Det ringer i öronen och jag sitter på pressläktaren i Partillebohallen och bara ler.
På planen har hundratals fans vällt in.
Det är rött, rött, rött.
De som håller på Sävehof har för länge sen gått hem.
David har slagit Goliat och alla vill klappa om Guifs hjältar.
Jag fattar det knappt. Men Guif ska spela i Globen om fem dagar och som Eskilstuna som idrottsstad behöver och har längtat efter en sån här framgång.
Vi ska till Globen.
Guif kan bli svensk mästare i handboll. Smaka på det kära läsare.
EFTER EN pärs likt denna är det inte helt lätt att sätta ord på rysaren.
Kampen i Partille är redan en klassiker. Något att minnas för alla på plats och som Mattias Zachrisson kan berätta om för barnbarnen om 40 år eller så.
En sån här match minns man för livet. Oavsett om man är spelare eller åskådare.
Stödet Guif fick av kanske 500 tillresta supportrar var osannolikt. De ägde Sävehofs hall och skanderade ”hemmaplan” och ”vi ska till Globen” om vartannat. Vilket drag. Vilket sanslöst supermäktigt drag och efteråt hälsade jag på Guifpastorn Marcus Ardenfors som var lika svettig som spelarna.Det var förresten alla inklusive oss journalister.
Då förstår du hur hela hallen kokade.
SPELMÄSSIGT var det annars allt annat än bra. Men vad spelar det för roll att spelarna i de båda lagen gjorde misstag på löpande band. Det var spänning i stället. Och jag ser hellre en usel skräckis än en färglös komedi.
Det var femte och avgörande SM-semifinalen.
Inte konstigt att det blev fel titt som tätt.
NÄR 20 minuter spelats av andra halvlek hade Guif gjort fyra mål. Totalt blev det åtta efter paus och jag kan inte minnas när Eskilstunakillarna senast smällde in så få på 30 minuter. Men det spelar ingen roll. Sävehof gjorde bara nio och då räckte pausledningen 14–11 gott och väl för Guif.
NU BLIR det en vecka i rusets tecken.
Och då snackar vi inte drycker.
Nej lyckorus handlar det om.
Jag har bara ett simpelt råd till kapten Jansson och de andra:
Njut hela vägen till Globen.
Sen ska ni hyllas Tre Kronor-mässigt på Fristadstorget.