Inte kan det vara många idrottare från Eskilstuna som tagit lika många SM-medaljer som Marie Enqvist. Om ens någon.
75 stycken till antalet är en smått otrolig siffra.
– Den visar hur länge man hållit på – och det är kul att det har gått bra under alla år, säger Marie Enqvist.
Majoriteten av medaljerna – 40 stycken – är dessutom guldmedaljer. 31 av de individuella.
Hon adderade två guldmedaljer till samlingen i SM förra helgen. Trots att hon var lite missnöjd med prestationen efteråt.
– Man vill ju gärna göra bra resultat också. Jag har jobbat väldigt mycket under sommaren och inte tränat lika mycket men ändå har jag skjutit väldigt bra. Så jag hade lite förhoppningar på att jag kanske kunde göra bra resultat. Jag var inte jättenöjd med resultaten, sen att det nu räcker...ja, jag vet inte riktigt vad de andra damerna höll på med...
Dessutom har Marie tagit 58 medaljer i Europacupen, 12 EM-medaljer och tre VM-medaljer.
– Ja, jag har en ganska diger samling.
Vilken av alla dina medaljer är den mest minnesvärda?
– Första EM-guldet kommer alltid att vara speciellt, eftersom det var som junior redan. Likaså, nu är inte veteranmedaljerna officiella inom det internationella, men det första veteranmästerskapet, VM i Tyskland 2019, när jag vann det så var det jäkligt roligt.
– Men. Alla medaljer har sin tjusning. Alla medaljer har sitt minne.
Vad är det som gjort dig till en så skicklig skytt?
– Jag har skyttet i blodet, och är i stort sett född på skjutbanan eftersom både min mamma och pappa sköt i landslaget. Jag började skjuta när jag var fem år, inte med luftgevär som många gör. Jag har väl haft fallenhet för det, men sen har jag gjort fem riktigt grisiga träningsår.
Marie Enqvist har varit aktiv på elitnivå sedan åttiotalet – och tävlat för det svenska landslaget sedan 1989.
Hur länge tänker du skjuta på elitnivå?
– Så länge som jag tycker det är roligt. Det har väl varit motigt i omgångar, men så länge jag tycker det är kul kommer jag hålla på, säger Marie och lägger till:
– Sen får vi se hur länge det blir kvar på landslagsnivå däremot. Jag kommer nog fortsätta skjuta väldigt länge, men för landslaget, ja...det hänger lite på mina landslagskollegor, ärligt talat. Vi är många som hållit på ett tag, och det är en kille som är äldre än mig och börjar fundera på att trappa ner. Och jag har sagt, när han gör det så gör även jag det. Då har jag inte riktigt lika många goa vänner kvar på det sättet.