Redan från dag tre har Annarella Hedberg inspelningar från möten och händelser i skolan.
"Jag kände redan då, vid inskolningen, att något inte stod rätt till på skolan", säger hon och är glad för att hon sparat allt som bevis. I bild syns också sonens pappa Peter Rydberg.
– Vi trodde ju att det skulle bli bättre när han fick byta till resursskolan, eftersom det där borde finnas specialutbildad personal. Men allt blev mycket värre, säger pappa Peter Rydberg.
Föräldrarna berättar om åratal av besvikelser, trauman och återvändsgränder. De nämner avbokade möten i sista stund, fullständig tystnad, kunskapsbrister hos skolpersonalen gällande autism, beskyllningar där föräldrarna skuldbeläggs, bristande formalia och brist på åtgärdsprogram. Bland annat.
– Vi kan sitta här i flera dygn och rabbla saker som hänt. Det är åratal av galenskaper, säger Peter Rydberg.
Deras son fick diagnosen autism när han var åtta år, men enligt den dokumentation som tidningen fått ta del av framkommer det att personalen på skolan inte erkänner läkarnas och experternas utlåtanden. Bland annat har de i ett dokument, som är undertecknat av skolans dåvarande rektor, en specialpedagog och dåvarande skolkuratorn, skrivit:
"Vi på skolan ser inte hans autismproblematik /.../ Utifrån skolans screening finns ingen autismproblematik".
Annarella Hedberg och Peter Rydberg är mycket kritiska till att skolan bortser från pojkens diagnos, och ifrågasätter personalens kompetens.
– De kör över diagnosen som getts av experter. De vet tydligen inte att autism kan visa sig på så olika sätt. Därför kan de heller inte bemöta vår son på ett sätt som fungerar för honom, och tycker att jag som vårdnadshavare detaljstyr min sons vardag när jag stöttar honom och försöker ge skolan de verktyg de så uppenbart inte har själva, säger Annarella Hedberg.
För pojken är det väldigt viktigt att det inte är rörigt eller för mycket folk och att han vet vad som ska hända på förhand. Han behöver också trygga relationer och mötas utifrån sina intressen, något som föräldrarna menar att resursskolan inte kan tillgodose.
– Nu har vi en trettonåring utan skolgång, och som oroar sig för framtiden, konstaterar Annarella Hedberg.
"Vi blir hela tiden ifrågasatta i stället för att man pratar med oss", säger Annarella Hedberg och berättar om möten som förhalats i månader och sedan ställts in, bland annat med det neutrala Nätverkslaget som skulle agera mellanhand.
Sonen själv säger så här:
– Jag önskar att det inte hade hänt. Jag önskar att jag aldrig kom in på den skolan. Hur kunde de inte tro på mina föräldrar? Det är ju de som känner mig bäst. Jag pratade jättelänge med skolsköterskan om hur jag funkar och hon skrev ner allt, men de trodde inte på det heller.
Både föräldrarna och sonen menar att det inte är pedagogiken det är fel på, utan personalen.
En gång i veckan träffar 13-åringen en representant för skolan, men inte sin lärare. Träffarna sker i kommunhuset. Detta är det närmaste skolgång han har haft det senaste året efter att flera försök att få in honom i skolverksamheten på Tosterö havererat.
– Men det här känns mest som en åtgärd för att lugna oss, säger Peter Rydberg och påtalar avsaknaden av skolarbete vid mötena, även om de lyckats skapa någon form av förtroende och trygghet för sonen.
Familjen menar dock att de ändå känner personens hjärta för situationen.
"Om vi visste att det skulle ske förändringar skulle vi absolut kunna gå vidare, men vi trampar bara vatten utan att något händer", säger Peter Rydberg.
Att gå tillbaka till skollokalerna på Tosterö känns i dagsläget helt omöjligt. Allt som sonen associerar med pedagogik har blivit negativt laddat.
– Det blev helt fel från början när en av specialpedagogerna krävde att han skulle skolas in på bara tre dagar. På en resursskola borde de veta att de måste utgå från varje enskilt barns förutsättningar, säger Annarella Hedberg.
