"För mig var allting på skolan en enda stor konflikt", säger sonen som länge haft teknik och mekanik som ett av sina stora intressen. När tidningen besöker familjen visar han upp ett helautomatiskt gummibandsgevär som han byggt av Lego.
Efter det att tidningen tidigare rapporterat om den 13-åriga pojke på Tosterö resursskola som inte klarar att gå i skolan, har fler föräldrar hört av sig för att dela med sig av sina erfarenheter av skolan.
En av dem heter Kati Mäntylä. Hennes son började på resursskolan 2019 i årskurs sex.
Sonen har både autism- och adhd-diagnos. Att ha någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är en förutsättning för att få gå på Tosterö resursskola.
Pojkens neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har lett till att han i vissa skolsituationer triggats och betett sig utåtagerande eller aggressivt, något han, enligt mamman, aldrig varit i andra sammanhang.
Skolans personal har vid flera tillfällen hållit fast pojken, enligt både dokumentation som tidningen fått ta del av och pojkens egna utsagor.
Just fasthållningar är något pojken tidigare haft jobbiga erfarenheter av i sin skolgång.
För mig var allting på skolan en enda stor konflikt
Sonen
I årskurs ett och två gick han på Lännaskolan. Där blev han utsatt för fysiskt tvång av personal som i ett antal fall var av så grov karaktär att Skolinspektionen dömde kommunen att betala skadestånd på 25 000 kronor till pojken.
Personal på Tosterö resursskola ska enligt skolans egna riktlinjer använda lågaffektivt bemötande av sina elever för att undvika upptrappning av konflikter. Bland annat bör man enligt metoden undvika vanliga potentiella triggers som kan stressa barnet, som fysisk kontakt.
Fasthållningar kan vara livsfarliga
Bo Hejlskov Elvén
Psykolog
Psykologen Bo Hejlskov Elvén har länge arbetat med lågaffektivt bemötande som arbetsmetod. Han säger att metoden utvecklades just för att inte behöva använda sig av fasthållningar.
– Du kan inte använda fasthållningar och sedan hävda att du jobbar lågaffektivt. Fasthållningar kan vara livsfarliga.
Kan det finnas fall där det trots allt är nödvändigt?
– Nej. På 70- och 80-talet gjordes väldigt många fasthållningar i specialverksamheter på personer med autism, vilket ledde till många farliga situationer. Det är livsfarligt att hamna fel i en fysisk intervention.
Bo Hejlskov Elvén är psykolog och har arbetat länge med lågaffektivt bemötande. "Fasthållningar kan vara livsfarliga", säger han.
– I Sverige har vi en ganska bra konsensus inom specialfältet att vi jobbar lågaffektivt – för det andra sättet, med dem som yrkar på hårdare tag, funkar inte. När man använder sig av fasthållningar är det större risk att man själv skadas än att barnet gör det, säger Bo Hejlskov Elvén.
Psykologförbundet har tidigare riktat skarp kritik mot fasthållningar och menar att det i värsta fall kan ge fatala följder.
Skolans rektor Vivianne Lötvik skriver i ett mejlsvar till tidningen att hon inte kan kommentera frågor som rör enskilda elever då det rör sig om sekretess på individnivå. Hon skriver även att fasthållning inte är något som ingår som rutin i skolans arbetssätt.
"Den enda anledningen till att vi skulle kunna behöva välja att hålla i en elev är om den riskerar att skada sig själv eller andra, utifrån Skollagens kap 5."
"Det har inträffat och kommer säker att inträffa igen", skriver hon vidare.
Tosterö resursskola
Tosterö resursskola startades hösten 2019.
Skolan är till för elever i årskurs 4–9 som är i behov av extraordinära och komplexa stödåtgärder.
Det är Strängnäs kommun som står som huvudman för skolan.
Skolans rektor är Vivianne Lötvik som berättar att personalstaben består av 3 legitimerade lärare, 6 elevresurser, 1 behandlingsassistent, 1 kurator, 1 specialpedagog och 1 rektor
Källa: Vivianne Lötvik, Strängnäs kommun
Pojken säger själv att han har svårt att komma ihåg alla gånger han blivit fasthållen på resursskolan.
– Jag kommer bara ihåg de gånger som sticker ut. En gång försökte de dra ner mig på marken utan att lyckas, så de plockade upp mig och vände på mig i luften tills de kunde få ner mig, säger han.
Kati Mäntylä anser att fasthållningarna bara är ett exempel på de brister som finns i personalens kunskap om hur man hanterar barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hon säger att när hon tagit upp det med personal har hon bland annat fått som svar att personalen "inte kommer att hålla fast honom om han sköter sig" och att de "har fått utbildning i hur man håller fast barn utan att skada dem, så vi vet vad vi gör!"
Kati Mäntyläs son har både själv blivit fasthållen och sett andra elever på resursskolan hållas fast. Han berättar: "När jag skulle gå ut ur rummet jag var i såg jag att det var någon i hallen som personalen höll fast. Jag kommer tydligt ihåg hans röst då, för han gjorde ett ljud som han gjorde när han var rädd eller ledsen. Det lät som en gast från Minecraft."
Personalen har i sin tur hävdat, bland annat i svar till Skolinspektionen, att de bara hållit i pojken när han agerat våldsamt och aggressivt mot andra elever.
Mamman menar att han tvärtom aldrig skulle bete sig aggressivt mot andra barn, då han är en väldigt empatisk person som vill ha vänner och få umgås med andra elever – något som var ett genomgående önskemål från pojkens sida under tiden på Tosterö resursskola.
– För mig var det här med att skaffa nya vänner inte något som existerade, säger han.
