Tipsen om gamla idrottshjältar har rullat in med jämna mellanrum och ett par har handlat om pistolskytten Cris Kajd som dominerade luftpistolsporten under ett antal år när det begav sig.
– Du är välkommen hit om du vill höra min historia, säger Cris när jag hör av mig om ärendet mitt och några dagar senare sitter vi där på innealtanen med var sin kopp kaffe och spanar ut över den jättelika tillika välordnade trädgården.
– Jag jobbar heltid i trädgården numera, tillägger hon och visar mig de egenhändigt ympade barrväxterna och en lång rad godsaker i växthuset.
Som 19-åring flyttade Cris från Norrköping till Göteborg efter ett år på polisskolan i Stockholm och genom jobbet kom hon i kontakt med allsköns sporter.
– Handboll var ju min grej egentligen, men en tid efter den där första tävlingen övertalades jag att hänga med till Stockholm och tävla. Jag vann den tävlingen och snart var jag med i landslaget, säger hon och skrattar.
Under OS i Moskva 1980 satt Cris hemma och såg dåtidens svenska skyttestjärna Ragnar Skanåker tävla och då bestämdes det att även damerna skulle få vara med och OS-tävla i Los Angeles fyra år senare.
– Dit ska jag bara, tänkte jag då – jag blev helt fanatisk och tränade enormt mycket, typ tre pass om dagen. Jag hade utbildat mig till skjutinstruktör vid det laget och hade perfekta förutsättningar, säger Cris.
Givetvis kom hon med i OS-truppen.
– Det var riktigt stort för mig att bli uttagen – jag får gåshud här och nu bara jag tänker på det. Att gå där på invigningen med all världens idrottsstjärnor var som en dröm och det var en härlig stämning i OS-byn, säger Cris som kom på elfte plats i sportpistolskytte i Los Angeles.
Fyra år senare var det dags att packa väskan igen – då för en resa till Seoul i Sydkorea.
– På den här tiden reste man inte alls lika mycket som i dag och bara att få komma till Sydkorea var stort. Vi var många svenskor som var duktiga i pistolskytte på den tiden och jag var bäst i landet på luftpistol, säger Cris som kom nia i tävlingen.
De åtta första gick till final.
– Jag hade samma poäng som åttan, men hon hade bättre resultat än jag på de sista tio skotten, säger Cris och bjuder på en sur min.
Året efter OS i Seoul lämnade Cris Göteborg (där hon hela tiden tävlat för Göteborgs Polismäns IF) och flyttade till Eskilstuna där Eskilstuna Pistolklubb tog emot henne med öppna armar.
– Jag var tvungen att förändra min sociala situation och sa upp mig från polisen. Eskilstuna var en välkänd skyttestad på den tiden och dessutom bodde min syster Sonja här så jag flyttade hit, säger hon.
– Här fanns fina banor att träna på och intresset för skytte var på en helt annan nivå än i Göteborg. Där var det knappt någon som brydde sig om en OS-skytt – här blev jag rejält omskriven i lokalpressen, intygar Cris och skrattar.
I sitt tredje och sista OS var Cris uttagen i såväl sport- som luftpistol – efter hennes 21:a plats i sportpistol var det dags för specialgrenen luftpistol och där var hon inte långt från bronsplatsen.
– Bara att gå till final var stort, men väl där var jag bara inriktad på medalj. Men jag var någon poäng ifrån bronsplatsen, suckar hon.
– I Barcelona var det smockfullt på läktaren när vi sköt och allt var väldigt upphaussat. Det var också första gången vi sköt på elektroniska banor, minns Cris.
Hade ni det bra i OS-byarna?
– Ja verkligen, vi var som en stor familj med tv-rum och samlingslokaler där vi satt och hejade fram varandra. OS är som en annan värld, det är urhäftigt och man vill bara dit.
Vad är skillnaden mellan luft- och sportpistol?
– I luftpistol skjuter man inomhus från tio meter, i sportpistol är det utomhus och från 25 meter som gäller.
Vad var din styrka i skyttet?
– Det mentala – jag kunde stänga ute allt annat och fokusera. Allt gick ut på att bli en bättre skytt och det gick inte att störa mig. Du må tro att folk försökte, inte minst mina poliskollegor som gärna ville slå mig på fingrarna.
Cris och Ragnar Skanåker kamperade ihop i landslaget under 14 år.
– Ragnar var med när jag började i landslaget och kvar efter att jag hade slutat. Han fixade så byggföretaget Siab sponsrade oss så vi var ett gäng skyttar som ingick i Team Siab under ett antal år.
– Jag har fortfarande kontakt med Skanåker och landslagskollegorna Kerstin Bodin i Malmköping och Kristina Fries i Skövde.
Blev du förmögen på ditt skytte?
– Nej du, de där sponsorpengarna gick till resor och hotell när vi tävlade.
Blev du lite lokalkändis i Eskilstuna som OS-resenär?
– Det blev jag – det var en hel del tidningsskriverier och fortfarande kan folk komma fram till mig och säga "Visst är det väl du som är skytten", säger Cris och skrattar.
Än i dag innehar Cris ett svenskt rekord – 388 poäng av 400 möjliga på luftpistol.
– Och 1992 satte vi faktiskt ett svenskt klubblagsrekord med EPK som fortfarande står sig, säger hon.
Kvinnan framför mig gör ett glatt och kärnfriskt intryck – så är det också – vid sidan av ett ryggproblem hon dragits med sedan 1981.
– Då råkade jag ut för en hästolycka i Australien, jag opererade mig 1984 och var bra under många år, men sedan kom smärtan tillbaka. Nu har jag ont till och från, men det får jag leva med, säger Cris.
Efter 12 års hårdsatsande på skytte tog det tvärslut för Cris och pistolerna lades undan efter OS-finalen I Barcelona.
– Jag sköt inte ett enda skott på elva år, men sedan började jag och Bosse skjuta lite på kul och nu tar sig vi oss ner till hallen i Munktellarenan och skjuter ett par gånger per säsong.
Var och hur träffade du Bosse?
– Vi träffades på Statt 1991 – han stod i vägen för mig i baren – och på den vägen är det.
Är det inte dags för giftermål snart?
– Vi gifte oss faktiskt i lördags, säger hon och skrattar gott.
Det är dags för fotografering och Cris går in i huset för att hämta sin puffra.
– Det var den här jag kom femma med i Barcelona, den är specialgjord för mig i de svenska färgerna. Tillverkningsnumret är detsamma som mitt födelsenummer, säger Cris och visar oss siffrorna.
– Men kolven har hängt mycket längre än så, tillägger hon.
Till sist måste vi ju bara berätta historien bakom hennes efternamn KAJD – som står för Karl Arne Johanssons Dotter.
– Det fanns tre Johansson i min trappuppgång i Göteborg och jag bodde högst upp av oss. Jag tröttnade på att brevbäraren delade ut all post till den Johansson som bodde längst ner och beslutade mig för att byta namn. Min pappa gick bort tidigt och det här blev ett bra sätt att hedra honom, säger Cris.
På vägen hem mot redaktionen funderar jag lite på vad jag skulle heta om jag gjorde en liknande hyllning till min pappa Bengt Olof Stenbäck – Lasse Boss.
Rätt coolt faktiskt – så varför inte ...