Elliot och Mi bodde sina första veckor ihop på ett boende i Pretoria. Det blev deras BB, där de väntade på att Skatteverket skulle bli klara med pojkens provisoriska pass.
Det plingar på dörrklockan till den gula tegelvillan i Eskilstuna och 2,5-årige Elliot öppnar med ett stort leende. Genast vill han visa sitt rum, fullt av djur av alla dess slag. Elefanten, kaninen och giraffen vill alla vara med och leka.
Det är på dagen ett år sedan Mi Ahl, 46, satte sig på planet till Sydafrika för att bli mamma.
I femton år levde hon som ofrivilligt barnlös. När IVF-försöken tillsammans med ex-maken inte gick som önskat anmälde de sitt intresse för adoption. När de separerade försäkrade hon sig genast om att hon stod kvar i adoptionskön, smärtsamt medveten om att tiden tickade på. Adoptionsgränsen, vid 42 års ålder, närmade sig – och passerade.
– Då var det bara att tillåta sig själv att sörja det barn som aldrig blev, minns Mi.
Hon fortsatte dock att få medlemstidningarna från Adoptionscentrum, där hon officiellt fortfarande var medlem och stod i kö. Men hon orkade inte alltid läsa dem, vad skulle det tjäna till? Tills hon en dag öppnade en av en slump och möttes av ordet som skulle bli hennes räddning: SLOPAD.
– Jag höll på att städa och tog upp en tidning ur en bunt, öppnade ett uppslag och där stod det: "åldersgränsen slopad". Jag får rysningar bara av att berätta om det!
Hon tog kontakt med kommunen på nytt och därefter med Adoptionscentrum för att meddela att hon ville påbörja processen.
– De svarade att jag hade köplats nummer ett i Sverige och att jag kunde skicka min ansökan till ett land direkt, annars skulle jag behöva stå i en annan kö för att skicka min ansökan. Och det kan ta flera år, eftersom det kommer så få barn till Sverige.
Elliot kom till barnhemmet i Johannesburg när han var omkring ett halvår gammal och adopterades av Mi ungefär ett år senare.
Efter ett och ett halvt decennium av väntan, längtan och besvikelse gick allt plötsligt väldigt snabbt.
Kommunen genomförde sin utredning, alla dokument – totalt två kilo papper – sammanställdes och Mi fick fatta beslut om vilket land hon skulle ansöka till. Efter en tids fundering bestämde hon sig för Sydafrika.
Även om åldersgränsen hade slopats så hade Mi informerats om en princip, där man helst inte vill att det ska skilja mer än 40 år mellan förälder och barn. Hon förbereddes på att ta emot ett barn i femårsåldern. Hon inredde ett barnrum och köpte kläder och saker som skulle behövas.
Rummet som först var iordninggjort för ett barn i femårsåldern fick snabbt göras om för Elliot. Här finns nu, förutom spjälsäng och mängder av leksaker och böcker, också en myshörna med kuddar där han gärna gosar med sina gosedjur och bläddrar i böcker.
Parallellt med att hon gjorde de praktiska förberedelserna kunde hon inte skaka av sig den pessimism hon hade vant sig vid. I sitt huvud målade hon upp scenarion som att landet skulle stänga för adoption eller att något annat skulle sätta stopp för det hela.
En solig dag i december 2022 var Mi ute och gick med sina två hundar när telefonen ringde med ett 08-nummer på displayen. Troligen en försäljare, men det skulle kanske kunna vara från Adoptionscentrum, tänkte Mi. Det senare var rätt.
– Hon lät så allvarlig, så jag tänkte att "nu är det kört".
– Men så sa hon "du, det finns en liten pojke i Sydafrika. Han heter Nduduzi och är ett och ett halv år".
I dag beskriver hon det samtalet som det allra största ögonblicket, bortsett från när hon sen fick möta sin son.
– Det var glädjerus, chock, fullständig eufori – och lite panik!
Mi hade svårt att bestämma sig mellan två olika namn till sin son. På väg till barnhemmet passerade hon och bästa vännen Emilia en byggnad med en stor skylt med orden: "Elliot is amazing."
Det tog några dygn för den nya informationen att ordentligt landa. Speciellt minns Mi ett tillfälle då hon var i mataffären. Hon fastnade med blicken på hyllan med gratulationskort och kände tacksamheten slå till med full kraft.
– Det var glittriga siffror på varje kort och jag insåg att jag ska få vara med om alla de här åren, och att det är helt fantastiskt.
