‒Här grävde de. Jag såg grävaren och hur den gjorde hål i marken, ett par meter djupt. Det är hundratals tunnor med kemikalier det handlar om. Det är för jävligt. Folk kommer att bli sjuka så småningom.
Det är maj 2017 och vi besöker platsen, en tidigare tillverkning i Strängnäs kommun, tillsammans med en man som vill att myndighets-Sverige ska agera mot det som han själv beskriver som en miljöskandal.
Mannen pekar ut specifika platser; en viss del av huvudbyggnaden, en lastkaj, en åkerkant i närheten och området runt en avskild byggnad.
‒Det skämtades om den, att den var helt omringad av tunnorna.
Och han berättar detaljerat om tillvägagångssättet:
‒Man grävde ner L-formade betongblock i marken. Tunnorna las i hålrummen mellan dem och en betongplatta placerades ovanpå. Sedan fyllde man upp med grus, tegel och andra massor till marknivå.
Inte långt därifrån glittrar Mälarens vatten.
Jag var där nere hela tiden. Jag har inte grävt ner en enda tunna och jag har inte sett eller hört något om det
Platschefen
Plåttunnorna som mannen pratar om ska ha grävts ner på 1980–90-talen, efter att den ursprungliga tillverkningen i byggnaden hade lagts ner. Därefter har flera verksamheter fyllt delar av fastigheten, bland annat ett företag som hade tillgång till kemikalier som användes för rengöring. Enligt mannen, som rörde sig i området den här tiden, är det tunnor som innehåller sådana kemikalier som har grävts ner.
‒Det var en annan syn på sånt här på den tiden. Då reflekterade man inte över miljöförstöring på samma sätt som i dag. Jag har väl tänkt på tunnorna då och då genom åren. För några månader sedan när jag pratade med några vänner om det så var de på mig och sa att sanningen måste komma fram, sa mannen till tidningen den där majdagen i fjol.
Vännerna övertalade honom att låta en politiker kontakta polisen. Han själv ville inte framträda med namn; han var rädd för att drabbas negativt. Yvonne Knuutinen, politiskt obunden ledamot bland annat i Strängnäs kommuns samhällsbyggnadsnämnd, involverades och förra våren gick hon till polisstationen i Strängnäs.
‒Jag tror på honom. Vi har pratat flera gånger och han berättar samma sak alla gånger. Vi har tillsammans åkt bil och tittat på platserna som han berättat väldigt detaljerat kring. Vi måste ta det på allvar, det går inte att negligera. Om det här är sant så har tunnorna legat där i 25–35 år. Plåttunnor rostar och vi kan stå inför en kommande miljöskandal i Mälaren. I värsta fall kan dricksvattnet för hundratusentals människor förgiftas, säger hon.
En polisanmälan om grovt miljöbrott upprättades efter Yvonne Knuutinens besök på stationen, men någon förundersökning inleddes aldrig. Motiveringen var att den anmälda gärningen är preskriberad, alltså att det har gått så lång tid sedan ett eventuellt brott begicks att åtal inte kan väckas.
Polisen kontaktade dock Strängnäs kommun och bad att kommunen, i egenskap av tillsynsmyndighet, skulle göra en anmälan. En ny anmälan gjordes utifrån Yvonne Knuutinens andrahandsuppgifter. Men inte heller denna anmälan har resulterat i någon förundersökning, med hänvisning till att det inte finns något vittne att höra.
Kommunen ansåg sig inte kunna agera utifrån den anonyma berättelsen.
Inte heller blev det någon artikel i tidningen. Mannen gav ett trovärdigt intryck när han intervjuades. Men det finns omständigheter kring hans berättelse och detaljer i den som, i kombination med polisens och kommunens agerande, gjorde att tidningen valde att avstå.
Nu, ett år senare, ändras förutsättningarna i och med att politikerna i samhällsbyggnadsnämnden har bestämt att fastighetsägaren ska göra en markundersökning.
‒Att det skulle ha grävts ner hundratals 200-literstunnor låter ganska orealistiskt. Om man gav sig på ett sådant arbete i den omfattningen så borde någon ha sett eller märkt det. Men vi vill vara på den säkra sidan, säger nämndens ordförande Lennart Andersson (S) efter det enhälliga beslutet på sammanträdet i slutet av mars.
Under våren och sommaren 2017 hade tjänstemännen på samhällsbyggnadskontoret kontakt med länsstyrelsen, för att få vägledning i ärendet. Länsstyrelsen påtalade att kommunen är tillsynsmyndighet och att kommunen bör göra en ansvarsutredning. Samtidigt har Yvonne Knuutinen legat på i frågan, och under hösten och vintern har ärendet vidrörts i samhällsbyggnadsnämnden och dess utskott.
Uppgiftslämnaren har också gått med på att träffa och tala med en inspektör på samhällsbyggnadskontorets miljöenhet. Den 1 mars i år gjorde de samma besök på platsen som tidningen gjorde med mannen förra året.
Samhällsbyggnadskontorets rekommendation till nämndens ledamöter var dock inte att förelägga markägaren om att genomföra en markundersökning. Marken undersöktes nämligen i ett annat sammanhang för drygt ett decennium sedan. Prover togs på 41 olika platser. Oljeföroreningar och metallföroreningar konstaterades och kommunen krävde saneringsåtgärder.
"Miljöenhetens bedömning är att markmiljöundersökningarna är väl utförda", står det i tjänsteutlåtandet inför politikernas beslut. "Markundersökningarna visar också på att det tagits markprover på en del punkter som vittnet pekat ut på kartor och för miljöenheten i egen person. Inga tecken på att tunnor finns nedgrävda har funnits på dessa områden".