Skolan vill inte kommentera enskilda fall, men när tidningen frågar rektor Vivianne Lötvik om hur de arbetar skriver hon så här i ett mejl:
"När svårigheter i en elevs skolsituation uppstår samarbetar vi med vårdnadshavare, och andra i stödet involverade instanser, för att komma till rätta med svårigheterna och få eleven till en fungerande skolgång. Tidsåtgången för dessa processer varierar och utgår hela tiden från individens behov."
De kör över diagnosen som getts av experter.
Annarella Hedberg.
Möten med skola och ansvariga tjänstepersoner på kommunen har varit vardag för föräldrarna under flera år.
– Det är möte på möte, men inget händer. Varför slår ingen näven i bordet? Vet politikerna vad som händer på den här skolan? Och varför gör de i så fall ingenting? säger Peter Rydberg.
När det kom en ny rektor till resursskolan förra terminen hoppades föräldrarna på en förändring.
– Vi hade ett möte där vi gick igenom situationen, hon skulle prata med personalen och återkomma. Det var två och en halv månad sedan, säger Peter Rydberg.
"Om vårdnadshavare har synpunkter på deras barns skolsituation finns vi alltid tillgängliga och vi välkomnar en dialog för elevens bästa", skriver rektorn Vivianne Lötvik i mejlet till tidningen.
Jag önskar att jag aldrig kom in på den skolan.
13-åringen
Vid ett flertal tillfällen har skolan gjort orosanmälningar gällande familjen, men dessa har varje gång blivit nedlagda av socialtjänsten. Föräldrarna ser anmälningarna som ett angrepp och som ett led i skolans maktutövning.
– Det här är det värsta jag har varit med om. Det är så mycket känslor i det här, en sådan enorm vanmakt, säger Annarella Hedberg, som har dokumentation på rena personangrepp på henne som vårdnadshavare.
Ann-Louise Linde Anderson, kurator, socionom och terapeut, är en vän till familjen som har stöttat dem genom processen.
– Jag har varit med på så många möten med skolan, men de tar inte in hur [sonen] fungerar. Man blir förtvivlad gällande skolans okunskap och brist på professionalitet. Hade de gjort de små sakerna så hade han kommit in i klassrummet. Men man lyssnade inte till familjens kloka råd, trots att de och pojken har försökt förklara vad han behöver. [Pojken] kan prata för sig själv hur bra som helst – om han känner tillit. Vem tar egentligen ansvar för det här och hur kan man bara låta tiden gå? Vem ser till barnets bästa?
Ann-Louise Linde Anderson är kurator, socionom och terapeut och har varit med och stöttat familjen i deras kamp för pojkens skolgång.
En annan person i familjens stora nätverk är Birgitta Elvingson, som är aktiv förälder i det nationella nätverket Barn i behov. Redan för ett par år sedan skrev hon till barn- och utbildningsförvaltningen gällande behandlingen av Annarella Hedberg och Peter Rydbergs son och ett annat barn på samma skola. Birgitta Elvingson har också varit aktiv i att hjälpa familjerna.
Vad säger du om det familjen varit med om?
– Det kan inte få gå till så här, och ändå har det gjort det. Det är inte barnen eller föräldrarna det är fel på utan skolmiljön. Det är helt absurt, säger Birgitta Elvingson.
Birgitta Elvingson menar att resursskolan bryter mot skollagen och diskrimineringslagen i flera fall. Bland annat menar hon att skolan utsätter barnet för en kränkning när personalen inte erkänner hans fastställda diagnos.
Det kan inte få gå till så här.
Birgitta Elvingson
Tosterö resursskola vänder sig till elever som har neuropsykiatriska funktionsvariationer, har en uttalad psykosocial problematik och uppvisar en uttalad psykisk ohälsa samt där det finns omfattande stödbehov från regionen och socialtjänsten. Detta innebär att det pågår ett samarbete mellan alla involverade samarbetsaktörer, enligt skolans rektor Vivianne Lötvik. Hon skriver också följande:
"Vi alla som arbetar i resursskolan är hängivna vårt uppdrag och vill skapa de bästa förutsättningarna för varje elev hos oss."
– Vår högsta önskan är ju att vår son ska kunna gå i skolan, och att det ska gå bra för honom, säger Peter Rydberg.
"Hon har ett gyllene tillfälle här att rätta till saker, men det blir bara ordbajseri", säger Peter om rektorns svar på tidningens frågor. Han fortsätter: "Det är en osund skola, det spelar nog ingen roll att det kommit en ny rektor."