– De flesta utbrott har skett efter att personalen har hållit fast honom och då har situationer eskalerat. De ska också vara utbildade för att kunna förebygga och hitta triggers så att han inte hamnar i affekt, fortsätter mamma Kati.
Vår enda önskan är att det ska fungera för alla elever
Vivianne Lötvik
rektor på Tosterö resursskola
I dokumentation från skolan utmålas pojken och hans eget agerande som problemet med hans skolgång.
Han beskrivs som kraftigt utagerande både fysiskt och verbalt.
Kati berättar att det rör upp starka känslor både hos henne och hos sonen att läsa om hur pojken och hans agerande beskrivs.
– När vi gått igenom dokumentation har han reagerat flera gånger på det som står där. Han har sagt: "Sådär har jag aldrig gjort, jag pratar inte ens på det sättet!", säger hon.
Mamman berättar att det tidigt märktes på pojken att han mådde dåligt på Tosterö resursskola. Under perioder ville han knappt gå utanför hemmet.
Försöken att reda ut situationen och få till en fungerande skolgång för sonen misslyckades. Flera gånger försökte Kati få gehör från skolledningen, kommunens skolchef och grundskolechef, utan framgång.
I stället fick hon besked om att socialtjänsten skulle inleda en utredning mot familjen.
– Jag tror inte att människor förstår hur det går sönder i en när man får en sådan grej på sig. Det är som att någon säger att det här är en dålig familj.
Det känns som vi blivit motarbetade från flera håll och kanter, och aldrig blivit trodda på
Kati Mäntylä
Det räckte med ett hembesök för att utredningen skulle läggas ner. Men under åren på Tosterö resursskola skulle det inkomma ytterligare två orosanmälningar från skolan mot familjen.
Vivianne Lötvik skriver i sitt mejl till tidningen att skolan har lagstadgad skyldighet att orosanmäla till socialtjänsten i de fall de misstänker att ett barn far illa.
"Orosanmälan görs med barnets bästa i sikte, det är för att barnet ska få hjälp om behov föreligger. Det handlar inte om bestraffning eller misstro mot föräldrar, utan det handlar om barnets behov. Det är inte skolans uppgift att utreda om oron är befogad utan där tar socialtjänsten vid med sitt arbete", skriver hon.
Det känns som att vi har blivit motarbetade från flera håll och kanter
Kati Mäntylä
Inga av orosanmälningarna ledde till en utredning. I en av dem anklagas familjen för att inte ta pojkens mående på allvar, i en annan står det att skolan "känner oro för att man har anpassat så mycket hemma efter NN att det omöjliggör för honom att fungera i skolan och så småningom i samhället."
– Trots att jag i många år kämpade för att få fram att han mår dåligt av skolpersonalens agerande, säger Kati.
Gällande den faktiska skolgången på resursskolan visade det sig att pojken inte heller fick adekvat utbildning i skolämnena.
– När de första betygen kom var det bara streck på varje rad. Trots att han inte hade en enda timmes frånvaro. Det står i det finstilta på den blanketten vi fick att streck bara får sättas ifall eleven har omfattande frånvaro, säger Kati.
Katis son har gått i den nya skolan i drygt ett och ett halvt år. Hon beskriver skolgången där som natt och dag i jämförelse med resursskolan. "Personalen har sagt att han är en fantastisk kille", säger Kati Mäntylä.
Kati Mäntylä säger att situationen behandlades som att det var hennes son det var fel på, trots att han har blivit kränkt från årskurs ett, och fortsattes att bli triggad på samma sätt som då.
– Det känns som att vi har blivit motarbetade från flera håll och kanter, och aldrig blivit trodda på.
I oktober 2021 fick mamman till slut till ett så kallat SIP-möte (samordnad individuell plan) med personal och rektor från skolan, dåvarande verksamhetschefen från utbildningskontoret, BUP, LSS och representanter från Centrala barn- och elevhälsan.
På mötet fick Kati ett erkännande från verksamhetschefen att kommunen misslyckats med pojkens skolgång. I och med detta kunde pojken få söka sig till andra skolor utanför kommunen för att hitta en plats som passade honom.
I dag går pojken på en annan skola för barn med funktionsnedsättningar utanför kommungränsen.
– De gör verkligen allt för att han ska trivas, för att lära känna honom och hur han fungerar. Det är så skönt efter alla år då jag har blivit motarbetad, säger mamma Kati.
Personalen har sagt att han är en fantastisk kille
Kati Mäntylä
På den nya skolan får Katis son gå med lärare som kan hjälpa till med undervisningen på ett sätt som passar honom, han har fått nya vänner och, framförallt, godkända betyg.
– När jag började där så tänkte jag att det är väl knappast så att jag kommer få några betyg. Då var det en annan elev som sa att hon inte heller trodde att hon skulle få det först, men det fick hon. För mig var det en stor framgång för jag trodde aldrig att jag skulle få betyg. Men det fick jag!
Vad gör de bättre där som de inte gjorde på resursskolan?
– De bryr sig, säger pojken.
Vivianne Lötvik skriver till tidningen att sedan hon tillträdde som rektor har utvecklingsarbetet på Tosterö resursskola intensifierats. Under hösten påbörjades ett samarbete på skolan med Specialpedagogiska skolmyndigheten för att "utveckla skolans förmåga att bemöta och anpassa undervisningen utifrån elevernas behov kring bl.a. sociala, pedagogiska och fysiska lärmiljöer för barn med neuropsykiatriska funktionshinder."
"En effekt av dessa utbildningsinsatser är att vi har ökat vår tydlighet kring målen för elevernas olika ämnen, på individnivå. Vi arbetar kontinuerligt för en anpassad och trygg miljö för eleverna. Vår enda önskan är att det ska fungera för alla elever. Vi löser eventuella skav och missförstånd genom att prata direkt med varandra", skriver hon.
