Rebecca Rengman Nilsson delar med sig av hur Aurorasamtalen hjälpte henne att vara närvarande i stället för att fokusera på sin oro.
Hon minns fortfarande hur hennes yngre jag ibland tänkte att hon nog inte ville skaffa några barn. Det var något hon intalade sig själv när rädslan för en framtida förlossning blev för stor.
– Då handlade det främst om smärtan, att jag skulle spricka "från Ystad till Haparanda" och när jag hörde om att någon "blev klippt" målade jag upp en bild av värsta häcksaxen ... Men senare handlade oron till stor del också om att något skulle gå snett under själva förlossningen, berättar Rebecca.
Nu sover sex veckor gamla Millie i mammans trygga famn medan Wilton, 2,5 år, leker på förskolan ett par timmar. Tack vare stöd från Mälarsjukhusets Auroramottagning överkom tvåbarnsmamman sin rädsla.
– Jag visste inte ens om att den fanns innan, men jag är så tacksam att barnmorskan på mödravårdscentralen tog min oro på allvar och remitterade mig vidare.
Storebror Wilton och lillasyster Millie.
Under sin första graviditet hade hon tre samtal inom ramen för Aurora, där gravida och deras partners kan få hjälp om de känner en stark oro inför förlossningen.
Förutom samtalsbehandlingen fick Rebecca skriva en förlossningsplan, där önskemålen fördes in i hennes patientjournal med en extra notering om att hon bär på en stor rädsla.
Stödet på förlossningen, i kombination med det som barnmorskan på MVC hade byggt upp gjorde att Rebecca kände sig lugn när det väl var dags. "Jag kände att jag hade gjort alla förberedelser och om det inte blir som jag har tänkt så vet de vad ska göra för att lugna mig".
"Jag var väl medveten om att bara för att man planerar för något så betyder det inte att det kommer att bli så", säger Rebecca Rengman Nilsson som fick hjälp att hantera sin oro genom att bland annat göra en tydlig plan för förlossningen.
Rebecca beskriver barnmorskan som följde henne under graviditet som "en lykta i mörkret".
En stor del av Rebeccas förberedelser handlade om att hitta en känsla av kontroll. Och i efterhand är hon glad att sonen valde att göra entré två veckor tidigare än beräknat.
– Jag hade nog byggt upp mycket mer oro om jag till exempel hade gått över tiden, nu blev jag överraskad och det var bra för mig.
Hon och sambon hade legat i soffan och kollat på tv hemma i Kafjärden och funderat på vad de skulle äta till middag när hon plötsligt kände ett knäpp i magen och sedan blev det blött. Vattnet hade gått.
– Jag ringde sjukhuset, fick komma in på en bedömning och så blev jag inskriven.
Robin och Rebecca under Wiltons förlossning.
Trots den överrumplande inledningen på sjukhusbesöket hon hade fruktat gav kroppen – och den planerade epiduralen, eller edan som ryggbedövningen också kallas – henne den tid hon behövde för att hitta ett lugn i situationen. Och hon kände en stor trygghet i att personalen hon mötte så tydligt visade att de hade tagit del av önskemålen i hennes journal.
– Vi blev väldigt bra omhändertagna och jag kände mig ganska trygg. Värkarna kom och epiduralen gjorde underverk. Vi hade plöjt boken "Föda utan rädsla" och jag kände mig förberedd.
Men när det väl kom till kritan visade det sig att skräcken fortfarande hade ett visst grepp om henne. Och sedan den dagen kände hon en besvikelse över hur hon reagerade i stunden då sonen föddes.
– Det enda jag minns är att jag undrade hur mycket jag hade spruckit. Det var det var allt jag kunde tänka på. Jag minns inte om han skrek när han kom ut – tänk om han inte hade gjort det?
Hur mycket jag hade spruckit? Det var det var allt jag kunde tänka på.
Rebecca Rengman Nilsson
Två och ett halvt år senare har hon fått sin revansch. När lillasyster Millie låg i magen gick hon bara på ett aurorasamtal, den här gången med ett annat fokus.
– Jag ville verkligen vara närvarande i stunden den här gången, med fokus på bebisen och inte på mina eventuella skador.
Det visade sig att Rebeccas oro och tidigare erfarenheter i livet hade hindrat henne från att över huvudtaget våga ha förväntningar.
– Jag fick frågan om vad som var min målbild och insåg att min hjärna tänkte att om jag har ett mål och tänker att allt kommer gå bra, då kommer det gå dåligt. Som att jag skulle ha jinxat det.Samtalet hjälpte henne att hantera den försvarsmekanismen och hennes mål var glasklart:
– Jag var tydlig med det i mitt förlossningsbrev, mot min sambo och mot mig själv: "närvarande, det är det jag ska vara". Sedan fick jag bara förlita mig på att alla visste vad de ska göra.
Vid sin första förlossning fick Rebecca ryggbedövning, epidural, och lustgas. När det var dags för barn nummer två att födas använde hon bara det senare.
När dottern så skulle födas gick allt väldigt snabbt. Tio dagar innan beräknad förlossning satte värkarna igång från ingenstans. Efter bara en timme kom de varannan minut. Väl på plats på Mälarsjukhuset fortsatte det snabba förloppet och någon eda blev inte aktuellt.
– Det var en jätteduktig barnmorskestudent som var med och hon, precis som min sambo, hjälpte mig så bra med andningen. Det och lustgasen gjorde att jag kunde ta mig igenom smärtan ändå.
Den här gången ville jag vara fullt närvarande.
Femtio minuter efter att de anlände till sjukhuset föddes Millie.
– När hon kom upp på mitt bröst kunde jag släppa alla tankar på allt annat. Hade jag spruckit så hade jag, det spelade ingen roll. Jag kände bara att "nu är hon här, det är det jag har väntat på i nio långa månader".
Barnmorskan Victoria Palm och Millie vid återbesöket. "Det var mycket tack vare henne som denna resa blev så fin trots rädslan", säger Rebecca Rengman Nilsson.
Ytterligare samtalsstöd
Under aurorasamtalen identifierades en oro som inte var direkt kopplad till förlossningen, varpå Rebecca blev erbjuden samtalsstöd hos psykologimottagningen för föräldrar.
Mottagningen sorterar under barnhälsovårdscentralen och nås via nummer 016-10 36 46.
