För Sara Flyckt är sorgen ett uttryck för kärlek. "Om jag inte skulle känna någon sorg hade det ju inneburit att jag inte skulle sakna – eller älska – Annie."
– Jag har faktiskt två barn – Annie är med mig. I dag vill jag att man ska veta det. Vi är så himla rädda för att prata om sorg och det hade varit fint om man kunde bryta det.
Sara Flyckt hämtar filtar, tänder ljus och ursäktar att hon inte kan bjuda på kaffe. Renoveringen av sommarstugan i Solvik utanför Torshälla är i sitt slutskede, än återstår att koppla på vatten i köket. Men mörker och kyla känns långt borta i Saras närvaro. Tre år har gått sedan hon förlorade sin dotter och Leo, 11, sin lillasyster – en djurälskande liten prinsessa med ett bubblande skratt.
– Annie var kärleksfull och unik, säger Sara och konstaterar med ett leende att hon knappast är ensam om att beskriva sitt barn så.
– För att vara så liten brydde hon sig så mycket om oss andra.
Annie dog den 9 november 2020. Hon skulle snart fylla fem år.
När Annie var två år fick hon hög feber och spydde galla. Vårdcentralen skickade dem till akuten på Mälarsjukhuset.
– De väckte mig mitt i natten och sa att de hittat en tumör.
Det var Wilms tumör, njurcancer, och Sara och barnens pappa informerades om att de hade statistiken på sin sida. Att 9 av 10 klarar sig. Sprutor och medicin blev Annies vardag och Sara slets mellan hopp och förtvivlan. Varje återfall innebar ett nytt avgrundsdjupt hål och stressen resulterade bland annat i utmattningssyndrom.
– Det var ett helvete rent ut sagt. Ändå kan jag sakna den tiden. För det var ju livet jag fick med henne.
Sara Flyckt beskriver sjukdomstiden som ett helvete där hon slets mellan hopp och förtvivlan.
Mitt i all kaos mötte hon kärleken i sin nuvarande särbo.
– Alle var en klippa. Jag hade barnen varannan vecka och det blev lite som att få pausa den ständiga oron och ångesten.
I september 2020 fick de beskedet att cellgifterna inte tagit och att det nu handlade om månader.
– Tårarna bara rann, det var som en forsande kran.
Men du gav inte upp hoppet?
– Nej, det var det enda som höll mig uppe. Jag hoppades tills hon tog sitt sista andetag.
Hur pratade ni med Annie?
– Vi hade fått rådet att inte vara för snabba med att tala om för en fyraåring att hon inte skulle leva mer. Men på slutet kunde hon säga 'hit kommer jag aldrig mer tillbaka'. Som om hon kände på sig att hon inte skulle klara det.
Storebror Leo inkluderades i hela resan.
– Han vet vad som hände och behöver inte undra.
Den sista tiden handlade om att uppfylla Annies önskningar. Som att få gå loss i leksaksaffären och klappa delfiner på Kolmården.
– Efter ett tag landade vi i att man bara ville vara tillsammans, inte försöka fylla ett helt liv på två månader.
Det storslagna femårskalaset fick hållas i förtid. Sara Flyckt minns en lycklig liten prinsessa som verkligen strålade. Familjen hann även med ett besök på Kolmården.
Ett minne vårdar Sara extra ömt; Annies femårskalas med alla kompisar som fick ske någon månad innan födelsedagen. Med hjälp av sjukhusclownerna och personal från lekterapin på Mälarsjukhuset intogs Gamla stadens gator av allt från trollkarlar till en clown på styltor. Och en storögd liten prinsessa som strålade som snödrottningen Elsa i Frost.
– Annie var så lycklig, jag har en video där hon står och vickar på sina klackskor.
När det närmade sig samlade Sara familjen. Hur skulle hon, som varken trodde på Gud, andlighet eller ett liv efter detta överleva?
