Vi har ställt frågan till Anna-Karin Wikström, sjukgymnast på idrottsmedicinska kliniken på Bosön i Stockholm som ingår i Riksidrottsförbundets, RF:s, elitidrottsavdelning.
— Det man vet är att om man får rejäla skador som barn är risken för tidig artros större. Det finns även studier som säger att man kan få bestående förändringar i skelettet, främst i tillväxtzonerna höft och rygg, om man utsätter sig för alltför hård belastning i unga år. När det gäller statistik så syns dock inte överbelastningsskadorna i den, därför är det svårt att dra exakta slutsatser. I statistiken syns bara de så kallade traumatiska skadorna som benbrott, axlar som går ur led, hjärnskakningar och annat.
Vilken är din uppfattning kring hur kunniga dagens ledare är när det gäller idrottsskador?
— Barnidrott i dag bygger mycket på ideell verksamhet. Ofta är det en entusiastisk förälder som tränar barnen utan eller med låg ersättning. Det är svårt att kräva att dessa föräldrar ska vara välutbildade i hur man tränar barn. Det största ansvaret för sitt barns hälsa har man som förälder.
— Och elittränare är visserligen duktiga på träning, men det är inte alla som håller måttet när det gäller kunskap om barns- och ungdomars växande kroppar. Så det är ingen garanti för att man slipper idrottsskador.
Var går gränsen? Vad/hur mycket är rimligt att träna för en 7-13-åring (barn), 13-20-åring (ungdom)?
— Det är ingen gräns jag kan sätta. Men jag tycker föräldrar ska ställa sig frågan varför deras barn idrottar? Är det för att få en aktiv livsstil och lära sig att träning är en del av livet? Eller är det för att barnen själva vill satsa på en framtid som heltidsidrottare? Man ska komma ihåg att det är väldigt få som når den absoluta toppen. De flesta slutar med sina idrotter när de kommer upp på högstadiet/gymnasiet.
Det viktigaste tycker Anna-Karin Wikström är att barn inte idrottar på hög nivå för att det är föräldrarnas önskan. Barn vill vara sina föräldrar till lags, så här gäller det att vara oerhört lyhörd och inte låta sina egna drömmar om barnets idrottskarriär ta över.
— Det är viktigt att barn inte specialiserar sig för tidigt, utan får chans att prova på olika idrotter.
Vilka skador bland barn och ungdomar stöter du själv på som sjukgymnast?
— De absolut vanligaste är av överbelastningstyp. Min erfarenhet är att överbelastningsskadorna följer den ordning som kroppen växer, följer tillväxtzonerna. Det vill säga, de yngsta (9-10-åringarna) får ont i sina hälar (första tillväxtzonen/se grafik intill). Sedan kommer ont från knäna (andra tillväxtzonen). Därefter kommer ungdomarna med ont från höfter eller rygg. Axelproblem ser jag sällan hos ungdomar yngre än högstadiet/gymnasiet.
Många barn sägs få ont i hälar/hälsenor/fettkuddar i foten, är det en typ av överbelastningsskada i en tillväxtzon som du pratar om?
— Ja. Det ligger som en platta snett genom hälen vilket gör att man kan ha ont både vid hälsenefästet, insida häl, utsida häl och under hälen. Men det är fortfarande tillväxtzonen som gör ont. Enligt barnortopeder är det en vanlig missuppfattning att det är hälsenan eller fettkudden som är överbelastad. Om man har kunskap om hur tillväxtzonen löper genom hälen är det lätt att klämma längs den och ställa diagnosen. Detta åtgärdas via avlastning (riktiga hälilägg utprovade av specialist) och här är också skoval viktigt.
Ingen träning när detta problem uppstått?
— Med hälar tycker jag man kan vara hyfsat "generös", för hälar läker bra om de får en chans att backa. Låt barnet bestämma, men de får inte halta eller gråta av smärta. Kommer vi upp till knäna är det lite bökigare med läkningen. Hur som helst är det viktigt med ett bra träningsklimat och att man inte negligerar smärta.
Generellt gäller vid överbelastningsskador; AVLASTA, BEGRÄNSA och SÖK HJÄLP i tid!
Tillväxtzonerna bör man alltså ta stor hänsyn till när det gäller barn?
— Ja, det är bra att vara rädd om dem om man ska tänka på framtiden. Får man för allvarliga skador i de här områdena, kan det faktiskt resultera i att man helt inte växer så bra, man får bestående skador.
Stressfrakturer/muskelbristningar?
— Stressfraktur är när skelettet spricker på grund av för mycket och/eller för ensidig träning. Det är en process som börjar med en svullnad i området. Den typ jag främst kommit i kontakt med är stressfraktur i ryggen. Exempel på idrotter som drabbas av detta är tennis, friidrott (kastare), gymnastik, hockey och fotboll. Om en stressfraktur upptäcks i tid och man blir rätt omhändertagen (avstängd från sin idrott i tre månader) blir man helt återställd. Problemet är att okunskapen om detta är stor och många stressfrakturer missas i vården. Det gemensamma för stressfrakturer är att de drabbade tränar många timmar i veckan, från 6-7 timmar och uppåt.
— Muskelbristningar ser man sällan hos barn, efter som det är först när kroppen är färdigväxt (unga vuxna och senare vuxna) som bekymmer i muskler, senfästen och ligament dyker upp. I tidiga år är det skelettet som tar mest stryk. Men man kan förstås ha smärta från överbelastade muskler även som barn. Och man ska fundera på om man utför för mycket belastning i musklernas ytterlägen, särskilt om man är överrörlig.
Vad betyder idrottande psykiskt och mentalt för barn?
— Vi vet idag att idrottande barn i genomsnitt mår psykiskt bättre (är gladare) än icke idrottande barn. Studier visar också att barn som är duktiga på idrott sällan eller aldrig utsätts för mobbing. Idrottspsykologisk rådgivning för barn finns det dock inte så många som jobbar med.