Anja Hellström och Anton Schneider träffades genom dansen. När de gifte sig la de till varandras efternamn.
– Hur fortsätter man? Hur lär man sig att leva igen? Det är så stort. Så...
Dryga två år har passerat sedan livet mötte döden. Anja Hellström Schneider, 35, lägger sista handen vid inramningen av en favoritbild – maken Anton i dansens virvlar. Nu ska den upp på den enda tomma väggen hemma i Mellösa. Annars vibrerar varenda vrå av färg, kreativitet och lekfullhet. Cirkusringar är lika naturliga inslag som Anjas målningar, fyraåriga dottern Sveas första självporträtt och Antons mandolin.
– Jag gillar att svinga runt i min ring men ibland sitter jag bara där och funderar, säger hon och blickar mot den ännu så länge vita väggen.
– Förut hade jag foton överallt. Så att jag kunde titta på honom var jag än var. Nu känner jag mig kreativ och vill göra en mindre tavelvägg. Den här bilden är så vacker. Och Svea valde ramen.
Det var dansen som förde dem samman. Hon, trädgårdsingenjören som hade dansat sedan barnsben och han, den professionella dansaren, tillika hantverkaren, blev till en början kollegor inom en organisation som arbetade med folkmusik. Roliga och ödmjuka Anton hade flickvän. Trodde Anja. Med tiden tycktes han dock ha allt fler ärenden i Skåne, där hon då bodde. Som den stundande tangofestivalen i krokarna. Ville han bo hos henne?
– Den påsken, 2015, blev vi tillsammans. Sedan blev jag trädgårdsmästare på Läckö slott och bodde i en liten husvagn. Anton kom och hälsade på. Allt var så självklart. Och otroligt romantiskt, lite som i Alladin. Man drog bort gardinen och där låg slottet, säger hon och skrattar.
När odlingsdrömmarna blev verklighet bodde paret i husvagn i Malmköping. "Hela vårt tänk ska vara långsiktigt", sa de då tidningen hälsade på 2017.
De drog till USA, besökte odlingar och hörde talas om en traditionell japansk trädgårdskniv vid namn hori hori. Väl hemma parkerades husvagnen permanent i Malmköping och de satsade på grönsaksodling under företagsnamnet Mojave Grönt. Och jobbade i det tysta med att utveckla sin alldeles egna variant av kniven.
– Folk frågade om vi inte blev trötta på varandra när vi jobbade ihop. Men nä, allt blev roligare när vi var tillsammans. Med Anton kom någon slags magi, allt var möjligt. Kniven var min idé och han nappade direkt.
En hori hori från Mojave Grönt – Anja och Anton tog fram trädgårdsverktyget de själva saknat. Kniven är 32 centimeter och kan användas till bland annat plantering, skörd och ogräsrensning.
När paret flyttade till Mellösa hade verktyget lanserats. De hade firat sin första bröllopsdag och Anja var gravid. Då fick Anton svårigheter att prata. Först tolkade han det som någon slags reaktion på att livet log mot dem.
– Vi var så lyckliga. Det var Antons dröm att bli pappa.
Plötsligt lydde inte fingrarna när han skulle skriva på mobilen. Efter ett samtal till 1177 begav de sig till akuten på Kullbergska sjukhuset. Där togs gravidbilder i väntan på röntgen. När inte mindre än två läkare kom in i rummet förstod paret att något var allvarligt fel.
– De såg med en gång att det var en elakartad tumör i hjärnan.
Anja minns att hon "sprang runt i korridorerna och vrålgrät". Och att Anton fick syn på en tavla med ett gammalt par som satt under ett träd och höll varandras händer.
– Han sa 'det där är vi Anja, det där är vi.'
Den inställningen bestod genom vad som komma skulle.
– Jag är så tacksam för att han inte gav upp. Anton kämpade och jag följde honom. Det fanns ingen annan väg. Vi googlade – ok, det finns en person som har levt i 17 år med detta, då kan Anton också göra det.
När tillvaron rämnade skrev Anja en lapp till sig själv. "En dag i taget. Små steg. Jämför inte med andra", löd budskapet.
När de begav sig till förlossningen på Mälarsjukhuset hoppades hon på det osannolika, att far och dotter skulle få samma födelsedag.
– Jag hade köpt ett paket med två t-shirtar till honom – om jag skulle misslyckas med att trycka ut henne på rätt dag. Men hon föddes den 6 januari. Anton var ett jättestöd, fast han var sjuk.
De upplevde den största lyckan och den värsta sorgen – samtidigt.
– Vi visste att cancern var obotlig och att han hade kort tid kvar. Men vi hade det här lilla barnet att ta hand om. Jag kunde se honom sitta där med henne, bli jättelycklig och samtidigt fruktansvärt sorgsen. Jag tänker att alla stunderna med honom kommer att finnas kvar i henne.
Anton föddes den 6 januari 1977. 42 år senare kom dottern Svea till världen samma datum.
Antons tillstånd försämrades. Anja berättar upprört hur det pratades över hans huvud.
– Som om han inte skulle fatta bara för att han inte kunde uttrycka sig som tidigare. Det gjorde mig förbannad.
Anton var tydlig med att de skulle fortsätta jobba med Mojave Grönt.
