Hampus Larsson
Dagarna från sjukhussängen minns Hampus Larsson inte jättemycket av. De var inte många. Kanske tre-fyra stycken. Men det kändes längre.
Inga besök. Det var inget aktivt val av familj och vänner. De fick inte. Coronarestriktionerna förbjöd dem.
Hampus mamma och pappa kom till Linköping för att stötta sambon Emma. Det var till den staden ishockeyn tagit honom. Från Eskilstuna till Västerås, ett snabbt stopp i Timrå och vidare till SHL-klubben Linköpings HC. Med det vita lejonet på magen tog han sina sista skär som spelare.
Fyra år har gått. I början var varje dag en kamp för att komma tillbaka till sitt vanliga liv. Bara att gå till kylskåpet var en utmaning.
– Det var knappt någonting jag kunde göra. Det var jobbigt att bära sina egna armar, säger Hampus Larsson.
Från att vara en vältränad 25-åring till att knappt kunna bära sina egna armar. Hur var det?
– Där och då tänkte man inte på det. Det handlade om att bara försöka. Men det var en helt annan situation att inte åka till hallen och träna. Jag satt bara hemma i fåtöljen och försökte må bra.
Den olyckliga situationen på isen med Frölundas Lucas Raymond gjorde att Hampus Larsson bröt nacken. Operation krävdes för att bli återställd.
Första månaden handlade bara om att få dagarna att gå. Vila, titta tv och vila igen.
Det handlade om att bara försöka. Jag satt bara hemma i fåtöljen och försökte må bra.
Hampus Larsson
Att prata om 15 november 2020 är Hampus Larsson van med. Den dagen kommer alltid att betyda något extra för honom. Inte på ett bra sätt.
Vårt starka ljus till kameran stör honom inte. Han vet var han ska kolla för att inte bli bländad. Överkroppen låter han inte vilas mot ryggstolen. Armen, som för några år sedan knappt gick att lyfta, lägger han över stolen bredvid.
Ishockey kommer Hampus Larsson aldrig att spela igen. Även fast han hoppades på att fortsätta matchen mot Frölunda.
Det var otäcka scener när du försöker ställa dig upp och benen viker sig. Har du sett bilderna?
– Det har jag gjort. Jag har kollat och kommer ihåg ganska mycket. Jag har sett dem och förstår att folk tycker det är lite läbbigt.
Vad kände du när du såg dem?
– Det var efter operationen och jag var bedövad. Men jag förstår att det kan gå illa.
Hur mådde du?
– Allting fungerade. Jag hade en enorm smärta. Men jag kommer ihåg att det jag tänkte mest på var hur hård britsen på sjukhuset var.
Hampus Larsson säger det med ett leende. Det är som att han förstår hur dumt det låter. Nacken var bruten. Men det var svanskotan som gjorde ondast på grund av en sjukhusbrits.
– Det är klart att jag hade ont av smällen, men man var uppumpad och ville veta hur det gick i matchen.
Vann ni?
– Nej, vi förlorade.
Vad som gjorde mest ont? Britsen på sjukhuset.
Efter duellen med Lucas Raymond skadade Hampus Larsson flera kotor i nacken.
Han levde för ishockeyn. En stor passion. Det fanns ingenting annat som var roligare. Ändå tog han beslutet som 26-åring. Det är över. Aldrig mer spela igen. Även om det gick bra den här gången. Men vad händer efter nästa smäll? Och smällen efter det?
– Det var många steg. Ett jobbigt beslut, men till slut växte det fram. Hur jobbigt det än var att ta. Till slut insåg jag själv att det är det enda rätta.
Hade du chansat och fortsatt om du inte haft en familj och en sambo?
– Nej det tror jag inte. Jag känner själv att det är en för stor risk även hur kul det än är att spela. Så jag tror att jag hade landat i det beslutet oavsett.
Allt blev bra. Nacken och kroppen är helt återställd. Det tog ungefär ett år. Ibland är han lite stel i nacken. Rörelsen är lite sämre. Och beroende på vad Hampus gör kan han bli påmind om operationen.
Jag känner själv att det är en för stor risk.
Hampus Larsson
Men efter ishockeyn klarade Hampus Larsson av att jobba som snickare. Nu studerar han till entreprenadingenjör i Norrköping. Bor i en villa utanför Eskilstuna med sambon Emma och parets två barn. Livet har återgått till det normala.
Den mörka vinterjackan sätter han på sig. Tar de få stegen ner från trappan och ut på gräsmattan. Upp tar Hampus Larsson en innebandyboll och kastar bort den. Leksakerna är utspridda på tomten. Snart ska han njuta av vinterkylan och leka med sina barn.
Han är inte längre hockeyspelaren Hampus Larsson. Men han är i alla fall helt återställd från sin otäcka skada.