i bland annat Sverige, England, Polen och Danmark. Vilken klubb har du trivts bäst i?
– Det är jättesvårt att svara på ... men de jag känner varmast för här hemma är Smederna och Indianerna eftersom jag kört länge för båda klubbarna. I Polen är det Gdansk och Gorzow, två fantastiska klubbar att representera.Och så Poole i England, det var som mitt andra hem när jag var på den ön.
När Zorro sannolikt kör sitt sista heat i sin egen avskedsföreställning går en epok i graven.
– Det är sjukt vemodigt. Jag har inte fattat det än. Ena sekunden vet jag inte om jag vill det här för att nästa sekund tänka att jag tagit det bästa beslutet.Det svåra är också att jag fortfarande kan dominera i Allsvenskan och i polskaligan. Samtdigt har jag inte drivet att orka det som krävs framöver för att hålla sig där uppe.
Med förare som Antonio Lindbäck och Emil Sayfutdinov i startfältet samt uppvisning av legendarer som Tony Rickardsson och John Cook har tävlingen alla förutsättningar att bli en höjdare.
– Jag förväntar mig att publiken ska få en bra afton och hoppas att jag får den där härliga avslutningen jag vill få.
Till sist och för dom som fortfarande undrar, hur fick du smeknamnet Zorro?
– Det är från skoltiden. Vi hade flera med efternamn som började på Z och det skulle bli knöligt om alla skulle bli kallade för just Z. Jag kallades för Mange och Mangan då när nån kläckte idén med Zorro.
Vet du vem det var?
– Nej, ingen aning.
– Något säger mig att jag gick runt och nynnade på Zorrolåten också. Sedan,när jag skulle ha namnet på skinnstället bak i stjärten, var det inget bra att skriva Zetterström. Alla hade häftiga namn som Hamill, Cook och Nahlin. Då testade jag och blev Zorro med hela speedwayvärlden. Det har varit ett fantastiskt bra smeknamn att ha med sig.