– Han sa att det är ju vår dotters arv. Och kvällen innan han blev medvetslös hängde han upp hennes nytvättade kläder med vänster hand för han var förlamad i höger.
Innan dess hade Anja greppat ett sista halmstrå. Hon fick kontakt med en neurokirurg i Los Angeles och fixade en tid på Cedars-Sinai Medical Center.
– Det är där alla kändisar föder barn. Anton var välkommen på en operation som skulle kosta en miljon. Vi kom aldrig dit och jag vet att vissa tror att vi förnekade det som hände. Men det var ett sätt att hålla lågan uppe.
Detsamma gällde en weekend på ett lyxhotell i Stockholm. Inför ett konsertbesök köpte Anja byxor av kashmir och en ullrock till sin man.
– Ser jag bra ut? Ja! Och så rullade vi in. Han som var dansare kom till sina kompisars spelning i rullstol.
Den sista veckan var Anton medvetslös och Anja sov bredvid honom på sjukhuset.
– Utanför rummet pågick det vanliga livet. Det var en märklig känsla.
"Jag vill hitta vardagslunken som försvann när Anton blev sjuk och allt handlade om överlevnad".
Anton blev 44 år. Han tog sitt sista andetag den 10 november 2021. Anja vaknade till strax dessförinnan.
– Det var som att jag själv fick ont, att hjärtat drogs ur. Jag var beredd. Men man kan ändå inte vara beredd.
När allt rämnade fanns hennes mamma och Antons pappa som klippor att luta sig mot. Men Anja kände att hon måste vara stark. En tanke vägrade ge vika. Varför fick hon fortsätta leva när Anton dog?
– Jag hade jättesvårt att lita på att jag fick vara kvar med Svea. Herregud, nu hängde allt på mig, jag fick inte falla.
Hon kämpade för att ta sig igenom det där första så kallade sorgeåret. För då skulle väl allt bli bättre?
– Jag vet inte vem det är som har hittat på det där. För det finns inga tidsramar. Det gjorde mig stressad och jag gick in i väggen. Det är en stor påfrestning för kroppen att sörja.
Hon pekar på kylskåpet. Bredvid bilden av en leende fyraåring sitter en handskriven lapp: "En dag i taget. Små steg. Jämför inte med andra." Ett av de små stegen mot läkning var meditation och att lägga om kosten.
– Jag som var grönsaksodlare åt typ godis till lunch. Jag har kompisar inom Sörmlands matkluster och började köpa råvaror direkt från producenter. Sen blev det en grej, nu gör jag pasta från grunden, säger hon och skrattar när hon kommer att tänka på vad Anton en gång sa till Svea.
– Vi hann inte prata så mycket om uppfostran och så men han sa: "Du ska inte behöva bo i ett tråkigt hus eller äta tråkig mat".
Många har frågat om hon inte borde lägga ner företaget. Men det är inte aktuellt.
– Ska jag lägga ner när jag tagit mig igenom det svåraste? Nu har jag väldigt kul och responsen ger så mycket. Som när jag la jag ut en dansvideo på Instagram.
När Anja och Anton drog på odlingsresa till USA fick de upp ögonen för hori horin. Väl hemma påbörjades arbetet med att ta fram en egen variant. Resultatet blev ett verktyg av återvunnet rostfritt knivstål.
Däremot satsar hon på att finna en välbehövlig balans.
– Jag vill hitta vardagslunken som försvann när Anton blev sjuk och allt handlade om överlevnad.
Rörelseglädje har varit en nyckel efter utmattningen. "Jag gillar att svinga runt i min ring men ibland sitter jag bara där och funderar."
Genom att var öppen med sin historia hoppas hon kunna hjälpa andra.
– Det har hjälpt mig att spegla mig i andra människor. Jag har varit med om så stora saker och vill gärna berätta. Ofta vågar folk inte fråga.
Eller för den delen, säga något överhuvudtaget.
– Det räcker med ett 'fan va jobbigt, jag finns där', säger hon.
Även när det gäller att prata med barn om sorg förespråkas öppenhet. Svea vet att hon har en pappa. Hon vet också att han är död och därför inte kan vara med sin familj.
– Hon pratar ofta om honom och brukar säga att han sover uppe på ett moln. Men i fredags var hon ledsen och sa 'jag vill inte att pappa bara ska vara på fantasi, jag vill att han ska vara på riktigt.'
Svea, 4, besöker ofta graven tillsammans med mamma. Sist lämnade hon lite godis.
Och så önskar hon att mamma "ska ha flera barn i magen." Anja ler och tänker högt för en liten stund.
– Anton och jag skulle ju vara tillsammans resten av livet, det är svårt att föreställa sig någon annan då. Men jag är 35 år. Får man prata om att man saknar närhet? Fast jag saknar ju närheten från någon som är död. Kan någon annan ge den trygghet och kärlek han gav?
Hon utesluter ingenting. Men hon är inte där – i alla fall inte än.
– Jag har börjat leva igen. Svea gungar i sin cirkusring, vi sjunger, målar och dansar. Man kan ju inte leva carpe diem hela tiden men det enda jag vill är att göra egen pasta, sälja knivar – och hänga tavlor.
"Bara för att man är glad betyder det inte att man inte sörjer".
