Mordet vid Rekarnegymnasiet inträffade strax efter att Christoffer Bohman lämnat in sin polisbricka.
Våren 2023 avslutades Christoffer Bohmans 20 år långa poliskarriär. Jobbet som främst kom att kretsa kring den växande gängkriminaliteten i Stockholm avslutades i Eskilstuna, som Sörmlandspolisens utredningschef i ett drygt år. Han lämnade in polisbrickan på chefens skrivbord i polishuset på Nygatan den 6 april i fjol.
Brottsligheten stannade dock kvar och samma dag mördades 18-årige Liam utanför Rekarnegymnasiet.
– Jag satte mig på tåget för att lämna Eskilstuna för sista gången när jag fick pushnotisen om att en person avlidit. Jag insåg där och då att skjutningen skulle leda till ytterligare rädslor hos medborgarna i Eskilstuna. Jag insåg konsekvenserna kopplat till familj och vänner. Några timmar tidigare var jag ansvarig för det här, nu fick jag läsa om det i media.
När Christoffer Bohman lämnade jobbet som utredningschef i Sörmland hade han sedan en tid kommit till insikt om att polisens befintliga arbetssätt och samhällets problembeskrivning och lösningsfokus inte var förenliga med det han själv trodde på. Trots att polisen gjorde vad de kunde blev det hela tiden värre.
Barn och ungdomar dödade andra barn och ungdomar. Mord, skjutningar och sprängningar var vardagsmat och det besinningslösa gängvåldet ständigt närvarande i nyhetsflödet.
– Jag levde i ett ganska stort mörker under slutet av min poliskarriär där jag frågade mig vart det här skulle ta vägen. Vi jobbade febrilt dag och natt med att plocka ut människor från här miljöerna. Det verktyg vi hade var att sätta folk i fängelse. Men under tiden som vi gjorde det kom ju tre nya in. Det var ett never ending game.
Christoffer Bohman hamnade direkt i hetluften men delade inte bilden av hur brottsligheten skulle lösas.
Christoffer Bohman säger att debatten "varit ganska sned".
– I väldigt många år pratade vi bara om att det var hårda tag och repressivitet som skulle få oss ut. Jag hade en annan bild. Under de sista åren inom polisen såg jag att det fanns en massa hålrum som gjorde att vi fick ett försämrat läge i vårt samhälle, framför allt kopplat till våldet och till de här unga gärningsmännen som gör att Sverige är unikt i världen just nu. Jag kände ett starkt behov av att få angripa problemen tidigare, och från ett annat håll.
Han menar att Sverige har misslyckats med att i ung ålder identifiera barn som riskerar att hamna i grov kriminalitet.
– När vi pratar om barn som sedermera blir grovt kriminella, gängkriminella och begår fruktansvärda våldshandlingar så är det komplext. Då behöver man vara flera parter kring en sån handlingsplan. Men alla har tyvärr arbetat i silon, och därför står vi där vi står nu. I Danmark har de en helt annan systematik i sitt arbete inom den offentliga sektorn. Vi duttar, och har varit extremt projektstyrda. Man startar någonting, man testar det ett tag och så lägger man ner det innan man egentligen har sett vilka effekter det fått.
Att just Danmark allt oftare har nämnts som föregångare när det gäller att angripa kriminalitet, på grund av "hårdare tag" har nog ingen missat. Inte heller att Danmarksdiskussionen de senaste åren kretsat kring visitationszoner, strafflängder, tvångsmedel och repressiva arbete.
Christoffer Bohman vill dock lyfta upp en annan parameter.
– Det jag har sett är att Danmark är helt fantastiskt på förebyggande arbete. Framförallt systematiken kring hur man jobbar på kommunnivå och vilket ansvar kommunerna har.
Under Christoffer Bohmans tid som utredningschef i Sörmland inträffade cirka 30 skjutningar i Eskilstuna. Han menar att polisorgansiationen inte var rustad för att möta detta.
Christoffer Bohman jobbar numera som trygghetsstrateg på Skandias stiftelse Idéer för livet. En civil roll där han arbetar med just de frågor som han tror kan bidra till en positiv förändring.
– Jag känner mig väldigt hoppfull för det pågår massor med ändringar. Jag ser en helt annan diskussion om det förebyggande arbetet, både på regeringsnivå och på kommunal nivå. En del lagstiftning förändras och Polismyndigheten har på vissa håll blivit väldigt mycket bättre i uppklaringen. Jag ser ljuset i tunneln men det finns fruktansvärt mycket kvar att göra.
