Adrian Nilsson bor i flerfamiljshuset som förstördes i branden natten till onsdag.
– Efteråt har jag förstått att det inte var vattendroppar, utan knaster jag hörde, som från en brasa.
24-årige Adrian Nilsson möter upp oss utanför Malmgatan.
Bara några meter från platsen, som fram till natten mot onsdag, varit hans hem på översta våningen av Eskilsgatan 9. Där bodde Adrian vägg i vägg med den vind där branden startade.
– Jag vaknade 01.50 och trodde det droppade någonstans, för det lät som det. Jag bor ju högst upp på takvåningen med snedtak och det har hänt förut att jag glömt fönstret öppet i köket och då kan det rinna in vatten där. Så det var det första jag tänkte på.
Han sprang in till köket, men fönstret var stängt.
Då kickade hörseln in lite bättre och han hörde att det bullrade och dånade i bakgrunden. Det var flaskor som exploderade.
– Min lägenhetsdörr är den enda på takvåningen och jag har vindsdörren precis intill. Så jag kollar ut genom kikhålet och ser hur det bolmar ut rök ur vindsdörren. Och det är först då jag kopplar att: "Shit! Det brinner ju".
Adrian springer och väcker sin kompis, som också sover i lägenheten, och säger att de måste ut. De tar på sig en pyjamas, jacka och skor och öppnar dörren till trapphuset.
– Då känner jag röklukt och det var lite svårt att andas där redan då.
Klockan 01.53 slår Adrian Nilsson in numret 112 i sin telefon.
En kvinna från larmcentralen svarar och Adrian säger att det brinner på vinden på Eskilsgatan. Därefter minns han inte så mycket mer av samtalet.
Samtidigt som Adrian och hans vän tar sig ner från trapphuset är kvinnan från larmcentralen hela tiden kvar i telefonen.
Hon säger upprepade gånger att Adrian måste ta sig ut ur trapphuset. Samtidigt fylls uppgången hela tiden med mer rök som gör att det blir tyngre och tyngre att andas.
– Då sprang jag ner och plingade och knackade som en galning på alla grannar. Först på andra våningen och såg att någon kom ut, sen vidare till första våningen och plingade där och sen upp igen och kollade. Sen tyckte jag det kändes som att de flesta var ute, säger Adrian.
– Det sista jag tänkte på var att jag hade lämnat dörren öppen. Och att om det bara är en liten brand och lite rök så kanske man kan undvika rökskador om man stänger dörren. Så jag sprang upp igen för att stänga den, men kom bara upp några trappsteg innan det inte gick längre. Det gick inte att andas, det var för mycket rök.
På vägen ut möter Adrian en dam i nattlinne som undrar vad som händer. När Adrian berättar att det brinner och att de måste ut frågar damen om hon hinner gå in i lägenheten igen.
Men han förklarar att det inte finns tid till det.
– När jag pratat med kompisar och mamma efteråt så har ju de varit mycket mer uppskakade än vad jag är. Jag har inte kunnat tänka normalt, men man förstår ju att skulle jag varit kvar ett tag till, vad hade hänt då? Jag brukar aldrig vakna av saker, sover alltid igenom nätterna utan problem och sover förbi larm, så det här var bara något slags inbyggt brandlarm, säger Adrian.
Är du skärrad över det som hänt?
– Jag vet inte. Det som har hänt har hänt och alla mår bra. Det enda jag mår dåligt över är det där ljudet. Dånet och knastret som fanns i bakgrunden. Jag bodde ju vägg i vägg med branden.
Du tänker aldrig på vad som hade hänt om du inte vaknat?
– Jo, absolut. När andra har sagt det så är det klart att man har tänkt på det. Det hade kunnat gå riktigt illa, men jag lever och mår bra, det är bara grejer som är skadade.
Jag har inte kunnat tänka normalt, men man förstår ju att skulle jag varit kvar ett tag till, vad hade hänt då?
Adrian Nilsson
Redan samma kväll som branden inträffade fick Adrian komma tillbaka in till sin lägenhet. Han eskorterades av en polis upp i trappuppgången och upp till lägenheten. Där stod en brandman utanför dörren.
– Han frågade mig om det var min lägenhet och när jag svarade "ja", så gjorde han en min. Som att jag skulle vara beredd på det värsta.
Hur såg det ut?
– Väggen i vardagsrummet hade brunnit. Det var stökigt, allt var huller om buller och allt var dränkt i vatten. Det luktade jätteilla. Jag ville ta bilder, men polisen sa till mig att jag inte fick göra det eftersom branden är under utredning, säger han och fortsätter:
– Det var lite konstigt att gå in i lägenheten och se att "det här är mitt hem". Soffan stod på sängen och allt var rörigt. Men det är bara grejer, man är glad att man lever och glad över att man har sina vänner, säger han.
Från det att Adrian vaknade till det att han fångar brandens händelseförlopp på film går det 20 minuter innan hela takvåningen har brutit ut i en fullskalig brand.
24-åringen har i efterhand fått reda på att han var den första personen som ringde larmcentralen om branden på Eskilsgatan. Det var även Adrian som hann väcka och varna sina grannar så att även de kunde ta sig ut från de drabbade lägenheterna.
Har du reflekterat något över det, hur det kommer sig att du var så mån om att varna alla andra? Ingen hade kanske klandrat dig om du lyssnat på kvinnan i telefonen och bara tagit dig ut?
– Det var det första som gick runt i huvudet, att varna de andra. Jag försöker att leva ett så kristet liv som möjligt. Just det här med att man ska älska sin nästa som sig själv och tänka på andra. Vad skulle jag ha velat att någon annan hade gjort? Men visst, jag hade inte klandrat någon som inte hade gjort samma sak som jag gjorde. Men det är så här jag har blivit uppfostrad, säger Adrian Nilsson.
Vart tar du vägen nu?
– Jag har fått låna en övernattningslägenhet av vänner och jag tror att jag fått tio olika erbjudanden om att få sova hos vänner innan jag hittar något annat. Jag trivdes jättebra i min lilla lägenhet och trivdes bra på Söder överlag, så jag hoppas att jag hittar något där.
Det är ännu oklart när hyresgästerna kan återvända till sina lägenheter.