Maria Eriksson blev 46 år gammal.
Snön vräker ner när vi träffar Mickael Eriksson invid slussområdet i Torshälla. Vid hans fötter står hundratals gravljus på den plats där hustrun Maria Eriksson hittades död i december.
– Jag går hit varje dag och byter ut ljus. Vad skulle jag annars göra om dagarna, säger Mickael Eriksson frågande.
Vädret är inte helt olikt hur det var på morgonen den 11 december, även om Mickael Eriksson minns att snöflingorna var större då. Hans minnesbilder vittnar om ett liv med tydliga morgonrutiner, men även om att han tvingats gå igenom händelserna för sig själv och andra många gånger.
De vaknade tidigt. Som vanligt var det Maria som lämnade hemmet först. När Mickael hade brett sina mackor kunde han se genom fönstret hur Maria cyklade till jobbet. Klockan var inte mer än strax efter halv sex.
– Jag stod och tittade, såg att hon vinglade iväg och att cykeln styrde mer med henne än vad hon styrde cykeln. Och så tänkte jag bara att envisa människa, varför kliver du inte av och går i stället? Men det där var min Maria. Hade hon bestämt sig för en sak, då var det så, minns Mickael.
Maria Eriksson var 46 år och skulle snart bli mormor. Hon var Torshällabo sedan ett decennium och hade arbetat som fastighetsskötare för K-fast i stadsdelen under ungefär lika lång tid.
Morgonen den 11 december var inte annorlunda från andra morgnar, som Mickael Eriksson minns det.
– Jag är så glad att vi inte var arga på varandra eller någonting. Dörren stod öppen och vi sa puss och kram och älskar dig, säger han om avskedet.
Maria Erikssons arbetsplats ligger bara någon kilometer från hemmet, men hon kom aldrig dit den där morgonen. I stället bestämde någon att hennes liv skulle ta slut. Maria blev liggande bara ett tiotal meter från K-fasts grind.
En stund senare åkte även Mickael till jobbet och passerade som vanligt platsen, omedveten om att Maria låg där i snön.
– Det är så sjukt för jag minns när jag passerade kurvan, att jag tittade åt det hållet och såg flaggstången som K-fast har inne på sin tomt. De hade lindat en ledslinga kring den, och jag minns hur den lyste upp så fint i snöstormen. Jag såg ingenting annat. Det snöade ju massor, säger Mickael.
Maria hade hittats av en förbipasserande bara minuter tidigare. Fallet hanterades till en början som en olycka och ett hjärtstopp, och privatpersoner på platsen instruerades av SOS Alarm att ge livräddande åtgärder.
Maria och Mickael Erikssons bröllopsbild. "Hon var den här kvinnan med stort hjärta som ville hjälpa allt och alla", säger Mickael Eriksson.
För Mickael Eriksson förändrades allt med ett telefonsamtal till jobbet klockan 06.45. Det var Marias chef som sa att han nog borde åka upp till sjukhuset. Att Maria hade varit med om en olycka.
– Jag tänkte ju direkt att hon hade kört omkull med cykeln, för det var ju moddigt och jävligt, säger Mickael.
Väl på Mälarsjukhuset berättade en sjuksköterska att Maria hade hittats medvetslös med hjärtstillestånd.
En stund senare kom en läkare in i rummet och förklarade att det var över. De hade inte kunnat rädda livet på Maria.
– Då vet jag inte om jag var dryg eller om jag bara var dum, för jag vände mig bara mot honom och tittade. Sen sa jag att sådant där skojar man faktiskt inte om. Då klippte han bara av, tog sin legitimation och gick därifrån. Jag stod där och visste inte vad jag skulle tro.
Efter ytterligare ett tag fick familjen gå in till Maria. Mickael säger att han redan då misstänkte att det var något annat än ett hjärtstopp som hade avslutat Marias liv.
– Det var så mycket blod. Hon hade blött ur munnen. Hon hade blött ur näsan. Hon hade blött ur öronen. Och när jag gick ett varv runt och tittade på henne reagerade jag på att hon hade ett litet hål på vänster sida i tinningen.