Tiden som utredningschef med placeringsort Eskilstuna, blev inte den lugna reträtt från gängvåldet som han hoppats på. Redan första arbetsveckan, den 26 januari 2022, skedde årets första skjutning, i Skiftinge.
– Och sen fortsatte det bara, säger han.
Christoffer Bohman har beskrivit 2022 som en period när Eskilstuna drabbades av en vålds-tsunami. När året sammanfattades kunde ett 30-tal skjutningar räknas in, flest per invånare i hela landet.
– I Eskilstuna var inte polisorganisationen riggad för den typen av tsunami. Den var heller inte riggad för att göra det som måste göras när såna här saker händer utanför kontorstid.
Den tidigare polischefen lär synas och höras en del i media den närmaste tiden. Han debuterar i dagarna som författare.
Den före detta polischefen är numera trygghetsstrateg på Skandias stiftelse Idéer för livet och författare. Boken Hundra in i döden släpps den 15 augusti.
Boken som släpps den 15 augusti heter "Hundra in i döden – En polischefs berättelse om ett urspårat gängvåld" och ges ut av Polaris.
Den ger en aktuell, spännande, insiktsfull, och i stora delar självutlämnande bild av polisens arbetssätt ur Christoffer Bohmans perspektiv. Boken tar även upp de historiska orsakerna till den växande problematik som Sverige brottas med i dag.
Såväl den uppmärksammade gängkriminaliteten i Eskilstuna och Strängnäs får ta plats.
Boksläppet som är högintressant ut ett Eskilstuna- och Strängnäsperspektiv väcker känslor, inte minst hos författaren.
– Det är jätteläskigt, alltså på riktigt jätteläskigt. Jag har verkligen levt med den här boken under ett års tid när jag jobbat med den. Jag står fast vid att det finns ett behov av att förstå den här problembilden i flera dimensioner. Hela syftet med att jag skrev boken var att ge en inblick i vad som har hänt, och vad som har tagit oss hit. Och även mina reflektioner över vad vi kanske bör göra för att ta oss till ett bättre läge, säger han.
Hundra in i döden bygger till stor del på dagboksanteckningar och Christoffer Bohman säger att skrivandet varit ett sätt att "bearbeta en stundtals ganska tuff tillvaro" inom polisen.
– Jag har tittat tillbaka på min karriär inom polisen och sett att jag har varit en del av problemet. För vi har inte gjort det bra. Hade vi gjort det bra i Sverige, då hade vi inte haft det här problemet. En massa misstag har gjorts, med bra intentioner. Jag har velat göra ett bra jobb hela vägen men okunskap och kulturer inom myndigheten och offentlig sektor har fällt oss. Gång på gång. Jag kände ett behov av att få visa Sverige vad det är som gjort att vi hamnade här. Och då får jag utgå ifrån mig själv, säger han.
Polishuset Eskilstuna blev Christoffer Bohmans sista arbetsplats som polis.
Han följer inte längre brottsutvecklingen i Sörmland och har ingen förklaring till varför 2024 varit ett jämförelsevis "lugnare år" i Eskilstuna.
Han hoppas dock att han bidragit till att stärka den polisiära organisation som han lämnade efter sig.
– Då var grova brott, brott i nära relation, spaning och bedrägerier olika verksamhetsgrenar. När jag kom dit var de silon men i dag är brottsligheten så komplex att man behöver samarbeta över gränserna. Grova brott behöver jobba med bedrägeri, det måste finnas en supersymbios mellan grova brott och spaning. Man behöver också jobba tillsammans med lokalpolisområdet som är en annan typ av organisationsgren, men som också har utredningar.
Han fortsätter:
– Stundtals behöver man vara en enda större organisation och liksom kunna liksom bölja in och ut i varandras ärenden, och i grupper och så vidare. Det var väl det jag såg och det var egentligen det viktigaste jag hade att göra i Eskilstuna. Att bygga ihop ett lag som inte var ett lag när jag kom dit.
När Christoffer Bohman kom till Eskilstuna upplevde han att polisen saknade nödvändig kunskap om den bakomliggande orsaken till konflikten mellan Årby och Skiftinge.
