– Jag var mycket väl förberedd, säger Mårtensson på telefon från norska Vikersund så här 25 år senare.
Jörgen firade sina största framgångar i slutet av karriären.
Sörmlänningen hade hunnit fylla 31 år då han i Tjeckien 1991 bärgade sitt första VM-guld.
Det kom på den klassiska distansen där övriga medaljörer, Kent Olsson och estländaren Siksten Sild, distanserades rejält.
Efter ett silver i USA två år senare kom Jörgens andra och sista guld en augustidag 1995 i Detmold som ligger sydväst om Hannover. Åter slog han till på den klassiska distansen.
– Jag vill minnas att det var väldigt varmt, och hettan klarade jag. Dessutom passade den kuperade tyska terrängen mig fint, berättar Mårtensson.
– Loppet jag gjorde var näst intill perfekt. Jag la inte bort mycket tid.
Efter ett lyckat kval fick Jörgen förmånen att gå ut sist av samtliga löpare. Ungefär halvvägs kom "Jögge" ifatt en av sina huvudkonkurrenter, dansken Carsten Jörgensen.
– Han hade startat tre minuter tidigare.
Svensken och dansken höll i stort sett ihop resten av loppet, vilket innebar att Mårtensson drog fram den skandinaviske konkurrenten till en bronspeng.
Silvermannen Janne Salmi fick stryk med en minut och 45 sekunder över den 16 kilometer långa banan.
– Både Carsten och jag var enormt bra tränade. Carsten gjorde under 28 minuter på 10 kilometers banlöpning, säger Mårtensson som för egen del kan titulera sig svensk mästare i maraton, då han 1993 var snabbaste svensk runt Stockholms gator.
– Även det loppet avgjordes i tryckande värme.
Under VM 1995 blev det alltså ytterligare två prispallsbesök. I stafetten kom Sverige trea, sedan Jörgen tappat två placeringar på sista etappen, medan den dåvarande Lännabon tog silver på kortdistansen.
Där vann, högst otippad, den unge ukrainaren Jurj Omeltchenko med över en minuts marginal.
– I kvalet tidigare samma dag hade jag skadat ett knä, och tvingades därför sy fler stygn mellan loppen. Så jag var nöjd med andraplatsen.
Mårtensson hann alltså med ytterligare två världsmästerskap. Eller rättare sagt, i skotska Inverness 1999 var han "bara på plats" utan att kunna göra en enda start på grund av en ankelskada. Ett tråkigt slut på den guldkantade karriären.
Däremot hade Jörgen erövrat ytterligare ett silver på klassisk distans, i norsk terräng 1997.
– Jag slutade satsa på hösten 1999, jag hade lovat min hustru Hege att lägga av innan jag fyllde 40, säger Mårtensson som infriade sitt löfte med någon månads marginal.
Några år senare flyttade familjen, som består av fyra barn, från Merlänna till Vikersund.
När Jörgen ser tillbaka på karriären finns det en upplevelse, eller snarare att ögonblick, som toppar VM-titlarna.
– Malmbys seger i Tiomila 1988, som avgjordes i Långdunker nära Malmköping. Det var jag mot Södertäljes Björn Stenberg på sista etappen. Måste varit sista gången som ett amatörlag tog hem den tävlingen. I mångt och mycket var vi ett kompisgäng. Nyligen samlades stora delar av laget i Långdunker för att minnas händelsen. Men vi höll oss utomhus och i husbilar för att ta hänsyn till rådande restriktioner.
Som yrkesman anordnar Jörgen idrottsresor men har under innevarande år mest tvingats stanna hemma. Annars har han sprungit orientering i omkring 150 länder.