I EK den 25/2 fanns en insändare om vargar som var intressant ("Avskjutning kan inte vara lösningen på vargproblemen"), speciellt slutklämmen ”Lösningen är att hitta former för samlevnad med vargen”. Sveriges riksdag har bestämt att vi ska ha en vargstam av viss storlek, så hur hittar vi då dessa former för samlevnad?

Enbart i norra Sörmland har under de senaste månaderna minst fyra incidenter rapporterats i lokaltidningarna där vargar varit obehagligt närgånget intresserade av människor. Någon varg har skjutits på grund av detta beteende. Är det en form för samlevnad?

Den allvarligaste incidenten var i Kjula, där en person säger sig ha blivit attackerad på en busshållplats av två vargar som nafsade i ytterkläderna. Detta beteende är ju sensationellt, tvärtemot ”all forskning och vetenskap”. Det måste självklart ha föranlett länsstyrelsens varghandläggare att ta DNA-prover från saliv på kläderna för analys. Men inte ett ord har vi hört om resultatet. Kan det vara så illa att det råder någon slags tystnadskultur om uppgifter som är till ogagn för vargen?

Den dag en varg tar ett barn till skogs och äter upp så kommer vi att få en helt annan diskussion om vargar. Kanske kommer ägare av lekplatser, idrottsplatser, förskolor och skolor att åläggas att sätta upp vargstängsel runtom? Kanske kan barnfamiljer få bidrag för att hägna in sin tomt vargsäkert? Kanske kan det bli resebidrag för skjutsning av barn till olika aktiviteter? Kanske kan en drabbad familj få en liten dusör? Precis som det fungerar med vissa husdjur idag. 

Framtiden må visa vilka samlevnadsformer vi kan hitta.