Ur boken:
"Underrättelsebilden är dålig och kunskap om varför konflikten startat är låg. Det ser utifrån ut som om denna konflikt följer mönstret från andra konflikter som jag bevittnat under åren. En ung normförstörd grupp utan ledning vill skaffa sig makt över ett territorium, och de använder ursinnigt våld för att nå sina mål".
"Flera av de här mår extremt dåligt och lever med dödsångest"
Christoffer Bohman
Tidigare polischef
Ett av de mer gripande avsnitten i boken utgörs av en målande beskrivning av de många unga killar som fastnat i kriminalitet. Hämningslösa ynglingar som med brutalitet som största tillgång skapat sig en position.
"Förr sågs galningar utan spärrar som en belastning. Killarna i dagens gäng har tillbringat de senaste åren i toxiska miljöer som kan liknas med scener ur Flugornas herre. En ung grupp som lever utan styrning där galnast vinner".
– Så är det. Jag jobbade med den organiserade brottsligheten under 2000-talet då de gäng som fanns var Hells Angels och Bandidos. Det fanns så klart våld, och våldskapitalet var viktigt för de här gängen men urspårade människor var en belastning för de påverkade affärerna negativt, säger han.
Senare kom dock ett skifte där han menar att just våldskapitalet blev centralt. Christoffer Bohman blir själv påtagligt engagerad när han pratar om det.
– I dag är det våldet som styr helt och hållet. Det är inte någonting du tar till ibland för att lösa vissa saker. Det finns en förväntan om att allt sker med våld. Oavsett om det är på individnivå inom gängen eller om det är mellan olika gäng eller individer så har det blivit norm. Från väldigt ung ålder fostras man in i att det är våld, och väldigt grovt våld, som ska ske. I dag klättrar du i gängen i stort sett enbart med våld och du kommer inte att överleva om du inte tar till våld. Det är en fruktansvärd utveckling, säger han.
I boken nämner Christoffer Bohman en händelse som skedde när han var 15 år, i uppväxtstaden Södertälje. Ett gäng unga killar hade tvingat av honom mopeden.
"Förnedringen är total och jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv", skriver han i boken och tillägger att det var en självklarhet att göra en polisanmälan.
Väl på polisstationen, en vecka senare, drog han tillbaka sin anmälan – på uppmaning av polisen.
”Den här killen är inte bra, säger polisen. Om jag ska vara uppriktig så är han ganska farlig. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte kan lova att han kommer låta dig vara ifred efter att du anmält honom". .../... "Efter en stunds betänketid lämnar jag förhörsrummet och säger att jag inte vill medverka i utredningen längre. Att jag inte kan peka ut den som gjort det."
Vittnen som inte vågar anmäla brott, eller drar tillbaka sina anmälningar på grund av risken för repressalier är ett faktum som försvårar polisens utredningsarbete även i dag.
– Det var en händelse som såklart var tuff och det var en, jag vet inte om jag ska använda ordet skam, men det var ju en stor förlust att gå ut från den där polisstationen vid 15 års ålder. Och liksom dra tillbaka det där.
Han säger att han burit med sig händelsen under sin polisiära karriär och att den gett honom en förståelse för hur svårt det är att våga gå hela vägen med anmälningar och vittnesuppgifter.
– Letar man i tidningsklipp och i olika typer av radio- och tv-intervjuer så har jag nog själv stått och sagt hur viktigt det är att vittna. Att vi som samhälle måste mobilisera. Men det är brutalt svårt. Den här typen av problematik som jag beskriver i boken med gängkriminalitet har varit särskilt svår att utreda just utifrån att den omgärdas av en så stor tystnadskultur.
I Eskilstuna har det de senaste åren funnits ett flertal vittnen och målsägare som valt att, eller inte vågat, berätta om sina iakttagelser vid flera mord och mordförsök. Brott som är ouppklarade till stor del för att avgörande vittnesmål saknas.
– Jag har stor förståelse för svårigheterna. Både utifrån min uppväxt men också vad jag har fått uppleva genom min karriär. Hur svårt det är att liksom vara den där modiga och berätta vad man har sett. Jag har fått träffa så mycket modigare människor än mig själv genom åren. Som med risk för sitt eget liv ändå haft ett sånt rättspatos att de vågar berätta. Det kan slå mig ibland hur mycket modiga människor det ändå finns. Och goda människor.