Tror du att läkarna och polisen visste att hon var skjuten då?
– Jag vet inte. Vi fick inte veta någonting, och när vi frågade sa de bara att det är en mordutredning.
De hade hittat kulfragment i hennes jackficka.
Mickael Eriksson
Allmänheten fick till en början bara veta att polisen inlett en förundersökning om mord eftersom det fanns omständigheter som behövde undersökas närmare. I en text som publicerades på polisens hemsida vid lunchtid den 11 december hette det att "det finns i nuläget ingenting konkret som tyder på att personen bragts om livet." Det var alltså fem timmar efter att Mickael och hans familj upptäckt att Maria hade ett hål i tinningen.
Mickael överhörde också ett samtal i korridoren på sjukhuset som gjorde honom än mer förvirrad.
– Jag hörde hur läkaren stod och pratade med polisen, och berättade att de hade hittat kulfragment i hennes jackficka. Jag trodde att min hjärna spelade mig ett spratt, så jag vågade ju inte säga det till någon. Varför skulle någon vilja skjuta min hustru?
Mickael och familjen fick det hela bekräftat först två dagar senare.
– De sa att för kännedom så kan vi bekräfta det som ni gått och misstänkt hela tiden, säger Mickael.
Bekräftelsen satte i sin tur igång helt andra tankar hos Mickael. Om någon hade tagit livet av Maria skulle väl den personen lika gärna kunna vara ute efter honom med. Dessutom saknades Marias hemnycklar.
– Det blev ju lite panik. Så jag tänkte att nej då kanske den här mördaren som har skjutit min hustru kommer att skjuta mig också, säger Mickael.
Han fick hjälp att byta ut låskolven och har satt upp en övervakningskamera, och känner sedan dess lite tryggare. Senare kom det fram att den stora nyckelknippan tagits omhand av Marias arbetsgivare.
Marias arbetsplats K-fast ligger bara ett tiotal meter från platsen där hon mördades. Grinden syns i bakgrunden på bilden.
Känner du till någon hotbild mot Maria eller er familj?
– Nej, det gör vi inte. Men samtidigt har jag ju fortfarande ingen aning om varför de har skjutit.
Nu har det gått två månader sedan mordet. Polisen drog igång ett stort utredningsarbete under veckorna omkring jul och har i nuläget förhört flera hundra personer. De har också sökt med dykare efter ett mordvapen i Torshällaån, men utan att hitta någonting.
Än så länge är ingen formellt misstänkt för mordet.
Mickael Eriksson säger att han har nära kontakt med polisens utredare, men att han ändå tycker sig få mer information genom tidningen.
– Det ni skriver är ju mer än vad jag vet. Så då har det ju blivit så här att jaha, varför vet tidningen innan jag vet?
– Samtidigt vill jag ju ha rätt information. Jag vill ju liksom höra att de har tagit någon och att någon kommer att dömas för det här.
Polisen sökte igenom platsen med metalldetektor dagarna efter mordet.
Vad är din känsla i dag?
– Som läget känns i dag... de verkar inte ha någon misstänkt. Och det verkar inte vara något åt det hållet heller. Så det känns ju tråkigt.
Sorgen efter Maria går inte att förklara, säger han. Hustrun ville ingen något ont, hade inget otalt med någon.
– Hon var ju liksom en stöttepelare för oss allihopa, och tog alltid hand om saker om det var något problem. Och hade hon ingenting att göra så fixade hon så att hon hade att göra. Ibland så fick jag ju ta tag i henne och ruska om henne och tala om att nu måste du och jag göra någonting tillsammans istället och bara umgås.
Var det en del av hennes identitet, att vara där för alla?
– Ja, hon var den här kvinnan med stort hjärta och ville liksom hjälpa allt och alla. Tomrummet efter henne är enormt.
Mickael Eriksson tänder nya ljus för Maria varje dag.