– Jag sa 'ni måste ta hand om mig för jag vet inte om jag kommer att vilja ta mitt liv. Ni får ha ett schema och bo hos mig.'
Annie fick själv välja var hon ville vara när det inte gick längre. Hon valde sjukhuset.
Den 9 november, i ett sjukhusrum med gosedjur och ballonger, dog Annie i sin mammas famn.
– Det var novembers regnigaste dag men precis då sken solens strålar in i rummet. Några nätter senare såg jag henne i ett ljussken och när jag vaknade kändes det hela annorlunda. Som att hon sa "här är jag, det är lugnt."
I dag har Sara en annan syn gällande tro men det spelar mindre roll vad den kallas. Hon tror på något.
– Och så klamrar jag mig fast vid hoppet att ses igen.
Sara trodde att hon knappt skulle kliva ur sängen dagen efter Annies död. Så blev det inte. I stället fortsatte hon framåt.
– Det låter klyschigt och nu kan jag önska att sorgen hade fått ta mer plats då. Jag accepterade det väldigt snabbt.
Samtidigt kände hon sig ensam, trots att familjen och Alle fanns där. Tankarna snurrade, valde hon bort Annie genom att gå vidare?
– Jag tänkte att det var synd att jag hade ett barn till. Om jag inte hade haft Leo skulle jag kunna dö nu och bara slippa skiten. Men jag kunde logiskt säga till mig själv att 'nej, det här är en tanke, inte verklighet'. För det fanns ju bara en väg, att fortsätta leva. I dag tänker jag ju tvärtom – tack och lov att jag har Leo, säger hon och ursäktar sig när sonen ringer.
Det snabba samtalet avslutas med ett antal pussar.
– Han ville ha hjälp med nån Fortnite-grej. Vi spelar tillsammans.
Båda har gått i terapi, var och en och gemensamt.
– Vi har tränat på att prata. Jag är uppvuxen med att inte visa känslor och har jobbat jättemycket med det.
Hon är öppen – eller som hon själv beskriver det, filterlös – på Instagram för att bryta upplevda föreställningar kring sorg.
– Det är normalt, rimligt och sunt att tänka alla möjliga tankar. Man ska inte känna sig knäpp, det finns miljoner varianter av sorg.
Själv kände hon tidigt att hon inte sörjde enligt den så kallade normen.
– Älskar jag inte Annie tillräckligt eftersom jag inte går till graven? Men jag har aldrig trivts där. Hennes plats är i mig. Jag vill äga min egen sorg och det får andra acceptera, säger hon och lyfter en annan erfarenhet.
– Man kanske inte 'ska' gråta med främlingar på stan. Men det är inte farligt. Vi behöver sluta curla varandra. Det är okej att inte veta vad man ska säga och det är okej att säga något klumpigt.
Bättre att säga något klumpigt än att inte säga något alls?
– Verkligen!
Tillsammans med Sara Khays, som även hon förlorat ett barn, har hon podden "En enda sörja". Just nu ligger den på paus.
– Jag önskar att jag kunde säga 'gör så här' men man styr nästan inte över sorgen. Det skulle vara att ta hjälp då. Och att göra saker som man kanske undviker av rädsla att bli ledsen. För mig kan det vara att se Annies favoritfilm.
Sara är tillbaka på jobbet som konsult inom webbutveckling, men med andra perspektiv.
– Jag längtar inte efter status och materiella saker. Jag vill ha lugn och ro, skriva, vara med Leo här i huset och bara ha varandra.
Sara Flyckt är mån om att låta hela känsloregistret få ta plats och i dag kan hon känna genuin glädje igen.
Skrivandet fungerar som terapi och eventuellt blir det en bok framöver.
– Jag har konkreta tankar som kanske kan hjälpa andra. I dag kan jag känna genuin glädje igen. Men den ser annorlunda ut än när Annie levde. Nu tänker jag inte på henne hela tiden. Hon är med mig ändå.