Det har varit rekordmånga anmälningar om kränkningar barn emellan i förskolan, tyvärr knappast förvånande. Enligt min mening finns det flera samverkande orsaker.
- Eskilstunas förskolor har under många år utvecklats till stora enheter där barn slussas runt mellan olika lokaler utan att ha möjlighet slutföra sina lekar.
- Utevistelse med i princip enbart enkel tillsyn för att kunna möjliggöra planering och reflektionstid för personalen. Det innebär färre personal som oftast inte känner barnen speciellt väl och vet var de behöver vara och dessutom alldeles för få att kunna ha översyn vad som händer barn emellan.
- Barnsynen som "elev" i lärsituation framför att prioritera stabila och trygga relationer med pedagoger och andra barn gör att de starka tar för sig och de som blir otrygga i stora sammanhang blir stressade. Stress och otrygghet resulterar i en sämre förmåga att lösa även små konflikter.
- Förskolans personal har i många upprop, artiklar och insändare vittnat om en stressig och pressad arbetssituation där de tvingas prioritera verksamhet trots att de varken känner sig kunna ta ansvar för barnens säkerhet eller trygghet. Kollegor jag haft har vittnat om att de inte vågar gå i väg från förskolegården med barnen.
- De barn som på grund av NPF-diagnoser eller andra orsaker har behov av kontinuitet, småskalighet och närvaro av kunniga och trygga vuxna far mycket illa i dagens förskolegrupper och blir tidigt stigmatiserade för att vara våldsamma och oberäkneliga bara för att kunskap och lämplig miljö för dem saknas.
- Personal som inte vet var de ska jobba – eller om de får ha jobbet kvar – påverkar knappast känslan av engagemang och arbetsglädje även för deras kollegor. Pedagoger ses som utbytbara kuggar i en personalplanering i stället för trygghetsskapande vuxna för förskolan barn.
- Förskolans ledning har under lång tid försökt övertyga föräldrar (ursäkta, vårdnadshavare skall det ju heta) att förskolans verksamhet är överlägsen vad föräldrarna kan erbjuda. Tyvärr motsvarar inte det som erbjuds det som förespeglas.
Till slut vill jag ge min beundran till alla de som trots allt lyckas ge våra barn trygga och glädjefyllda dagar där de lär sig nya saker.