Missfallet var tufft – men stärkte paret i vetskapen om vad de vill. "Det var tungt att åka tillbaka till dina barn i Kungsör, som vi hade tänkt berätta den glada nyheten för samma dag. Och sedan blev det tungt igen, när vi äntligen flyttade ihop och jag råkade hitta det där paketet", minns Filip.
Emma Jadestål, 37, och Filip Folméns, 30, gemensamma resa har varit snabb, intensiv och sprängfylld av känslor. I januari förra året var de särbos, hade varit ett par i ett halvår och hade blivit glatt överraskade av ett graviditetsbesked. Han bodde i Eskilstuna och hon i Kungsör, med sina två barn varannan vecka.
Den 6 januari skulle de berätta för barnen om bebisen som skulle växa i Emmas mage. Hon slog in graviditetstestet i ett presentpapper och tillsammans planerade de att överlämna den "försenade julklappen".
Men bara timmar innan det skulle ske började Emma blöda och missfallet var snart ett faktum. När hon en vecka senare uppsökte sjukhus för en kontroll visade det sig att hon hade drabbats av ett utomkvedshavandeskap, där ett befruktat ägg hade fastnat på vägen till livmodern, och hon opererades akut.
– När jag vaknade fick jag veta att jag hade förlorat min högra äggledare. Det var vidrigt, vi var så förstörda.
"Man får göra som man vill – men min inställning är att det är bra att prata om svåra saker, för det kan hjälpa andra", säger Emma.
Emma Jadestål
Redan när de blev ett par frågade Filip om Emma ville ha fler barn. Det ville hon, men hon var osäker på om det skulle kunna bli verklighet. Det hade inte varit lätt för henne att bli gravid tidigare och nu var hon äldre.
Utomkvedshavandeskapet var en stor sorg – men svetsade paret samman ytterligare. Det gjorde dem ännu mer säkra på den framtid de ville ha tillsammans, men med bara en äggledare kvar kändes drömmen om en bebis ännu mer osäker.
I mars flyttade de ihop i Skogstorp utanför Eskilstuna och i april var Emma återigen gravid.
Det tidigare missfallet hängde som ett mörkt moln över paret och när hon fick en kraftig blödning i vecka 14 var de beredda på ännu en kris. På sjukhuset bedömde man det hela som ett troligt missfall som inte riktigt hade startat. De skickades hem med order om återkomma om, eller när, nästa blödning kom.
– Vi var livrädda genom hela graviditeten och har aldrig helt kunnat njuta av den, för vi har hela tiden haft med oss de där orden om att det här nog skulle bli ett missfall, minns Filip.
Men veckorna gick och paret fick kontinuerligt gå på kontroller med ultraljud och läkarbesök. Plötsligt närmade sig datumet för beräknad födsel. Emma hade gått över tiden förut och hoppades slippa igångsättning den här gången. Vid de sista kontrollerna hos barnmorskan hade man inte kunnat konstatera att bebisen hade fixerat sig än.
I dag mår Emma Jadestål, Filip Folmén och sonen August bra. Men föräldrarna ifrågasätter varför de inte erbjudits hjälp att hantera det de gick igenom? "Tänk om någon bara hade frågat hur vi mådde eller bett oss berätta om händelseförloppet så vi fick chans att ställa våra frågor", säger Emma.
Lördagen den 13 januari hade hon tydliga förvärkar men upplevde dem inte som regelbundna. Det gjorde dock Filip efter ett tag, men Emma ville inte ringa till sjukhuset riktigt än.
– Det finns ingen värre känsla än att få komma in på en kontroll – och sen bli hemskickad. Det är så nedslående.
På söndagskvällen hade värkarna helt stannat av och Emma var frustrerad.
– Jag satte mig huk här på golvet och började gunga för att bebisen skulle flytta sig neråt i magen. "Kom igen nu", tänkte jag.
Och kanske gjorde det susen? Plötsligt fick hon en kraftig värk från ingenstans.
När klockan var 19.35 ringde hon Mälarsjukhuset och strax fick hon nästa kraftiga värk. Och sedan en till – och då gick vattnet. Då var det ingen tvekan i telefonen."Välkomna! Kom hit!", hälsade personalen.
Emma och Filip tycker att det kan vara smart att åtminstone förberedd på att bebisen kan komma med raketfart i hemmet. "Man behöver ju inte göra en katastroflåda, men se till att du har rena handdukar och att du har telefonen med dig när det närmar sig", säger Emma.
Väskorna var redan packade och klara, men Filip sprang upp på övervåningen för att hämta ytterligare lite kläder medan Emma gick på toaletten. Då hörde Filip plötsligt hur Emma ropade:
NU KOMMER BEBISEN
Emma hade insett att de inte skulle hinna till sjukhuset. Så hon tog sig ner på alla fyra på badrumsgolvet och Filip kom inspringandes och ringde 112.
– Det var så intensivt! Jag gick på ren instinkt.
112 guidade Filip som fick göra en bedömning av situationen. När han böjde sig ner för att titta såg han ett litet huvud skymta.
– Jag hade råpanik – och Emma skrek. Det var inte så lätt att höra vad de sa i telefonen. Det var brutalt läskigt, men allt gick så fort.
