"Vi har spelat handboll och delat omklädningsrum i flera år. Då är det inget konstigt att vara naken framför varandra", konstaterar Michaela Blomgren som hade kompisen Emma Käll som barnmorska vid förlossningen – även om hon konstaterar att det blev en ny nivå av intimitet.
Från nära högstadievänner till en tonårskonflikt som övergick i radiotystnad. Flera år i olika delar av landet med studier och liv som pågick och ungdomsår som blev till vuxenliv.
För fyra år sedan flyttade Michaela Blomgren hem till Eskilstuna, köpte sitt hus och träffade kärleken. Och tog upp handbollen igen.
Förra året gjorde Emma Käll motsvarande – flyttade hem och började i laget. Nog var det lite nervöst och obekvämt när Michaela först fick höra om det, men efter att ha tagit tjuren vid hornen och pratat ut med varandra insåg de båda att deras vägar, som så tydligt hade delats i tonåren, nu löpte ganska parallellt.
Emma hade just börjat arbeta som barnmorska på Mälarsjukhuset, efter att ha varit föräldraledig med sitt första barn, och Michaela längtade efter en bebis.
Nu sitter de uppkrupna i Michaelas soffa i Tumbo med varsin kopp. Mellan dem ligger nyfödda Liam och sover gott.
– Du var den första jag berättade att jag var gravid för, efter Gustaf.
Emma hade fått höra om bebisplanerna och gav mig några ägglossningstest som hon hade till övers. Hon var "bombsäker" på att Michaela var gravid redan innan hon gjorde graviditetstestet. Att hon skulle vara med vid förlossningen kändes som en självklarhet från start.
Efter att ha gått elva dagar över tiden fick Michaela och sambon Gustaf en bokad tid för igångsättning.
– Vi skulle vara på sjukhuset klockan nio på morgonen, men fyra på natten drog värkarna igång. Jag blev skitirriterad för jag hade bara fått sova tre timmar.
Sonen Liam dröjde först elva dagar efter BF – när det väl var dags för igångsättning satte värkarna dock igång av egen maskin.
Michaela tillbringade dagen med värkar och öppningsskedet tillsammans med Gustaf på sjukhuset. Samtidigt hade hon löpande sms-kontakt med Emma. På eftermiddagen var hon på middag hos en vän och några timmar senare skulle hon gå på sitt nattpass – perfekt tajming insåg kompisarna.
– Då och då fick jag uppdateringar om hur det gick, om hur öppen du var och jag kunde bedöma hur det hela fortskred.
När tallrikarna var tomma och kaffet uppdrucket begav hon sig till jobbet.
– Du skulle börja 22, men kom in redan vid 21. Så då kunde vi snacka skit i en timme, minns Michaela.
Själv hade hon fått en epidural som visade sig sitta snett, vilket ledde till att hon ramlade vid två tillfällen.
– Jag var helt bortdomnad i högra benet och kände värkarna tydligt i vänstersidan när de kom.
Lilla Liam var 52 centimeter lång och vägde 3732 gram när han föddes.
När frågan om att sätta om ryggbedövningen lyftes var Michaela för medtagen för att fatta något beslut. Hon minns än i dag hur ont hon hade, samtidigt som nålrädslan och tröttheten avskräckte henne från förslaget.
– Till slut tog jag beslutet åt henne. Vi behövde sätta om bedövningen, säger Emma och tillägger:
– Jag visste att jag hade hennes fulla förtroende.
Mycket riktigt var Michaela i ett läge där smärtan gav henne panik och att låta ett proffs bestämma kändes skönt.
Sagt och gjort. Narkosteamet rullade in, Emma höll ett fast grepp om Michaelas kropp och så kunde en ny dos smärtlindring ledas in epiduralrummet i ryggraden. Plötsligt försvann smärtan.
– Den hamnade klockrent och sen var jag som i himmelriket. Dina kollegor tyckte nog att jag var galen som låg där och babblade.
Då var jag som i himmelriket
Michaela Blomgren
Förstföderska
Klockan 07.30 var det egentligen dags för Emma att gå hem från jobbet, men hon förstod att Michaelas bebis snart skulle vara här. Att stanna var en självklarhet.
Emma understryker att man som barnmorska inte bryr sig om det kroppsligt intima vid en förlossning, men det är klart att hon funderade på hur det skulle vara för Michaela. Det var dock inget hon behövde oroa sig för.
– Jag var inte ett dugg orolig för det. Emma är ju professionell. Skulle hon komma till mig och ta lastbilskörkort så kanske vi skulle ha en kompisrelation, men jag skulle ändå vara professionell och göra mitt yttersta för att hon ska lära sig så bra som möjligt.
När det väl var dags för krystfasen var Michaelas tidigare panik långt borta och Emma beskriver ett lugnt och fint förlopp.
– Liam mådde jättebra under hela krystfasen så vi tog det jättelugnt.
"Det var så himla fint"
Emma Käll
Barnmorska
När han väl kom ut torkade hon och kollegorna av honom, enligt önskemål, innan han lades på Michaelas bröst.
– Det var så himla fint.
Emma och Michaela är både glada och lite överväldigade av vänskapen som kom efter det där jobbiga snacket när Emma flyttade hem och rivalerna plötsligt skulle spela i samma handbollslag igen.
– Vänskapen blev inte som innan vi blev osams. Den blev bättre!
"Jag kan inte donera blod eftersom jag har för lågt blodvärde, så finns det något annat jag kan göra för att hjälpa till så känns det väldigt bra", säger Michaela Blomgren som i dag helammar sonen Liam samt donerar bröstmjölk till sjukhuset.
