"Nu är det bara den långa väntan på när man ska få kallelse att komma på första samtalet", konstaterar Amanda Björnberg som ska få genomföra IVF-behandlingen, tillsammans med sambon Alexander Lindström, på Akademiska i Uppsala. Arkivbild.
En månad har gått sedan första delen av Amanda Björnberg och Alexander Lindströms bebiskamp publicerades – men för dem har den pågått mycket längre än så.
Efter att ha övervägt att gå direkt till en privat klinik för IVF har de nu bestämt sig för att först försöka den regionfinansierade vägen. På Akademiska i Uppsala har man just godkänt remissen från Kvinnohälsan i Eskilstuna och Amanda beskriver känslostormen som kom med beskedet.
– Det var en känslostorm. Trevligt att få gråta över något positivt för omväxlings skull, berättar hon och fortsätter:
– Det var som en stor sten som lyftes från mina axlar.
Hon tog emot beskedet via 1177 och skickade en skärmdump till Alexander som var på jobbet. Även han upplevde det hela som nästan overkligt och kände att deras resa snart kommer att börja på riktigt.
– Han sa att det var så mycket känslor att det nästan var svårt att förstå exakt vad han kände – men det var väldigt positivt i alla fall, säger Amanda.
Senare på kvällen firade det euforiska paret med sushimiddag framför en tv-serie och försökte landa i beskedet som fortfarande upplevs ganska surrealistiskt. Två dagar senare kom samma positiva besked i pappersform på posten, vilket gjorde att allt kändes ännu mer "på riktigt".
Förutom att hantera de egna känslorna under processen och biverkningarna av behandlingen har Amanda och Alexander varit besvikna på vad de upplever som bristande på kommunikation.
– Vi försökte förstå vad som kunde påverka om kliniken skulle godkänna vår remiss eller inte, men det har varit jättesvårt att få några svar och det har varit jobbigt.
När de inte har fått svar från vården har de försökt via internet och sociala medier. Men olika kliniker har olika regler.
– Så alla andra har fått tusen olika svar – vad som gäller för oss vet man inte. Så jag har känt mig jätteorolig och försöker bara hantera den dagliga ångesten i väntan på nästa besked.
Samma sak gällde under utredningen på Kvinnohälsan, där Amanda kom på sig själv med att inte ha uppfattat eller förstått allt som sades vid olika möten. Där bestämde sig paret för att begära ut sina journaler, vilket hjälpte dem mycket och kan vara ett tips till andra.
– Vi fattade inte hälften av vad som pågick, bland annat för att vi var så uppe i varv och kände så mycket känslor. Men genom att läsa journalerna har vi fått bättre koll. Jag har lärt mig att man kan behöva göra så, vad det än är för ärende man har i vården.
– Men det är som att man lever i en bubbla av ovisshet och tvingas vara lite detektiv för att förstå.
Amanda Björnberg från Eskilstuna drömmer om att bli mamma. Nu berättar hon om den tuffa resan hon och hennes sambo Alexander Lindström har gjort, och gör, i Ekurirens artikelserie.
Väntetiden till Akademiska är, enligt vårdgarantin, upp till tre månader och Amanda har bestämt sig för att försöka slappna av lite under tiden. Hon har slutat med hormonerna som gav en rad otrevliga biverkningar och känner sig piggare och mer som sig själv. Men att vara i nuet är lättare sagt än gjort.
– Jag försöker peppa mig själv, att om vi inte hinner börja innan sommaren så får kroppen åtminstone chans att återhämta sig efter hormonbehandlingen, som var som en käftsmäll. Då orkar vi nya tag sen – även om vi så klart orkar det om vi får chans att börja tidigare också.
– Men att försöka slappna av är svårt. Det känns som att det enda jag kan tänka på är att jag vill ha en bebis. Jag vill vara gravid och tjock och allt, jag längtar så mycket efter det!