Foto: Magnus Grimstedt
Läkarens ord tränger sig motvilligt in i Renaida Brauns öron, där hon sitter i patientstolen mitt emot läkaren som levererar meningen ingen vill höra.
– Du har en elakartad tumör i halsen.
Hon är 22, livet har bara börjat. Den fullspäckade turnén går som på räls och präglas av långa nätter, fest och ren lycka.
Hon lever sin dröm. Äntligen får hon livnära sig på sin stora passion – sången, musiken!
Och så kommer den där knölen.
Med fingertopparna känner hon på sin hals, nedifrån och upp mot käklinjen. Svullnaden är påtaglig på ena sidan av halsen, där är något hårt och runt – i storleken av en pingisboll.
Dagar går till veckor, men symtomen består.
– Jag var väldigt naiv. Jag tänkte väl inte att det skulle kunna vara något dåligt förrän de sa det i mitt ansikte, säger hon idag, fem år senare.
Fobin för sprutor och sjukhus gör det hela ännu mer påfrestande. Att gå till läkaren känns som en mardröm – tänk om det krävs sprutor i halsen?
Tack vare sin familj, som tidigt uppmanar henne att söka hjälp, tar hon steget.
Och vem vet, om hon inte tagit steget, hade historien troligtvis sett helt annorlunda ut.
När jag träffar en sprudlande Renaida Braun i en hotellobby, i ett kyligt december-Stockholm, ser jag en upprymd ung kvinna. Hon kan inte kan sluta le.
– Jag mår bra, jag mår fett bra! säger hon.
Hon är extra glad över att ha släppt ny musik, även om ämnet för vår intervju påminner henne om en mörkare period av livet.
– Sedan, ja... Det här mörkret är en annan femma, säger hon, med en eftertänksam ton.
Allt bara släcktes ner
Renaida Braun
Sångerskan växte upp i Nyköping och bar alltid på en kreativ ådra. Intresset för scenen märktes redan på förskolan.
– Då var jag pepparkaka, lucia, stjärngosse – allt. Och så sjöng jag alltid högst av alla, säger hon med ett skratt.
När grundskolan var slut tog hon modet till sig att börja pendla till en gymnasieskola i Stockholm, med ett förstahandskontrakt på hennes systers soffa. Efter studenten blev det Idol och därefter har stjärnämnet Renaida Braun tagit Sverige med storm.
Men livet, som verkade på topp, tog en drastisk vändning sommaren 2019.
Det började med en provtagning. Några veckor senare satt hon återigen i en patientstol.
Där och då fick hon beskedet – hon var drabbad av cancer i spottkörteln, och inom kort väntade den första operationen.
– Just det att han sa att det rörde sig om en elakartad tumör. Och bara ordet "cancer". Det var jättekonstigt. Allt bara släcktes ner.
Hon beskriver känslan av overklighet.
– Man är ju så ung, men ändå tänker man... Vadå, ska man dö?! Vad ska jag säga när jag ringer mamma? Det var fruktansvärt.
Tiden därefter var mörk, svår och präglad av ovisshet. Spelningar var tvungna att ställas in. Själv låg hon hemma på soffan.
– Folk skrev ju, men jag svarade inte. Och då blev ju folk arga på mig – för att jag inte svarade.
Till slut bestämde hon sig för att dela sin historia, i en video på Instagram. Responsen var överväldigande.
– Kärleken och stödet jag fick... Det var helt otroligt.
Än idag bär hon ett ärr på halsen, en påminnelse om rädslan för att förlora rösten, ansiktsförlamning – och döden.
Jag kommer ihåg tankarna när jag åkte tunnelbana och såg gamla par... Tänk om jag aldrig får komma dit?
Fem år efter beskedet är Renaida Braun friskförklarad, och även om sångerskan inte förändrats särskilt mycket i lyssnarnas ögon, tar hon vara på livet och tackar ja till saker hon aldrig hade gjort för några år sedan. En inställning hon förmedlar i den nya singeln "Dancing for my life".
Genom åren har hon varit med i idol, Melodifestivalen, flera teatrar och haft stora roller i diverse tv-serier.
Nu vill jag fortsätta kämpa för andra
Renaida Braun
Det livsavgörande beskedet kom vid hennes sista kontroll. Med både sin mamma och pojkvän vid sin sida hörde hon läkaren säga de magiska orden. Hon kunde inte hålla tillbaka längre.
– Jag skrek av lycka, säger hon med ett leende som inte går att dölja.
Sedan någon vecka tillbaka har hon även fått ta del av det hedersfulla uppdraget som ambassadör för Cancerfonden.
– Det känns jätteärofyllt, särskilt eftersom jag precis blivit friskförklarad. Nu vill jag fortsätta kämpa för andra.
