Så här såg det ut natten till den 8 november.
Eskilsgatan på Söder i Eskilstuna.
Över en natt förändrades allt. Människor vaknade upp till en av stadens största bränder i historien.
För Jesper Pettersson var det värre än så. 21-åringen var vaken hela natten. Han slumrade till en stund, men öppnade sina ögon och fick se de blåa sirenerna. Det var inte bara en brandbil. Gatan var full. Och i fönstren på lägenheterna mittemot såg han lågorna.
Trapphuset var fyllt med rök.
– Jag tänkte: "Hur fan ska jag ta mig ut?", säger Jesper Pettersson.
Han fick syn på grannarna. De försökte vädra ut så mycket rök det gick. Tillsammans kunde de ta sig ut i säkerhet.
– Det kändes overkligt. Det är bara sådant som händer andra och inte en själv.
Drygt fyra månader har gått sedan skräcknatten. Jesper Pettersson är tillbaka på gatan som var fylld med brandmän, poliser och ambulanspersonal.
– Det känns tragiskt att se det här. Konstigt.
Eskilsgatan har förvandlat till en byggarbetsplats efter branden.
Någon eller några har brutit sig in i lägenheter efter branden.
Familjen bor i Stenby. Dit har Jesper Pettersson fått flytta in nu. Från brandnatten fick han med sig sin plånbok och mobil. Andra saker har han fått hämta tillsammans med en polis vid ett tillfälle.
Men andra har varit där. Utan Jesper Pettersson vetskap. Via sin farmor fick han höra ett rykte om att det varit inbrott.
– Jag började luska i det och fick det bekräftat.
Tack vare saneringsbolaget fick han i början av året veta att tjuvar varit där. Exakt tidpunkt vet han inte. Inte heller vad, av det som klarade sig under branden, som nu är förstört.
– Först tänkte jag att min lägenhet inte var drabbad. Man hoppades på det bästa.
Vad känner du nu?
– Hopplöshet. Det är som det är. Man får gilla läget.
Man har ingen empati eller respekt för andra människor
Jesper Pettersson
Jesper Pettersson är lugn. Han har gått vidare och förstått vad som har hänt. Svaren är sansade. Inga svordomar. Det är milda känslor som uttrycks.
Andra har vetat om inbrottet i din lägenhet innan dig.
– Det känns... man finner knappt ord. Det hade kunnat skötas bättre.
Vill du se vad som finns kvar och som inte är skadat?
– Nej. Jag vill inte se hur illa det är. Jag antar att det är mer illa än vad jag kan tänka mig.
Från en granne har Jesper Petterson hört att i princip allt i hennes lägenhet var sönderslaget efter inbrottet som drabbade flera trapphus.
– Jag kan tänka mig att det är en del möbler hos mig också som är förstörda.
Har du fått en fråga om att gå in och kolla?
– De har sagt att man inte får under tiden de bygger, då är det bara arbetsplatspersonal som får beträda stället.
Du får inte gå in ens med polis eller fastighetsägare?
– Nej. Inte som jag har förstått det.
Vad som är förstört i lägenheten vet inte Jesper Pettersson.
Han fäster blicken mot vindskyddet i några sekunder. Metallbitar slås i mot varandra. I det som en gång var översta våningarna i lägenhetshuset arbetar byggarbetare med att hissa upp material.
– Det finns en ovisshet kvar. Jag vet inte så mycket om inbrottet.
Vad vill du veta?
– Det känns som att det är för sent nu.
Vad tänker du om den eller de som bröt sig in?
– Man har ingen empati eller respekt för andra människor om man gör en sådan här sak.
Vill du veta vem eller vilka det var?
– Ja, det hade varit skönt om de får ställas till svars.
Det som en gång var hans hem kommer nu aldrig att bli det igen. Känslorna han kände natten till den 8 november vill Jesper Pettersson aldrig känna igen. Nu letar han en ny lägenhet att få kalla sitt hem.