Skjutningen i Årby strax före valet 2022 fick partiledare att vallfärda till Eskilstuna och Jimmy Jansson att utbryta: Eskilstuna är inget zoo".
Några veckor före riksdagsvalet 2022, den 26 augusti, avlossades flera skott vid en lekplats på innergården i Årby. En kvinna träffades av ett direktskott i höften och skadades svårt. En femårig pojke bredvid henne träffades av en rikoschett och skadades lindrigt.
Enligt polisuppgifter, som tas upp i boken, var den ännu oidentifierade gärningsmannen, en ung kille som på långt avstånd tömde ett helt magasin mot de tilltänkta måltavlorna, ett flertal unga killar från Årby, men missade alla.
Ingen av de oskadda killarna ville medverka i utredningen.
– Jag har flera gånger upplevt under förhör att de som är tänkta måltavlor inte säger någonting. När de väl pratar säger de att det är så här det funkar. Min upplevelse och starka tro är dock att flera av de här mår extremt dåligt och lever med dödsångest.
Ulf Kristersson (M), bilden, Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) besökte bostadsområdet Årby efter skjutningen i lekparken.
Den nämnda skjutningens karaktär och tidpunkten den inträffade på fick ett flertal partiledare och rättspolitiska talespersoner att vallfärda till Eskilstuna och Årby, fördöma handlingen och utlova en politik som skulle få ett slut på våldet.
Statsminister Magdalena Andersson (S) och kommunfullmäktiges ordförande Jimmy Jansson (S) höll en känsloladdad presskonferens utanför stadshuset inför ett stort medieuppbåd.
Hela riksmedia bevakade statsministerns presskonferens utanför stadshuset efter skjutningen i Årby i augusti 2022.
Christoffer Bohman, som informerade Andersson och Jansson om utredningsläget innan presskonferensen, tar upp skjutningen i Årby i boken som ett exempel på tillfällen då tankarna på att göra något annat var som starkast. En tid när "övertygelsen om att jag befinner mig på rätt ställe inte längre är lika stark".
"En känsla har gripit tag i mig med full kraft. Det samhälle som håller på att skapas skrämmer mig och jag tänker på min son. Rädslan är ingen ny känsla. Den har varit min följeslagare genom åren och är en känsla som jag har lärt mig att leva med. Men för första gången är jag osäker på hur världen min son ska växa upp i kommer att se ut. Likgiltigheten som händelsen blottlagt är på en ny nivå".
Trots att Christoffer Bohmans verklighetsbeskrivning stundtals kan verka dyster så är han själv hoppfull.
– Det finns inga hopplösa fall och det finns ingen som inte går att rädda. Det finns de som har levt med en kriminell identitet och i en förstörd värld som har en lång väg att vandra för ett normalt liv. Men den hjälpen finns och i dag finns det så extremt många utsträckta händer.
Han nämner bland annat avhopparprogram och civilsamhällsorganisationer som vill hjälpa.
Christoffer Bohman hoppas att all fler gängkriminella i Eskilstuna hoppar av och att civilsamhället står redo att ta emot dem.
– Ska jag prata direkt med dem som är involverade i gängkriminaliteten så kan jag bara säga att det finns bara en väg att gå till ett lyckligt och bra liv. Och det är att lämna. Min förhoppning är att polisen i Eskilstuna blir mer lyckosam på att bura in en del av dem som driver våldet, att några orkar hoppa av och att man i Eskilstuna får en högre förmåga att stoppa dem som är på väg in.
Christoffer Bohman benämner den svarta ekonomin som ett av de mest samhällshotande problemen vi har.
– Den kriminella ekonomin är djupt förknippat med gängkriminaliteten. Den snurrar överallt och gemene man behöver inte bidra till den genom att vara en del av den. Det gäller allt från att köpa svart arbetskraft eller befatta sig med stöldgods.
Vad kan Eskilstunaborna göra för att bidra till en förbättring?
– Jag skulle gärna vilja skriva en sån åtgärdslista en dag. Som visar vad alla kan göra oavsett om man är företagare eller enskild person. Men det första du ska göra som privatperson är att inte köpa knark. Som Evin Cetin (författare och tidigare advokat) så tydligt beskrivit: ett kompisgäng på fem killar som köper ett gram kola (kokain) var i månaden när de går ut och festar har på ett år finansierat ett mord. Så nära är den konsumentgruppen våldet.