Hålet på halsen kommer alltid att påminna Oliwer Jonsson om olyckan den 6 november 2023. En puck träffade honom så illa att en förlamning i svalget uppstod, vilket gjorde att han vare sig kunde prata eller äta.
Det är tyst i Åkers ishall denna sportlovsförmiddag. Inga stålskenor som skär genom isen, inga klubbor som slår eller puckar som smäller i sargen.
– Det var där det hände. Där framme, mellan de två cirklarna, säger Oliwer Jonsson, 19.
Den kvällen, måndagen den 6 november 2023, var ljudnivån i ishallen en helt annan. Oliwer Jonsson, då 17-årig center i Åker/Strängnäs juniorlag, tränade med A-laget. Han befann sig i målområdet, samtidigt som ett skott kom vinande – och träffade honom mellan hjälmens galler och halsskyddet.
– Jag fick pucken här, säger han och håller fingrarna mot högra sidan av halsen, ungefär där man brukar ta pulsen.
– Det gjorde ont. Jag åkte till båset och drack och andades lite innan jag fortsatte. Men det kändes konstigt så jag avbröt träningen och gick och duschade, berättar Oliwer Jonsson.
Jag såg saker som inte fanns och slogs mot monster i luften
Oliwer Jonsson
Pappa Christian Jonsson, som var ledare i Å/S, var på plats i hallen men inte vid rinken när olyckan inträffade. De åkte hem till Skämbylöt. Den konstiga känslan höll i sig, och snart upplevde Oliwer Jonsson att det var svårt att svälja.
– Vi åkte in till akuten direkt, mest för att kolla att det inte var något farligt, berättar pappan.
Men det skulle dröja 36 dagar innan Oliwer Jonsson fick åka hem igen. Och då visste han inte om han någonsin skulle kunna prata igen.
– Det var det jag var rädd för, att det skulle vara så för alltid. Det var väldigt, väldigt tufft, säger han.
Det blev 36 dagar på Mälarsjukhuset, inklusive några besök på andra sjukhus för att ta reda på vad som hade hänt i Oliwer Jonssons hals. Arkivbild.
Tillbaka på Mälarsjukhusets akutmottagning, där första utlåtandet var att det nog inte var så farligt. Men när läkarna gick ner med kamera genom munnen kunde de se en svullnad i halsen. Kväll blev natt. Far och son fick varsin säng att sova i på intensivvårdsavdelningen, iva, medan Oliwer Jonsson var uppkopplad mot blinkande apparater som höll koll på hans värden.
Följande eftermiddag tilltog svullnaden, och läkarna befarade att luftvägarna skulle blockeras helt. Med kort varsel sövdes Oliwer Jonsson och las i respirator.
– Tidigare på dagen hade de pratat om att vi nog skulle få åka hem till kvällen, så det var vad vi var inställda på. Att han skulle sövas kom som en chock för oss båda, berättar Christian Jonsson.
I början försökte jag dölja hålet, men nu bryr jag mig inte om det alls
Oliwer Jonsson
Efter ett par dygn på iva väcktes Oliwer Jonsson ur narkosen, och luftvägstuben drogs ut. Det här minns han inte själv, utan det är mamma Tilde Vinberg som berättar om förloppet:
– När de extuberade honom så hostade han extremt mycket och fick upp slem, och det bara rann rakt ner i lungorna. Då förstod de att svalget inte fungerade, så det blev en akut intubering och nedsövning igen.
Pappa Christian Jonsson beskriver den här stunden som den jobbigaste i hans liv.
– Den biten är jag glad över att Oliwer inte minns, det kan han gärna få slippa. Det är det värsta jag varit med om, säger han.
Så här ser den så kallade tracken ut, röret som opererades in mot Oliwer Jonssons luftstrupe. Den togs bort för omkring ett år sedan. Det första Oliwer gjorde då var att äta en efterlängtad kebabrulle.
Ett rör, en så kallad track, opererades sedan in nedanför svalget. Oliwer Jonsson minns att han var besvärad av den när han väcktes ur den konstgjorda sömnen för andra gången, men även här har han svårt att komma ihåg. Hela den elva dagar långa vistelsen på intensiven är som ett töcken, berättar han. Var han inte sövd, så var han kraftigt påverkad av olika läkemedel. Vid hans sida satt alltid mamma eller pappa, och allt som oftast någon av hans mostrar.
– Jag var helt borta, ja, typ hög. De har berättat att jag var orolig och arg, att jag såg saker som inte fanns och slogs mot monster i luften. Men jag kommer inte ihåg något av det.
Oliwer Jonssons minnen från sjukhuset börjar på barn- och ungdomsavdelningen, som han flyttades till när läget var mer stabilt. Eller bara "barnavdelningen", som 17-årigen upplevde det.
– Förutom jag så var det bara småbarn där. Jag höll mig mest på rummet, satt och kollade i telefonen hela dagarna. Jag var uppe litegrann, men jag var väldigt svag eftersom jag inte hade några muskler kvar, berättar han.
Oliwer Jonsson kände sig ensam som ungdom på avdelningen, och höll sig mest inne på sitt rum.
Expertis från andra sjukhuset kopplades in, och Oliwer Jonsson skickades till både Universitetssjukhuset i Örebro och till Karolinska i Stockholm för olika undersökningar.