‒Vi lämnar ett förslag men sedan är det upp till politikerna att fatta besluten, säger miljöinspektören Jennie Lidström som handlägger ärendet.
Politikerna bestämde att det bolag som äger fastigheten ska ta hjälp av en oberoende konsult för att undersöka marken på nytt.
Ett två meter brett schakt ska grävas, ned till minst grundvattennivå. Schaktets botten och sidor ska fotograferas. Prover ska tas och analyseras för ett brett spektrum ämnen. Och om en betongplatta eller annat hinder upptäcks, ska markförhållandet under hindret kontrolleras.
Den detaljen är något som Yvonne Knuutinen gläds åt. Av rapporterna som gjordes efter markundersökningarna framgår bland annat att undersökningen har gjorts till det djup där massorna inte längre konstaterats vara förorenade – eller då ett fysiskt hinder, till exempel blockrik morän, påträffats. Det står också att provtagning inte kunde utföras på två planerade punkter, eftersom botten var fylld med tegel.
‒Om det har gått till så som vittnet säger så är det ju intressant att veta vad som finns där under, säger hon.
Om det här är sant så har tunnorna legat där i 25–35 år. Plåttunnor rostar och vi kan stå inför en kommande miljöskandal i Mälaren. I värsta fall kan dricksvattnet för hundratusentals människor förgiftas.
Yvonne Knuutinen
Bolaget har ägt fastigheten sedan slutet av 1980-talet, men dess styrelseordförande ägde den tillsammans med en affärspartner tidigare än så. Båda säger att de inte har hört talas om att några tunnor skulle ha grävts ner där.
‒Nej, jag tycker att vi har haft bra koll. Vi har varit verksamma där hela tiden. Om någon skulle ha grävt ner tunnor så skulle vi ha upptäckt det. Och vi har ju tidigare bekostat en stor mark- och miljöundersökning och städat upp på fastigheten. Så jag blir väldigt överraskad, jag trodde allt med eventuella föroreningar var klarlagt, säger styrelseordföranden som företräder fastighetsägaren.
Affärspartnern säger i princip samma sak:
‒Jag hade mitt företag där nere och rörde mig där hela tiden. Det skulle förvåna mig mycket om man skulle hitta några tunnor där, jag skulle ha sett om något sådant pågick.
Enligt den anonyma mannen ska tunnor ha grävts ner även i en närliggande grusgrop i en ås. Uppgifterna finns med i kommunens tjänsteutlåtande, men omfattas inte av politikernas beslut.
En karta är bifogat föreläggandet, där två kryss markerar platserna som fastighetsägaren kan välja mellan att undersöka – båda i området närmast den avskiljda byggnaden som det, enligt uppgiftslämnaren, skämtades om.
‒Som samhällsmedborgare så undrar jag om det verkligen får gå till så här; att kommunen kan kräva ytterligare utredningar baserat på en anonym anmälan. Var går gränsen i så fall? Kan vem som helst påstå saker anonymt och få kommunen att agera? Om den här personen träder fram och med trovärdighet kan visa att det finns grund för den här anklagelsen så hade jag varit beredd att acceptera det, men som det är i det här fallet så tycker jag att det är väldigt konstigt, säger fastighetsägaren.
Han tror i stället att någon vill honom illa:
‒Jag har drivit företag länge och det är klart att det kan vara någon som retat sig på något jag har gjort.
Han berättar att bolaget inte kommer att överklaga föreläggandet.
‒Vi kommer att gräva på anvisad plats för att få slut på den här frågan trots att vi tycker att det är ett högst obegripligt beslut från kommunens sida.
Lennart Andersson, nämndens ordförande, försvarar beslutet:
‒Får vi en anmälan om en sådan här misstanke så måste vi undersöka hur det ligger det. Det finns avskräckande exempel i Sverige. Vi vill inte ha ett nytt Teckomatorp, säger han och syftar på 1970-talets miljöskandal i Skåne, där företaget BT Kemi grävde ner hundratals tunnor med miljöfarliga ämnen.
[fakta nr="1"]
Det är fastighetsägaren som Strängnäs kommuns föreläggande om markundersökningar är riktat till, trots den miljörättsliga principen om att det är förorenaren som ska betala. Principen, internationellt känd som polluter pays principle, uttrycks i miljöbalken.
‒I normalfallet är det så. Men det finns också bestämmelser i miljöbalken om att fastighetsägaren kan åläggas att göra vissa markutredningar, även om den inte är ansvarig för några föroreningar, säger Jennie Lidström och tillägger att ansvarsförhållandena kommer att utredas närmare vid en eventuell sanering, om det visar sig att det finns någon sanning i det anonyma tipset.
Tidningen har talat med såväl en tidigare vd för företaget som sägs ha grävt ner tunnorna, som den person som beskrivs ha varit platschef en tid. Ingen av dem säger sig känna till något om några tunnor som grävts ner i marken.
‒Jag var där bara något år och under den tiden byggdes anläggningen om. Det fanns ett stort reningsverk därinne som tog hand om avfallet, säger den tidigare vd:n.
Platschefen, som också satt i företagets styrelse en tid, berättar att miljökontrollerna var noggranna. Vattnet renades och kontrollerades innan det släpptes ut i avloppsnätet och eventuellt spill sögs upp till en cistern.
‒Jag var där nere hela tiden. Jag har inte grävt ner en enda tunna och jag har inte sett eller hört något om det, säger han.
Yvonne Knuutinen hoppas att fastighetsägaren, affärspartnern, den tidigare vd:n och platschefen har rätt – för miljöns skull.
‒Men vi kan inte bara strunta i så allvarliga anklagelser. Det här vi gör nu, det är för säkerhets skull. Och det är något som vi politiker måste göra, säger hon.
[fakta nr="2"]