Efter barnbeskedet räknade Mi med att det skulle dröja tre månader till nästa stora steg, men efter bara sex veckor fick hon sitt resebesked – sju dagar senare skulle flyget gå. Med hjälp av vänner och familj fick hon precis ihop logistiken, och kvällen innan avresan packade hon väskan med barnkläder inför de stundande veckorna i Sydafrika och Pretoria.
– Min kompis Emilia var med de två första veckorna. Jag brukar säga att hon var min doula.
Mamma Mi har köpt 14 t-shirtar med Sydafrika-tryck på till Elliot i födelsedagspresent, som han ska få år efter år. Och hon drömmer redan om att de ska resa tillbaka till landet där han föddes tillsammans i framtiden.
De landade en torsdag och träffade representanter från adoptionsbyrån på måndagen. Man hade planerat för en inskolningsperiod med ett första möte på onsdagen, ett andra på torsdagen och sedan flytt från barnhemmet i Johannesburg på fredagen. Men pojken, som fick namnet Elliot, ville annat.
– Du ville inte släppa mamma första dagen, säger Mi till pojken som nu har klättrat upp i hennes knä och som alltid blir lite orolig när samtalsämnet är Sydafrika.
– Då bestämde personalen på barnhemmet, tillsammans med adoptionsorganisationen, att det var bäst att du fick komma hem till mamma direkt. Så det blev också lite snabbt och chockartat, säger hon och ler ikapp med sin son.
"I dag känns det så självklart att det ska vara han och jag, det var nog meningen hela tiden."
Hon beskriver första mötet. Hon satt i trädgården, med väskan full av presenter, när personalen kom ut med barnet. En "liten plutt med stora trötta ögon". Efter en trevande start, med trädgården full av folk, bestämdes att alla skulle lämna Mi och Elliot i fred. Då plockade hon upp pojken, som hade suttit lite avvaktande på en filt på marken. Han fick en nappflaska – och somnade snart i mammas famn. Då slog verkligheten till med full kraft.
– Då började tårarna trilla, när jag liksom förstod vad som hade hänt. När jag kunde sitta där och bara titta på honom, hans ögon, ögonfransar, öron ... Jag bara satt där och beundrade, och Emilia fick komma med näsdukar.
Från den stunden är de oskiljaktiga.
I bilen på väg hem från barnhemmet.
Innan de åkte hem fick Mi följa med in för att byta Elliots blöja och hjälpa honom på med nya kläder. Hon minns hur hon klev in på barnhemmet där omkring 15 småttingar i samma ålder satt på lekytan på golvet och tittade på henne.
När de stängde den för landet typiska gallerdörren bakom sig flockades barnen på andra sidan.
– De stod där på en rad, höll i gallret och kikade ut. Jag ville bara skopa med mig några till!
"Här har vi äntligen landat i Sverige och kommit ut i ankomsthallen. Här kunde jag äntligen slappna av. Vi hade klarat det!" Bilden är ett montage.
Även om hon uppskattade många delar av Sydafrika och längtar efter att resa tillbaka tillsammans med Elliot framöver, så var det tydligt att veckorna innan hemfärd inte var någon semester. Mi ville hem för att börja deras gemensamma liv, och hade svårt att skaka av sig känslan av att något skulle hända som skulle ställa allt på ända.
Men de fick varandra i domstolen den 4 februari och den 4 mars landade de tillsammans på Arlanda. Mi grät av glädje när de gick genom tullen, släpandes på allt sitt tunga bagage.
Högtidligt. I domstolen i Johannesburg blev Mi och Elliot juridiskt mor och son.
"Har gått helt rätt till"
Mi är trygg i vetskapen – och stolt över – att adoptionen ger både henne och Elliot ett bättre liv. Hon är väl medveten om diskussionerna som pågår gällande adoption, där både Danmark och Norge nyligen slutade med internationella adoptioner från en rad länder.
– Jag har läst på och tagit del av kritiken och de fall som har uppmärksammats, men känner mig väldigt trygg i att den här adoptionen har gått helt rätt till.
Innan man adopterar ett barn genomgår man en föräldrautbildning där man bland annat får lära sig att alla adopterade som kommer hit anses ha någon form av särskilt behov, enligt födelselandet.
– För mig har det varit viktigt att förskolan ska förstå att det kan finnas en annan dimension på "vanliga" problem, som sömnsvårigheter. Jag har fått lära mig att tänka att allt är som "gånger två eller tre". Även om Elliot var så liten när han adopterades så har han trauman kvar i sin kropp.
Vidare känner hon ett stort ansvar att hänga med i diskussionerna om exempelvis hur man mår som tonåring och adopterad, om hur man kan hjälpa och vad det finns för stöd att få.
– Det är en process som kommer finnas i hela mitt liv. Och i hans.
