I EK den 25/2 fanns en insĂ€ndare om vargar som var intressant ("Avskjutning kan inte vara lösningen pĂ„ vargproblemen"), speciellt slutklĂ€mmen âLösningen Ă€r att hitta former för samlevnad med vargenâ. Sveriges riksdag har bestĂ€mt att vi ska ha en vargstam av viss storlek, sĂ„ hur hittar vi dĂ„ dessa former för samlevnad?
Enbart i norra Sörmland har under de senaste mĂ„naderna minst fyra incidenter rapporterats i lokaltidningarna dĂ€r vargar varit obehagligt nĂ€rgĂ„nget intresserade av mĂ€nniskor. NĂ„gon varg har skjutits pĂ„ grund av detta beteende. Ăr det en form för samlevnad?
Den allvarligaste incidenten var i Kjula, dĂ€r en person sĂ€ger sig ha blivit attackerad pĂ„ en busshĂ„llplats av tvĂ„ vargar som nafsade i ytterklĂ€derna. Detta beteende Ă€r ju sensationellt, tvĂ€rtemot âall forskning och vetenskapâ. Det mĂ„ste sjĂ€lvklart ha föranlett lĂ€nsstyrelsens varghandlĂ€ggare att ta DNA-prover frĂ„n saliv pĂ„ klĂ€derna för analys. Men inte ett ord har vi hört om resultatet. Kan det vara sĂ„ illa att det rĂ„der nĂ„gon slags tystnadskultur om uppgifter som Ă€r till ogagn för vargen?
Den dag en varg tar ett barn till skogs och Àter upp sÄ kommer vi att fÄ en helt annan diskussion om vargar. Kanske kommer Àgare av lekplatser, idrottsplatser, förskolor och skolor att ÄlÀggas att sÀtta upp vargstÀngsel runtom? Kanske kan barnfamiljer fÄ bidrag för att hÀgna in sin tomt vargsÀkert? Kanske kan det bli resebidrag för skjutsning av barn till olika aktiviteter? Kanske kan en drabbad familj fÄ en liten dusör? Precis som det fungerar med vissa husdjur idag.
Framtiden mÄ visa vilka samlevnadsformer vi kan hitta.