Davis cuplaget från 1987. Stefan Edberg, Anders Järryd, Kent Carlsson, Mats Wilander och förbundskapten Hans Olsson.
Sagan om de stora framgångarna under 1970- och 80-talet med Björn Borg och en rad andra svenska stjärnor fick ett abrupt slut i början av 2000-talet. En som på nära håll kunde följa svensk tennis uppgång och fall var Kent Carlsson från Eskilstuna.
Killen från Sedelvägen i Hagnesta Hill slog igenom 1983 som 15-åring genom att vinna Orange Bowl – ansedd som världens största juniortävling. Detta trots att han spelade i 18-årsklassen (!)
Kent kom snabbt vidare till de stora scenerna där han på sju år vann totalt nio ATP-titlar, var en av Davis Cup-hjältarna och var betraktad som etta i världen på grus 1988. Samma år låg han sexa på den totala världsrankingen efter att ha kammat hem 50 segrar av 56 möjliga.
I december det året hade Sverige även smått otroliga elva spelare på ATP:s topp-100-lista.
Och av världens sex bästa spelare var tre av dem svenskar.
Mats Wilander.
Stefan Edberg.
Och Kent Carlsson.
– Det var en helt otroligt fin tid. Vi var som en stor tennisfamilj där sammanhållningen var unik, berättar det tidigare tennisesset som har nu hunnit bli 54 år.
Men framgångarna på tennisbana har också en baksida.
På ett ögonblick förändrades allt både för honom och svensk tennis. Redan som 22-åring tvingades Kent att sluta med den sport han älskade på grund av sina skador – i något som förklarades "gräshoppsknäskålar".
– Jag var rätt så förberedd på det. Läkaren Janne Ekstrand sa redan när jag var 13 år att mina knän inte är gjorda för att vara en elitidrottsman, utan mer för en kontorist. Så den enda chansen jag hade var att träna styrka och bygga upp muskulaturen kring knäskålen så mycket jag kunde. Han sa: "Om du mot förmodan skulle lyckas inom tennisen kan du inte räkna med att karriären blir så lång".
Det skulle den unge TK Hobby-talangen ha i åtanke resten av sin karriär.
Som 15 åring bad han Svenska Tennisförbundet om att få spela 18-årsklassen i Orange Bowl för i ett så tidigt skede känna på nivån.
– Det berättade jag inte för någon, men jag ville chansa och öka möjligheten att få wildcard till några turneringar som i sin tur kunde ta mig upp snabbare på världsrankingen. De var inte så glada på mig på förbundet när jag ville hoppa över 16-årsklassen. Men jag tog helt enkelt en rövare.
– Jag minns att (Boris) Becker och grabbarna tyckte att jag var lite väl kaxig. Det var verkligen ingen lek i omklädningsrummet. Men jag vann finalen mot Emilio Sanchez som var betraktad som världsetta på grus som junior. Det gjorde att jag fick lite wildcards runt om i världen så det var en chansning som gick hem.
Men precis som läkaren Janne Ekstrand tidigare hade klarlagt blev det ingen lång karriär för den utpräglade baslinjespelaren då skadorna hängde över honom under stora delar av 1989.
Mot alla odds nådde Carlsson en sjätteplats på världsrankingen, endast passerad av Mats Wilander, Ivan Lendl, Andre Agassi, Boris Becker och Stefan Edberg.
– Jag hade pratat med mamma, pappa och min tränare Lasse Eriksson. Jag sa: "Nu får det bära eller brista. Håller inte kroppen nu, så skiter vi i det. Jag vill inte bråka mer med den".
Bara dagar inför ett sista comebackförsök i Monaco året därpå tog Kent det definitiva beslutet att lägga av för gott då han olyckligt trampade snett när han klev ur bilen på en parkering.
Tenniskarriären var då över för Kent Carlsson.
Men vad var det då som gjorde killen från Hagnesta Hill till sexa i världen inom tennisen?
– När jag växte upp fanns det nästan inga banor att få tag på. Jag fick spela med kompisarna på gatan där man hade cyklar som nät. Sedan fick vi ju flytta på dem om det kom några bilar. Jag spelade även mycket mot bollväggen vid gamla Esso Motorhotell där golfklubben ligger nu. Där nötte jag på. Men när man väl hade tid på banan var det kvalitetsträningar. Jag tränade fem timmar tennis i veckan under en period så det gällde att utnyttja tiden.
Han beskriver sig som extremt vältränad och målmedveten i tonåren.
– Jag hade en policy att jag aldrig skulle förlora en match på kondition, då var det ett misslyckande. Sedan läste jag spelet rätt bra och speciellt vad som hände på andra sidan nätkanten. Bara genom att se hur en spelare kastade upp bollen inför en serve kunde jag vinna matcher. Jag hade alltid en plan B och C.
– Det blev också mer träning utanför än på banan för jag ville inte träna tennis alltför länge. En spelare som Mats Wilander ville hellre nöta på i fyra timmar... varje dag men det passade inte mig och mitt psyke alls, säger Kent som minns tillbaka på succéåren 1986–88.
Då omgav han sig med stjärnor som Stefan Edberg, Anders Järryd, Mikael Pernfors, Joakim Nyström och nyss nämnde Wilander.