Filip och Emma undrar varför man inte alls förbereds på den situation som de hamnade i. Att ha en förförståelse för konkreta saker som hur barn ser, eller kan se ut, när de föds hade gjort stor skillnad i Filips förutsättning att bearbeta och förstå situationen. Vidare är de besvikna att vården inte har erbjudit eller frågat om de är i behov av samtalsstöd eller liknande efter det de har gått igenom. "Jag hade den där skräckbilden kvar länge. Nu har jag kommit över det på egen hand – nu ser jag bara hans leende istället".
Krystfasen gick snabbt, paret bedömer att det tog omkring två-tre minuter. När Emma lutade sig framåt såg Filip bebisens ansikte och än i dag funderar han på varför man inte pratar med om hur det går till och ser ut om man hamnar i just den här situationen.
I många veckor hade han nämligen kvar bilden av sonens blågrå ansikte på näthinnan. Varje gång han återupplevde minnet av den stunden och tankarna som sköljde över honom drabbades han av ångest.
– Han såg så livlös ut. Det borde pratas mer om hur bebisar ser ut precis när de ska komma ut.
Larmpersonalen instruerade honom att känna vid barnets hals så navelsträngen inte hade lagt sig där. Han kände så gott han kunde och uppfattade ingenting runt halsen. Men när Emma krystade igen blev det dock plötsligt tydligt.
– Den låg tre varv runt halsen och jag uppfattade det som att han kippade efter andan, minns han.
Filip upplevde det som att han fick blackout av skräcken och agerade på ren instinkt. Emma krystade igen, halva barnet var ute. Och så en gång till.
Han minns det knappt, men Filip tog emot barnet och la honom på golvet. Sen lyfte han snabbt bort navelsträngen.
Det enda jag kunde tänka var att "han ska överleva".
Så fort luftvägarna var fria la Emma barnet på sidan och började klappa honom på ryggen tills han började gurgla och sedan skrika.
– I efterhand är det nog det som jag är mest imponerad av, vårt samspel. Vi behövde inte prata om vem som gjorde vad, allt gick på instinkt, säger hon.
Lättad av ljudet från pojken som skrek sprang Filip ut i snöstormen i bara strumpor för att vinka in ambulansen som hade svårt att hitta till det nybyggda radhusområdet. Då hade det gått 13 minuter sedan de ringde 112.
– Jag stod där i tjugo centimeter snö och med blod på hela händerna och försökte vifta in dem, säger Filip.
Samtidigt satt Emma kvar på golvet i badrummet, som ligger mittemot ytterdörren – som Filip glömde stänga i all stress – och försökte hålla bebisen varm i min famn.
Filip minns den overkliga känslan när ambulansen var på plats och han inte längre kände att allt ansvar vilade på honom längre.
– Jag hade inte hunnit ta in allt. Men jag kände att jag nästan var på väg att kräkas och badrummet såg ut som en brottsplats.
Exakt hur vanligt det är att bebisar föds oplanerat hemma vet man inte – Socialstyrelsen som för den typen av statistik har ännu inte möjlighet att mäta det specifikt. Men ambulansföraren berättade för Filip att hon under sina sju år har varit med om det fem gånger. "Hon var nog lite besviken, hon trodde att det här var första gången de skulle hinna fram till själva förlossningen".
Emma hade känt en stor rädsla inför förlossningen och fått hjälp genom aurorasamtal på Mälarsjukhuset. Rädslan handlade framför allt om att tappa kontrollen. Genom hela den oväntade hemmaförlossningen försökte hon därför påminna sig om målbilden; Filip hållandes deras gemensamma barn.
Genom Föda utan rädsla-metoden, som de arbetar med på sjukhuset, lärde hon sig att "man kan bli rädd, men då går man in i sig själv och övertalar sig själv att kroppen kan föda sitt barn".
Och trots det kaos som Filip upplevde under den minst sagt omtumlande förlossningen så kände Emma att hon hade just kontroll.
– Det blev en riktig revansch. Det är den bästa förlossningen jag har gått igenom! Jag agerade på ren instinkt, jag kände verkligen efter och lät kroppen jobba. Det var en drömförlossning!
Den första bilden på August. Med mamma Emma på båren, på väg ut ur badrummet hemma i Skogstorp.
När ambulanspersonalen väl hade lastat upp Emma på båren var det som att hela situationen kom över henne. Hon såg Filip stå bredvid, med lilla August i sin famn. Plötsligt kunde de båda föräldrarna andas ut och bara titta på varandra.
– Då bröt jag ihop. Jag var så otroligt tacksam över att Filip var där med mig – och där stod han och höll våran son. Mot alla odds så gick allt bra. Den stunden kommer jag bära med mig för alltid.
De ser tillbaka på ett väldigt tufft år, men har äntligen hittat ett gemensamt lugn.
– Tänk att vi bor här tillsammans nu, att vi har det så bra tillsammans... Nu känns det som att man kan förlåta missfallet vi tvingades gå igenom, säger Filip.
"Vi kommer aldrig kunna flytta härifrån!", säger Emma som känner sig väldigt känslomässigt knuten till hemmet där August föddes.
