Vi får chansen att träffa just det gänget med barn som varit med under projektets gång och som till och med rest runt med kommunens projektansvariga för att kolla de andra platserna som ligger inritade på barnkartan.
Men när de får frågan om de sett några platser som de är sugna på att besöka igen blir responsen bara ett stilla ruskande på huvudena. Varför ska vi åka till andra lekplatser när vi har den allra bästa på väldigt nära håll, läser jag in i barnens anleten. Skogskullens lekplats längst upp på Lärkträdsvägen är en mycket populär samlingsplats.
Det blir lite ordkargt i de första utväxlingarna med frågor och svar, som det gärna blir när barn i 10-årsålder tvingas lyssna på en riktigt urgammal medmänniska: Är det någon här som begriper vad han säger?
Men får vi bara lite tid på oss så kan vi snart bygga broar över generationerna och jag får reda på att Belle Barli hoppas på att bli kvitt sitt kliande gips på vänster arm lite senare i veckan, och att framför allt hennes mamma Veronica ser fram emot att gipset monteras bort eftersom det är väldigt inkompatibelt med den badsäsong som redan startat. Och så står det relativt klart att förhandlingar är inledda i familjen om att ta med sig en katt som nästan är stammis på lekplatsen till det egna hemmet. Den verkar tycka om närheten till barn, och helt uppenbart har den inget eget hem att gå hem till.
– Katten har inget telefonnummer i något av öronen, mamma, snälla, vädjar Belle.
– Njae, vi har ju katter hemma redan, och det är säkert någon som äger den här katten, svarar mamma.
Melani Eriksson och Lea Lindroos visar gärna upp rutschbanan och tror säkert att jag kan åka jag också.
– Men man får inte åka flera på en och samma gång, förklarar Melani pedagogiskt.
Bo Apelmo smyger in i gänget när de tar sig över en spännande hinderbana och det får han gärna göra trots att han inte hör hemma ens i det närmaste grannskapet.
– Vi åker hit ibland, jag kommer från Eskilstuna, säger Bo. Det är kul här.
Just den här dagen är det väldigt varmt och en naturligare samlingsplats för en familj med små barn vore egentligen badet, och flera föräldrar – väluppfostrade som de troligen är – frågar efter en halvtimme om deras tjänster behövs ytterligare eller om de har lov att ge sig i väg.
Det är lite frestande att replikera att jag trodde vi enats om åtminstone en två timmars sejour, men det är inte säkert att de rastlösa mäktar med att avläsa ett skojfriskt tonläge hos en komplett främmande man. Jag tackar och bugar för hjälp, information och lånet av unga fotomodeller.
Trots värmen så vill ändå BelleBarlis mamma Veronica trycka på det faktum att någon förtjänar lite extra beröm för hela anläggningen med tanke på att den är placerad till stor del under så många skuggande träd.
– Det hade varit tufft om den helt legat ute i den gassande solen.