Lotta Adolfsson, 52, berättar om sitt liv.
I en villa full med glädje och färger träffar Eskilstuna-Kuriren Lotta Adolfsson. Hon har i större delen av sitt liv arbetat som fotograf och filmare, men jobbar numera som kulturskolepedagog.
Det första intrycket av Lotta är att hon är som vilken kvinna som helst.
Men det är hon inte.
I hela sitt liv har hon levt med skam, trauma, utanförskap och gömt vem hon egentligen här.
Nu bryter hon tystnaden.
I SVT-dokumentären "Mormor, mamma, jag" berättar Lotta om sin bakgrund – som resanderom. Filmen visar en historia om resanderomernas levnadsöde och ett trauma som gått i generationer.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Det är intressant att du frågar om det. I dokumentären har jag pratat väldigt mycket om min identitet. Så länge jag kan minnas har vi i min släkt dolt våra identiteter. Jag har inte fått lära mig språket och den romska kulturen har jag inte fått med mig. Vem blir man då, när man inte har en identitet?, säger Lotta Adolfsson och fortsätter:
– Den resanderomska identiteten har alltid setts som skamlig och ett tabu att prata om.
Lotta är född och uppvuxen i Eskilstuna. Runt halsen bär hon ett smycke med det romska hjulet.
– Jag börjar bli stolt över mitt ursprung och nu vågar jag till och med visa det utåt, säger Lotta och kramar det romska hjulet i sin hand.
I "Mormor, mamma, jag" berättas en historia om en familjehemlighet.
– Min släkt och familj tillhör resandefolket och det har påverkat kvinnor i tre generationer. Det har alltid varit skamligt och mamma sa alltid: Prata inte om att vi är resande. Min mamma dog för fem år sedan och innan hon dog fick jag hennes godkännande till att göra den här filmen.
Lotta lägger sin hand på bröstet.
– Jag får puls när jag pratar om det. Jag går nu emot allt jag lärt mig.
Jag har levt i en livslögn om jag inte kan prata om det här och vem jag är
Lotta Adolfsson
Varför pratade ni aldrig om eran bakgrund?
– Dels har resandefolket alltid varit förföljda, historiskt sett har man alltid använt skällsord och under 1600-talet var det skottpengar på romer. Det har alltid varit så att man har gömt sig, avslöjade man sig kunde man bli av med sitt jobb eller sin lägenhet. Mamma blev retad i skolan, både av elever och lärare. Människor skrek efter henne och spottade på henne.
– Jag tror att det var därför mamma inte ville att vi skulle prata om det. Hon ville rädda mig och mina syskon från det hon blivit utsatt för.
Vad gör det med en människa, när man tvingas dölja vem man är?
– Det är det jag undersöker. Vad rasism och utanförskap gör med en. I min släkt har det resulterat i utanförskap och mycket missbruk, men även ett generationstrauma som gått i arv. Får man hela tiden höra att det man är, är fult, äckligt och skitigt, så börjar man till slut att tro på det.
Tror du det om dig själv?
– Ja, det har funnits där. Jag har kanske inte förstått allt, men jag visste att det vi är var fult, för vi fick ju inte prata om det.
För att samla tankarna målar Lotta. På den här tavlan syns ett kvitto från Systembolaget, närmare bestämt hennes mormors kvitto. Bilden syns i dokumentären.
Finns det någon gång du ifrågasatt dig själv?
– Jag kommer ihåg att jag började åka senare för att handla, men jag förstod inte varför jag gjorde det. Till slut insåg jag varför. Om jag handlade sent satt inte den romska kvinnan kvar utanför butiken, då kunde jag andas ut och slippa bli påmind om min bakgrund. Vilket jag insåg var helt sjukt, man kan inte göra på det sättet.
Lotta Adolfsson har behövt gå tillbaka i historien och riva upp det trauma hon så länge gömt undan.
– Det har varit jättesvårt och jobbigt. Jag har rannsakat mig själv och insett att jag har levt i en livslögn om jag inte kan prata om vem jag egentligen är.
Varför väljer du att bryta tystnaden nu?
– Det finns inga berättelser där våran historia får finnas. När jag gick i skolan fanns det inga böcker om oss. Vi är fortfarande rädda för diskriminering. Men om inte jag gör det, vem ska annars göra det? Det går inte att hela tiden förvänta sig att någon annan ska göra det.
– Det var en period jag la ner projektet, för jag orkade inte längre. Jag blev orolig över att jag utsätter min familj för fara, att jag kommer få hat och hot. Jag känner ett lätt illamående nu när dokumentären är släppt.
"Jag börjar bli stolt över den jag är", säger Lotta Adolfsson.
Finns skammen och stigmat kvar?
– Ja, det gör den. Jag tycker att jag har kommit långt och tycker det här är viktigt. Det kanske är något jag får leva med i resten av mitt liv, men jag börjar bli stolt över den jag är. Jag hoppas att jag med den här dokumentären bryter generationstraumat.
Har du barn?
– Ja, jag har en dotter.
Handlar det här också om att inte föra över skammen till henne?
– Ja, verkligen. Jag säger i filmen att här med mig tar generationstraumat slut, jag sätter stopp för det. Vi tänker inte gömma undan vilka vi är.
Och här med mig tar resan med generationstrauma slut
Lotta Adolfsson