Det visade sig att innanför det där stället på halsen där pucken oturligt träffade, finns något som heter krikoidbrosk. Det innehåller mycket nerver, och de hade skadats. Det orsakade en förlamning i svalget.
– Men nervtrådar är tydligen som en bäck, har vi fått lära oss. De hittar sin väg framåt, berättar Tilde Vinberg.
Oliwer Jonsson skrevs ut från sjukhuset den 12 december 2023. Då hade nervtrådarna ännu inte hittat sin nya väg, och han kunde vare sig prata eller äta. Tracken på halsen hade han kvar, och näring fick han i stället i sig via sond.
Den biten är jag glad över att Oliwer inte minns, det kan han gärna få slippa
Christian Jonsson
Pappa
Efter jullovet började han skolan igen, så smått. På sportlovet för ett år sedan lyckades han få fram sina första viskningar, och glädjen var fullständig.
– Det var verkligen en lättnad. Att inte kunna prata med någon hade varit jättejobbigt. Jag fick skriva allt jag ville säga, det tog lång tid och det gick ju inte riktigt att ha riktiga samtal med någon.
Omkring kristi himmelsfärdsdag hade rösten kommit tillbaka nästan helt och hållet.
– Men i början lät det som jag var i puberteten igen, säger han.
I juni tar Oliwer Jonsson studenten tillsammans med sina klasskompisar på Thomasgymnasiets samhällsprogram. Han kommer vara med i hela firandet – men någon gymnasieexamen kommer han inte att få.
– Jag har missat för mycket i tvåan, det är flera betyg där som jag inte har klarat.
Hur känns det?
– Jag har accepterat det. Efter skolan vill jag bara jobba och tjäna lite pengar. Jag ska plugga upp betygen senare, säger han och tillägger att han fått stort stöd av klasskamrater och lärare för att ändå gå ut med så bra betyg som möjligt.
Oliwer Jonsson var center i Åker/Strängnäs juniorlag, men har efter olyckan bokstavligen lagt om inte skridskorna så i alla fall klubban på hyllan. "Jag ville inte fortsätta", säger han.
Hockeyn då? Under sjukhustiden tappade Oliwer Jonsson 14 kilo – och även lusten att fortsätta med sporten som han ägnat sig åt sedan tre–fyra års ålder.
– Jag har slutat helt med hockeyn, jag ville inte fortsätta. Jag tror inte att jag hade klarat av det, säger han.
Hur menar du? Fysiskt eller psykiskt?
– Nog lite både och. Men jag gillar fortfarande hockey, mamma och jag brukar kolla på Djurgårdens matcher. Jag har åkt lite skridskor efter olyckan och varit här i ishallen flera gånger, men inte spelat hockey. Det är faktiskt skönt också, hockeyn tog upp väldigt mycket tid, med fyra–fem träningar per vecka. Nu har jag mer fritid.
Vad gör du då?
– Nu har jag kommit igång med gymmandet. Och så är jag mycket med min flickvän Filippa. Vi har varit tillsammans i fyra år, så hon har också varit med om allt det här.
Strengnäs Tidning den 12 november 2014. Oliwer Jonsson var med i tidningen även som åttaåring, då han hade fått en dartpil i halsen väldigt nära kroppspulsådern. "Det är konstigt att jag har varit med om något sånt här två gånger", säger den i dag 19-åriga Åkersbon. Arkivbild.
Strengnäs Tidning den 12 november 2014. Åttaåriga Oliwer Jonsson berättar för tidningen vad hans sista fråga till sjukhuspersonalen var: "Jag undrade när jag fick träna hockey igen", och svaret var att han kunde fortsätta när han ville. Arkivbild.
Några ingrepp för att åtgärda de skadade nerverna gjordes aldrig, utan det är tiden som har läkt Oliwer Jonsson. I dag kan han prata och skrika, nästan precis som vanligt. Och efter att ha gått igenom nästan hela känsloregistret – rädsla och lättnad, glädje och kärlek men också ilska och sorg – tycker han att det mesta i dag känns bra.
– Det jag märker som skillnad är att jag blir andfådd lättare nu. Det beror på att stämbanden inte öppnar sig så mycket som de ska, det ena stämbandet är inte lika rörligt som det ska vara, säger Oliwer Jonsson, som ännu inte vet om det är något som kommer att bestå eller fortsätta läka.
Oliwer Jonsson tillbringade åtskilliga timmar i Åkers ishall när han spelade med Å/S-juniorerna. Nu, sedan han lagt av, uppskattar han fritiden som uppstått. Arkivbild.
Har du förändrats som person?
– Det vet jag inte. Det tror jag inte.
Människor i din närhet säger att det är så, till det bättre. Att du har blivit mer mån om andra, att höra av dig och hålla kontakt med nära och kära...?
– Ja, kanske, säger Oliwer Jonsson.
Tracken togs bort för ganska precis ett år sedan. Första måltiden: En mycket efterlängtad kebabrulle. I halsgropen syns spår efter den öppning som gjordes in till luftstrupen, där röret opererades in.
– I början försökte jag dölja hålet, men nu bryr jag mig inte om det alls, säger han, sträcker på halsen och fingrar lätt på ärret.