– Vilket lag vi hade i Davis cup 1986. Vi hade kunnat ha minst två lag som nästan var lika bra.
En av Carlssons främsta insatser under den turneringen var då han i semifinalen mot Tjeckoslovakien lite överraskande besegrade favorittyngde Miroslav Mecir med 6–0, 6–2, 6–4, trots att svensken hade fått storstryk av samme man bara några veckor tidigare.
– Det kanske inte var min bästa match men den bästa rent taktiskt.
Kent Carlsson gratuleras av mamma Annemo efter 4–1-segern mot Tjeckoslovakien i Davis cup 1986.
Året efter fortsatte framgångarna och han byggde successivt upp sig inför 1988 – ett år då han vann hela fem ATP-titlar.
– Jag vann 90 procent av alla mina matcher. Det var nästan ett omänskligt bra år. Även om många kallade mig "gruskungen", tycker jag faktiskt inte att det var mitt bästa underlag. Jag kände mig mest trygg med att spela på hardcourt, tyvärr hade jag inte kropp för det.
Kort efter att avslutad proffskarriär fortsatte Kent Carlsson en tid som tennistränare åt bland andra Magnus Norman och Thomas Johansson.
Men det var på ett tränarsymposium i Globen 1991 där allt som svensk tennis stod för – skulle rivas omkull.
– Jag fick en obehaglig känsla av att det inte längre var fint att spela på det sättet vi gjorde. I det stora hela gick det ut på att det inte fanns någon utveckling i den typen av spel. Jag blev väldigt förvånad och besviken för jag hade en helt annan åsikt.
Enligt Carlsson handlade det i stora drag om att ändra spelstrategi från att vara vältränade, starka, taktiskt duktiga och bollsäkra. I princip hela tennisvärlden hade filmat deras träningar och matcher då Sverige var världsledande inom sporten...
Nu skulle det i stället tänkas nytt.
– För mig är det helt obegripligt. Självklart måste vi utveckla saker och ting men min filosofi var att inte gå ifrån grundplåten som vi hade. Jag tyckte att vi skulle behålla den och sedan utveckla smådetaljer som bland annat servereturer för att få ytterligare en nivå på svensk tennis.
I stället låg fokus på att bollen skulle slås till på ett helt annat sätt och det var hela tiden snack om "dödande" slag.
– Det går inte att bygga ett hus och börja med nocken. Du måste börja med grunden och det blev också skrämmande lite taktiskt tänk.
– Du behöver inte alltid spela din bästa tennis för att vinna matcher, för mycket handlar också om att du kan göra motståndaren dålig.
Det blev också startskottet till det som i somras blev hans första boksläpp – "Mot alla odds blev jag sexa i världen & svensk tennis uppgång och fall".
Kent Carlsson flankerad av nära vännen Micke Wallin och bokens producent Björn Frössevi.
Under hösten har Kent Carlsson rest runt i landet och föreläst där målet är att få till en sekundär debatt om vad som gick snett.
– Anledningen till att jag skrev en bok var att jag blev övertalad av journalisten Andreas Slätt och producenten Björn Frössevi. Att skriva var väl egentligen inget som tilltalade mig från första början. Jag tycker sällan om att vara i rampljuset, säger den nyblivne författaren.
– Men jag hoppas det kan göra att de på förbundet börjar titta på lika olika upplägg som jag tror fortfarande håller, bara genom att tänka tennis. För jag har den känslan att det inte alls är på samma sätt numera utan när spelarna kommer in på banan kör de sitt spel och tänker inte så mycket på vad som händer på andra sidan.
Efter boksläppet har det varit positiva kommentarer både från spelare och ledare runt om i landet men även från läsare.
– Många har uppskattat att jag gjort den speciellt men jag har faktiskt inte hunnit att läsa den själv i bokform ännu, säger Kent och skrattar.
Den tidigare världsstjärnan (mitten) omgiven av vänner och bekanta utanför Grappa.
Tror du Sverige tar sig tillbaka till storhetstiden, eller i varje fall nosar på den?
– Nä, tyvärr det tror jag inte det. Det var så extremt bra år och det säger också alla spelare som är med och uttalar sig i boken.
Och spelarna är inte vilka som helst – Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg, Jonas Björkman och Robin Söderling med flera.
– Men en plats bland topp 20 kanske och helst både en kille och en tjej. Det tror jag skulle kunna väcka liv i svensk tennis igen.
Nu drygt 35 år efter att Kent Carlsson stod på toppen av sin tenniskarriär handlar det mesta i hans liv om hästar där han haft stora framgångar med Stall Skift. Tillsammans med sin fru Elisabet har de i dagsläget 18 hästar på gården utanför Eskilstuna.
– Jag hade stort travintresse i tidig ålder och var delägare i min första häst redan som 14-åring. Min pappa Lars Göran var på den tiden amatörtränare och min bror jobbade som lärling så att syssla med hästar efter tennisen blev en naturlig övergång.
Fotnot: Sedan 2005 deltar Carlsson i sponsorsprojektet "Team Top Ten, Sweden" där syftet är att ge ekonomiska och träningsmässiga möjligheter för unga talanger att nå världstoppen inom sin idrott.