Förslag till beslut: Årbyskolans högstadie läggs ner. Fast vi alla vet att beslutet redan är taget. Vi vet, eftersom politiken har jobbat i hemlighet med det i 1,5 år. Det kan inte kännas på något annat sätt än kniven i ryggen, än mer då vi får besked under omställningsprocessen och precis innan semester och lov.

Dåliga resultat är en av anledningar. Det fina med statistiken och graferna är att den kan säga mycket och inget samtidigt. Att bara titta på resultat utan att titta på det hela ger ingen tydlig bild. Det är som att säga att Jamaicas alpina åkare har dåliga resultat, ja det kanske de har men det beror på förutsättningar de har utifrån sin varma klimat och inte att de inte har förmåga.

Så måste man ju ha tro i sig själv också för att nå goda resultat. Ibland är det väldigt lite av den varan. Minskat elevunderlag då många väljer bort Årbyskolan på grund av området (samt att det är färre barn överlag), vilket inte har med varandra att göra men vi förstår att människor gör den kopplingen.

Så lösningen är att tvinga våra elever att gå till andra skolor och fylla på deras lokaler. Om det är så, varför byggs det nya skolor? Och varför inte göra tvärtom, fylla på våra klasser i Årby med elever från andra skolor?

Ja, nya skolor måste byggas så man kan skryta lite och snurra runt pengarna. Sen säger de att de inte kan göra mer för området, kommunen lägger väldigt mycket resurser på området. Om man nu gör det, var är resultaten?

Kommunen har stoltserat med att de jobbar utifrån modellen "Orten bortom våldet" och envisas med att skippa steg 1, vilket är att polisen tar tillbaka det offentliga rummet från kriminella så att människorna känner att de kan röra sig fritt. Utan det kan inte satsningarna lyckas, logiskt då man måste gå ut för att ta sig till de satsningarna.

Så länge det är så kommer inte satsningarna ge effekt. Förra sommaren tog jag en promenad till Årby för att hälsa på elever som inte kommer till fritids. Det första jag möts av är kriminella i skottsäkra västar och handskar som sitter och chillar på parkbänken medan våra elever sitter intryckta på gräsplätten utanför biblioteket då de inte vågar röra sig mot stora parken.

Ibland måste man skrapa djupare för att få förståelse för statistiken. Det är inte att vi inte har lyckats eller att våra elever inte har förmåga, så som det framställs. Vi förväntas göra lika bra som skolor och elever som inte har så många andra saker att kämpa emot, saker de är oroliga för. Snarare är det ni i stadshuset som har misslyckats.