"Mitt liv är förstört – jag har förlorat allt"

För första gången sedan Amanda och hennes barn högst ofrivilligt tvingades fly från Eskilstuna i oktober 2020 väljer hon att prata med media.

Amanda, som vi kallar henne, är skyddsplacerad och lever på en för Eskilstuna-Kuriren okänd plats. Vi träffar henne under en förflyttning på väg till ett möte.

Hur har ditt liv förändrats sedan Erik avslöjades som polisinformatör?

– Mitt liv är helt förstört. Jag har förlorat allt och har skulder upp över öronen. Jag är 40 år, har ingen egen lägenhet och en halv miljon i skulder hos Kronofogden. Det känns rätt kört, säger hon.

Läs också: Pekade ut mördare – kan dumpas av Eskilstuna kommun

När det gamla livet, med vänner, jobb, bil och egen lägenhet upphörde försvann samtidigt möjligheten till egen försörjning. Då hade hon och Erik redan separerat efter drygt tio år som ett par och Amanda stod plötsligt utan inkomst och var permanent förhindrad att betala på sina lån. Sedan dess har skulderna växt.

 Visste du att Erik var polisinformatör?

– Nej! Jag fick reda på det av polisen samma dag som vi tvingades lämna Eskilstuna. Jag grät oavbrutet i två dagar.

Vad tänkte du då?

– En jävla massa tankar. Det blev en chock, mycket att bearbeta. Jag visste inga detaljer om vad han hade gjort som kriminell men jag hade accepterat hans bakgrund. Men för mig var det inte okej att han jobbade för polisen. Jag har varit så förbannad på honom så du anar inte, säger hon.

I samtalet med polisen 2020 som skedde på ett hotell i en annan stad, fick Amanda frågan om hon ville ha polisskydd. 

– Jag sa att jag ville ha skydd men frågade vad som skulle hända om jag tackade nej. "Du kan sätta dig i bilen och åka tillbaka till Eskilstuna men barnen får du inte ta med dig", sa de. Men självklart kunde jag inte lämna mina barn. Jag hade även möjlighet att lämna utan att Erik fick reda på var vi tog vägen. Jag hade god lust men jag kände att jag inte kunde, för barnens skull. Då hade de aldrig fått se honom igen.

Ännu efter mer än fyra år har Amanda svårt att sammanfatta den situation hon befinner sig i. Hon har förvisso en bostad och kan förse sina barn med mat men hon saknar det mesta som familjer brukar ha och hon saknar framtidstro. 

– Den enda trygghet jag känner är kopplad till min skyddshandläggare på socialen i Eskilstuna. Utan det stöd jag har i dag skulle jag bli hemlös. Det är vidrigt att det är så personberoende och jag kan verkligen säga att jag sett baksidan av all myndighetsutövning. Jag har blivit behandlad som skit, säger hon.

Relationen mellan Amanda och Erik, som hade separerat redan innan avslöjandet, var ansträngd under flera år.

Foto: Joakim Serrander

Hon berättar att inget har varit enkelt och att samarbetet inom och mellan kommuner, polisen och andra myndigheter ofta är komplicerat och energislukande.

– Jag har inte valt det här livet frivilligt och jag har alltid kunnat försörja mig själv. Nu får man kämpa med näbbar och klor för att överleva. En gång var jag var tvungen att skaffa sjukskrivning för att få rätt till försörjningsstöd trots att min biståndshandläggare visste hur jag hamnade i den här situationen. Det kändes förnedrande.

Hur ser din vardag ut?

– Jag känner inte att jag har någon vardag. Jag har gått på traumabehandling ganska länge och det har nog varit min räddning för jag har verkligen varit på den absoluta botten, väldigt länge. Och jag har velat ge upp. I dag är det inte lika extremt men jag sover jättedåligt och ekonomin är ett ständigt orosmoment. Och jag skäms inför barnen. Andra föräldrar gör grejer på loven, åker på semester. Vi sitter hemma för vi har inga pengar.

Läs också: Polisen riskerade Eriks liv: "De ljög och utövade utpressning"

Vad hoppas du på?

– Jag vill bara ha ett liv. Det är så uppenbart att det inte finns något skyddsnät för personer som hamnar i den här situationen. Det finns liksom ingen manual utan mer 'här har du en lägenhet, nu får du klara dig själv'.

Ser du något slut på det här?

– Nej! Jag har väldigt svårt att se att det skulle ändra sig till det bättre. Jag kanske kommer kunna skaffa mig ett jobb men fortsätta tvingas leva på existensminimum. Kronofogden kommer att ta resten av pengarna tills jag går i pension. Jag ser inget ljus i slutet av tunneln.

Vad gör du för att orka gå vidare?

– Jag måste, för barnens skull. Men jag är så ensam, har inga vänner eller annan familj att umgås med. Vid min ålder ska man fast jobb, egen lägenhet, stabil ekonomi, en egen bil och ett stabilt liv. Jag har ingenting och känner mig som en riktig luffare.