För den som inte själv arbetar med problemet med gängkriminalitet, som dagligen möter dem som gör det eller på annat vis känner ett ansvar för att vända utvecklingen, kan det vara lätt att vifta bort det faktum att Sverige riskerar att gå förlorande ur striden mot dem som använder dödligt våld i kampen om livsstil, hämnd eller narkotikapengar. Vi måste inse att en extrem situation kommer att kräva, om så tillfälligt, extrema motåtgärder.
Många tror att det enkom handlar om sociala klyftor eller fattiga utlandsfödda föräldrar som tappat greppet om sina barn. Det är givetvis en tung faktor. Vi har alltid haft fattigdom i Sverige som ofta resulterat i våld och misär som yttersta konsekvens.
Emellertid har vi inte tidigare haft den nivå av strukturer av unga människor som systematiskt utmanar samhället, rekryterar barn och utan konsekvenstänk använder skjutvapenvåld för att bibehålla status eller lösa konflikter – en slags subkultur påhejad av musik och attityder där man pekar fingret åt etablissemangets lagar, regler och normer.
Inte sällan i en situation av osäkerhet kring identitet, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser.
Den misslyckade integrationen är naturligtvis en central orsak. Där bostadsområden av hög arbetslöshet och avskärmning från samhället föder utanförskap och obefintlig framtidstro. Samtidigt måste vi förstå att det är mer komplicerat än så.
Det handlar numera alltför ofta om kriminella ungdomar där övriga familjemedlemmar kan vara läkare eller ingenjörer. En glorifiering av gangsterkultur och våldskapital som sprider sig in i den så kallade medelklassen. Också till unga flickor. Begrepp som ”gröna gummor” och ”rosa lagböcker” kan vara bra att googla för att lära sig mer som medborgare, eller förälder.
På skolorna sitter i dag ungdomar i gäng och planerar sina ”aktiviteter”. De har medvetet valt gymnasieskolor, och placerat ut andra, utifrån att vinna fördelar kopplat till narkotikamarknaden. De sköter inte skolan särskilt väl men tar plats, stör och försöker skapa otrygghet för andra. Skolorna jobbar oerhört aktivt med att hantera detta, men brottas med svagt handlingsutrymme utifrån vad lagen tillåter. Och det tar kraft och resurser.
De flesta på arbetsmarknaden skulle aldrig acceptera att ha en kollega som ägnar fritiden åt att kränga knark eller vara direkt eller indirekt involverad i mord eller försök till mord. Men på skolorna går det uppenbarligen bra att planera, utvärdera och hånle åt genomförda dåd.
Samhället måste mobilisera sin fulla kraft. Agera tidigt vid minsta misstanke. Otyget måste trängas undan och bort från det offentliga rummet för att en dag övervinnas helt. Bara genom misstanken att riskera att bli avlyssnad, filmad, att människor tipsar rättsvårdande insatser eller andra åtgärder minskar manöverutrymmet för dessa få men krävande individer. Samtidigt som samhället erbjuder hjälp och stöd att lämna.
Mer kunskap och förståelse i samhället behövs uppenbart. Annars skulle vi inte svara på denna insändare. När det handlar om att få barn och ungdomar att plugga och jobba i stället för att mörda varandra finns inga alternativ till att göra allt vi kan.
En del brukar säga att ingen vill bli kriminell. Problemet är att det numer faktiskt finns barn som eftersträvar det. Det handlar om bristande föräldraskap. Ekonomiska och sociala klyftor. Segregation och utanförskap. En ungdomskultur av status och hämnd.
Eskilstuna gör enorma sociala insatser. Men vi måste också använda oss av alla repressiva verktyg vi kan. Kalla oss och vårt parti ”Stasi” eller vad du vill. Vi kommer inte vika oss eller blunda. Hela samhället måste resa sig och bidra. Och inte minst skaffa sig kunskap om vad det faktiskt handlar om.
Josefine Helleday
Kommunstyrelsens vice ordförande och ordförande i trygghetsberedningen (S)
Jimmy Jansson
Kommunstyrelsens ordförande (S)