Som i kombinationen.
För vem hade trott att Anja skulle åka skidor dagen efter 60-metersflygningen och kraschlandningen i störtloppet?
Än mindre att det skulle bli medalj.
Men Anja är Anja och är det något hon lärt oss genom åren under hennes fantastiska karriär är att hon alltid är bäst när det gäller.
Alltid!
Till skillnad från till exempel Helena Jonsson och Emil Jönsson. För storfavoriten och skidskyttetjejen har i stället tårarna blivit hennes kännetecken under OS i Vancouver.
Hon får inte alls till det. Ungefär som det ofta såg ut för en viss Magdalena Forsberg när det vankades olympiska spel.
MEN ANJA pallar. 28-åringen gör sitt tredje OS och har så här långt ett guld, ett silver och fyra brons.
Jag tror det kommer fler framgångar.
Kanske redan i kväll även om amerikanskan Lindsey Vonn känns som stor, stor favorit.
Men Pärson lär ösa på.
I kombinationen visade hon den där vinnarskallen som är så få förunnat att ha.
Att hela kroppen förmodligen värkte. Att hennes inre bara skrek åt henne att inte utmana ”dödshoppet” en gång till struntade Anja i.
Hon körde, tog medalj och vill ha mer.
Det vill säkert Helena Jonsson också, men där blir det nog inget alls.
I morgon har hon sista chansen individuellt och inget talar för att det ska bli succé i sista stund.
PETRA MAJDIC. Säger bara Petra Majdic. Hur kan man vinna brons på skidor med flera brutna revben? Påminner inte så lite om Anja.
HAR EFTER Sveriges fina inledning på OS haft det lite tufft.
Norske vännen Jon muttrade efter Kallas och Ferrys guld något om att det kan bli sämsta OL (olympiska lekarna) i historien för Norge.
Men det var nog bara en mörkning av hans landsmäns form och ett sätt att få mig överkaxig.
Grattis-sms har jag hur som helst tvingats skicka hela tiden de senaste dagarna samtidigt som den gode Jon svarat tillbaka och bland annat beklagat Emils misslyckande i sprint.
Tror inte han sörjer den floppen ett dugg …