OM TVÅ veckor är det lokal fotbollspremiär.
Kul. Visst. Men nu kan United, City och alla andra fotbollslag i regionen slappna av.
Ni kan spela era första matcher utan press.
Ingen kommer att gnälla om det blir vinst eller förlust. Se i stället till att leda era serier i mitten av maj så kan vi på Kuriren fortsätta sprida smileys i artiklarna även då.
Anledningen? Guif spelar semifinal nummer ett samma helg som bollsparkarna drar igång och bollkastarnas tränare Kristján Andrésson får ursäkta. Ditt tal i tv om att slippa tryck efter mosningen av Lugi är bara att glömma.
Nu räknar jag bara dagarna fram till den 9 maj. Då är det final. I Globen. På ena planhalvan har jag en känsla av att Guif står då.
LITE GRANN låg det i luften. Ett hemmalag som ligger under med 1–2 i matcher och måste vinna blir ofta skärrat. Det syntes också på Lugi vars tre–fyra första anfall slutade pinsamt dåligt med skott högt över eller utanför Herdeiro Lucaus mål.
Eskilstunalaget fick därmed en behaglig resa till semifinal. Tholin och kompani var tokeffektiva framåt samtidigt som lundalaget fick kollektiv kramp och mest gnällde på varandra.
Lucau var tillbaka från start. Just hans insats får mig att tro på att guldvägen faktiskt kan förbli öppen hela sträcken fram. Nu har Guif på nytt det där målvaktsparet som är bäst i Sverige. För även om Danne Johansson fick en semesterresa till Skåne så vet vi vad han kan när det blir hans tur att stå igen.
”Loke” gjorde en kanonmatch. Inte minst tack vare assisterande tränaren Janne Ekman.
Herdeiro hade nämligen vissa kantproblem före paus med överraskningen Tobias Andersson. 18-åringen svepte in mål på mål första 30. Men sen rättade Ekman till Lucaus position och då var det igenspikat.
Så coolt, så imponerande, så typiskt Guif – numera.
VI PÅ Kuriren hyllar allt som oftast Robin, Zacke, Tholin, Jimmy, Blank, Tverin, Aren, Haukur, Martin, Danne, Micke, Lucau, Skillhammar, och Alex Karlsson oavbrutet. Däremot glöms gänget där bakom bort ibland. Själv fick jag dock en tankeställare i lördags.
Efter att ha sett de tre första kvartarna live hastade jag hem från Olympiatravet mitt under Järvsöfaks kollaps för att hinna se Guif på tv.
Det var lärorikt. Speciellt under timeouterna.
Jag gillar Lugitränaren Johan Zanotti. Han är cool, sticker ut, har tatueringar överallt, rosa tröja och skriker så högt att det nästan hörs till Eskilstuna när tv:n är avstängd. Men ibland hjälper det inte.
Gunnar Blombäck-stilen är nog passé. Åtminstone med unga spelare. ”Krille” Andréssons peptalk är nämligen årets höjdare så här långt.
Han skrek inte. Han gestikulerade inte. Han skällde inte. Däremot sa han väsentligheter som tränare världen över borde använda som instruktionsvideo.
Kristján tog under 30 sekunder ner sina unga killar på jorden utan hot, förödmjukelser och raseriutbrott. Krilles mjuka, men ändå stenhårda, ton väckte ”Guifjunisarna”. Leken upphörde och i stället stängdes matchen. Klockrent.
TILL SIST. EB-damerna hängde kvar. Vet inte om det är något att göra vågen över.
Med rådande konjunktur lär det tyvärr bli svårt att undvika en ny orgie i förluster nästa säsong.
Per Gillberg
per.gillberg@ekuriren.se