Det hade bara gått någon timme efter publiceringen av vår efterlysning av gamla idrottshjältar när Ari Hagberg (före detta Lehtinen) skickade ett mejl till undertecknad.
"Jag har en person som jag gärna vill att du gör ett reportage om. Han heter Tapio Andersson och var stjärna i IFK Eskilstuna. Han var min fotbollshjälte när jag var åtta år och IFK spelade i Allsvenskan 1964. Vi kom senare att spela i samma lag, Tunafors SK, där han var spelande tränare", skrev Ari i mejlet.
– Trevligt – och jo då Ari minns jag, säger Tapio när jag hälsar på hemma i huset i Nyfors en solig förmiddag i början av mars.
Tapio föddes i finska Karelen. Redan som femåring och under andra världskriget kom han till Sverige och Eskilstuna med sin två år yngre syster Aino.
– Mamma var ensam med sex barn och staten bestämde att vi två skulle adopteras bort då de ansåg att mamma inte klarade alla barn, säger Tapio.
– Vi hamnade på barnhemmet i Gula villan på Strandgatan och efter en tid där kom ett par från Skogstorp och hämtade mig medan Aino hamnade i en annan familj, fortsätter han.
1947 skulle duon tillbaka till mamma i Finland, men de blev kvar i Skogstorp och Aino fick flytta hem till Tapios adoptivföräldrar.
– Först efter tio år i Sverige, 1952, återsåg vi vår mamma i Finland och sedan hade vi bra kontakt med både henne och våra fyra andra syskon till de gick bort, säger Tapio.
Redan i unga år började han spela fotboll i Skogstorp och var även en duktig skidåkare för klubben under vintertid med en silverplats i DM som främsta merit.
– Jag debuterade i A-laget i fotboll som 16-åring och efter lumpen, 1959, blev jag värvad till City, säger Tapio som har stenkoll på årtal och händelser.
Efter endast en säsong i City blev han värvad till division 2-kollegan IFK Eskilstuna.
– Jag och Marie-Louise var på Statt en kväll och där var även IFK-ledarna Folke Wallén och Bobban Boberg. De undrade om jag inte skulle gå över till dem och jag sa att jag skulle göra det om de fixade en lägenhet åt mig. Bara några dagar senare var lägenheten klar och jag skrev på för IFK, säger Tapio.
– Men jag blev avstängd från fotbollsspel i 90 dagar efter övergången, konstaterar han.
Var det inte närmast brottsligt att gå från City till IFK på den tiden?
– Nej, det tror jag inte – det gick rätt smärtfritt vad jag minns.
Efter några år i IFK kom säsongen 1963 efter vilken laget var klara för kval till Allsvenskan och där Tapio Andersson blev seriens skyttekung med sina 21 mål – ett kval som slutade med avancemang till högsta serien för det anrika Eskilstunalaget och där Tapios målform höll i sig.
– I första matchen spelade vi 0–0 mot Gais på Tunavallen – inför 23 000 åskådare. Bortamatchen mot GIF Sundsvall slutade 1–1 innan vi vann mot Öster på neutral plan i Norrköping med 3–1 i sista matchen och den allsvenska platsen var klar, berättar Tapio som gjorde målet mot Sundsvall och en balja mot Öster.
Du verkar ha varit en målfarlig herre?
– Jo så var det allt – jag har alltid gjort mycket mål i de klubbar jag spelat.
Den allsvenska sejouren blev dock bara ettårig.
– Vi fick mycket stryk på våren, men skärpte till oss på hösten då vi bland annat slog Djurgården med 2–0 på Tunavallen. Vi åkte ut med någon poäng mindre än Helsingborg till slut, minns Tapio.
Hur var det att spela i högsta serien?
– Det var väldigt roligt att komma ut i landet och spela på stora, fina arenor. Vi hade en härlig laganda där alla var kompisar och vi hade mycket kul tillsammans.
Tjänade ni några pengar på fotbollen på den tiden?
– Nej, de fixade lägenhet åt en, vi fick åka på träningsläger och ett år blev vi bjudna på en resa till Kanarieöarna. Jag vet inte vart alla pengar tog vägen på vår tid...
Folk hejade som sagt glatt på Tapio och de andra stjärnorna ute på stan under den här tiden och det kommer fortfarande fram folk som minns honom från fotbollstiden.
– Så är det faktiskt, säger Tapio och häller upp en påtår.
Efter åtta säsonger i IFK blev det en säsong i Sandvikens AIK, därefter fyra i City med bland andra Tjalle Mild innan han avslutade fotbollskarriären som spelande tränare i Tunafors SK.
– Jag spelade i TSK till jag var 43 år och var med och byggde klubbhuset på Skogsängen, säger Tapio som tar sig fram medels krycka när vi träffas.
– Jag har opererat både ett knä och en höft tidigare och nu väntar jag på operation av det andra knät, förklarar han.
Är det gamla fotbollsskador?
– Fotbollen har säkert gjort sitt, men mycket är nog på grund av alla år på jobbet som rörmokare, det var ett betydligt tyngre arbete förr. Kroppen är lite sliten men huvudet hänger bra med.
Tapio har fortfarande kontakt med några lagkamrater från förr och pratar med bland andra KG Lundevall och Reinhold Edvardsson – 36:or även dem.
Ser du några fotbollsmatcher nu för tiden?
– I fjol blev det inte en enda herrmatch, men jag såg en match med United. Tjejerna är duktiga men herrfotbollen är bedrövlig numera.
Du fyller 80 år snart – hur känns det?
– Det känns mycket och lite gammalt – åren går, men det blir inget stort firande.
På fönsterbrädan i köket står en kanon – ett minne från segern i skytteligan 1963.
– Jag fick den från Stockholms-Tidningen, ett roligt minne, konstaterar Tapio och plockar fram en lagbild på IFK:s allsvenska lag som publicerades i Rekordmagasinet när det begav sig.
Jag har hört talas om i stort sett alla namn i det där laget under mina år här i staden och nu fick jag träffa en av de gamla hjältarna också – tack för en trevlig pratstund, Tapio Andersson.