Läser i Eskilstuna-Kuriren att anmälningarna om våld på förskolorna har ökat, och jag måste säga att jag blev illa berörd. Emma Sandin (avdelningschef för förskola, reds. anm.) säger att våldet på förskolorna inte ökat. Hon har möjligtvis rätt, men typen av kränkningar har förändrats.
Visst har vi alltid haft barn som biter, eller tjongar en leksaksbil i huvudet på sin kompis, men när jag läser att fler barn i grupp står och kränker ett annat barn med slag, spott och fula ord blir jag mörkrädd. Detta är en typ av kränkning jag aldrig sett under de cirka 40 år jag arbetat i barnomsorgen.
Detta är ett beteende som troligtvis görs av barn som själva inte mår så bra och som behöver hjälp med att bryta sitt beteende. Det jag undrar över är vilket typ av stöd de drabbade förskolorna får för att hjälpa dessa barn. Samt – och lika viktigt – hur stöttar man de barn som är drabbade av kränkningar?
Dessa kränkningar får INTE normaliseras!
För ett antal år sen försämrades möjligheterna att få tilläggsbelopp för barn med utåtagerande beteende, dessa barn förväntas vi klara ändå utan tilldelade resurser. Det är en stor utmaning att hjälpa dessa barn och samtidigt skydda de andra barnen. Får vi nu ett tilläggsbelopp så täcker det sällan hela dagen och anställs det ändå någon på mer tid överskrids budgeten och rektorerna får då stå till svars för överskriden budget och tvingas göra andra besparingar i verksamheten.
Men vad är viktigast, ekonomin eller barns trygghet? Är det inte dags för barn- och utbildningsförvaltningen och förskolenämnden att ta dessa varningssignaler på allvar? Nu varslas flera erfarna barnskötare om uppsägning i stället för att dra nytta av deras kompetens.
Är det inte dags att damma av ett gammalt förslag om att minska barngrupperna? Kanske höja barnomsorgsavgiften eller höja skatten?
Jag skulle gladeligen betala mer i skatt om jag visste att det gick till skola och förskola!