Springpride fyllde torget förra Äret.
Scenen utspelade sig pÄ en av Eskilstunas landsbygdsskolor i veckan. NÀr lÀraren pÄpekade att det kan finnas homosexuella i klassen tittade flera av barnen med avsmak pÄ varandra, som om de försökte lista ut vem det kunde vara. Barnen i frÄga gÄr i mellanstadiet. Har vi verkligen inte kommit lÀngre Àn sÄ hÀr?
Under lördagen tÄgar Prideparaden genom Eskilstuna, och det Àr tydligt att det fortfarande behövs. Arrangören skriver att paraden Àr en manifestation av kÀrlek för mÀnskliga rÀttigheter och en kraftfull demonstration för allas rÀtt att Àlska och vara den de vill vara. Det Àr lÀtt att leva i villfarelsen att vi kommit lÄngt i de hÀr frÄgorna, att vi börjar nÀrma oss mÄlet. Men nÄnstans dÀrute sitter det förÀldrar och pratar nedsÀttande om homosexuella, tills det sÀtter sig i barnens huvud att en regnbÄgsflagga och en lesbisk klasskompis Àr nÄgot man verkligen inte vill förknippas med och att bög Àr ett skÀllsord.
NÀr ABF Sörmland och RÀdda barnen i samband med Springprideveckan bjöd in barn till sagostund, dÀr dragshow-teatersÀllskapet "Bland drakar och dragqueens" ska lÀsa böckerna, gick Eskilstunaborna i taket. MedelÄlders mÀn rusade till tangentborden för att uttrycka sin avsmak.
Det Ă€r inte utan att man skĂ€ms. Ăr det sĂ„ hĂ€r vi vill att Eskilstuna ska vara?
Jag har bott utomlands i perioder och hajade alltid till nĂ€r jag kom tillbaka till Sverige. Ăver förflyttningen, rĂ„heten i samtalen. Det kĂ€ndes som att samhĂ€llsklimatet blev kallare och hĂ„rdare i samma takt som politikernas retorik allt oftare gick mot âtuffa tagâ.
I min yrkesroll möter jag en del hat. PĂ„ en lĂ€sartrĂ€ff hĂ€romveckan var det en Ă€ldre kvinna som frĂ€ste till mig att jag Ă€r en person som önskar att alla pensionĂ€rer ska dö. Mötet handlade om neddragningarna av utdelningen av papperstidningen, ett beslut som inte Ă€r taget pĂ„ grund av min brist pĂ„ empati, utan för att det ekonomiska lĂ€get krĂ€ver det. StĂ€mningen generellt var hĂ€tsk. Jag har aldrig fĂ„tt sĂ„ mycket otrevligheter spottade i mitt ansikte tidigare som jag fick den eftermiddagen. Ăven om man Ă€r ledsen, arg och besviken â vilket jag förstĂ„r att mĂ„nga Ă€r â ger det en rĂ€tten att sĂ€ga vad som helst till andra?
Jag Àr en relativt vanlig mÀnniska. Jag Àr en ensamstÄende heterosexuell tvÄbarnsmamma, hyr en K-fastlÀgenhet i ett ganska bra omrÄde, Àr född och uppvuxen i Sverige med en svensk pappa och en finsk mamma. Jag gÄr till jobbet varje dag och försöker göra mitt bÀsta, jag anstrÀnger mig för att ge barnen en glad uppvÀxt och kÀmpar med att vara tillrÀcklig för vÀnner och förÀldrar. I förra veckan sprang jag nÄgra kilometer pÄ lunchen. Jag Àr som folk Àr mest.
Om jag tycker att samtalsklimatet Ă€r för hĂ„rt â hur Ă€r det dĂ„ för de som stĂ„r lĂ€ngre bort frĂ„n normen?
Schweiz representerades av Nemo i Ärets Eurovision. Hen blev den första ickebinÀra artisten som vinner tÀvlingen.
Det finns ljusglimtar. Förra helgen vann den ickebinÀra artisten Nemo Eurovision. Min sexÄring har bÀttre koll pÄ begreppet ickebinÀr Àn jag. Jag hör historier om Pridefiranden frÄn andra Eskilstunaskolor och -förskolor som varit roliga och oproblematiska. Men utöver det. Om du rannsakar dig sjÀlv: Kan du pÄ riktigt sÀga att du gjort allt du kan för att vara inkluderande och accepterande? Bidrar vi alla till ett öppet och vÀlkomnande samhÀlle?
Det Àr som att det finns en kollektiv uppfattning om att det Àr allas mÀnniskors rÀtt att uttrycka sin Äsikt i alla frÄgor. Men du har ansvaret för hur du pratar till och om andra. Och hur du vÀljer att göra det pÄverkar vilket samhÀlle vi fÄr.
Kanske kan Ärets Springpride fÄ bli en pÄminnelse om medmÀnsklighet och empati. Jag tror att Eskilstuna kan bÀttre.
Ulrika Sjöblom, chefredaktör och ansvarig utgivare Eskilstuna-Kuriren med StrengnÀs Tidning.