Springpride fyllde torget förra året.
Scenen utspelade sig på en av Eskilstunas landsbygdsskolor i veckan. När läraren påpekade att det kan finnas homosexuella i klassen tittade flera av barnen med avsmak på varandra, som om de försökte lista ut vem det kunde vara. Barnen i fråga går i mellanstadiet. Har vi verkligen inte kommit längre än så här?
Under lördagen tågar Prideparaden genom Eskilstuna, och det är tydligt att det fortfarande behövs. Arrangören skriver att paraden är en manifestation av kärlek för mänskliga rättigheter och en kraftfull demonstration för allas rätt att älska och vara den de vill vara. Det är lätt att leva i villfarelsen att vi kommit långt i de här frågorna, att vi börjar närma oss målet. Men nånstans därute sitter det föräldrar och pratar nedsättande om homosexuella, tills det sätter sig i barnens huvud att en regnbågsflagga och en lesbisk klasskompis är något man verkligen inte vill förknippas med och att bög är ett skällsord.
När ABF Sörmland och Rädda barnen i samband med Springprideveckan bjöd in barn till sagostund, där dragshow-teatersällskapet "Bland drakar och dragqueens" ska läsa böckerna, gick Eskilstunaborna i taket. Medelålders män rusade till tangentborden för att uttrycka sin avsmak.
Det är inte utan att man skäms. Är det så här vi vill att Eskilstuna ska vara?
Jag har bott utomlands i perioder och hajade alltid till när jag kom tillbaka till Sverige. Över förflyttningen, råheten i samtalen. Det kändes som att samhällsklimatet blev kallare och hårdare i samma takt som politikernas retorik allt oftare gick mot ”tuffa tag”.
I min yrkesroll möter jag en del hat. På en läsarträff häromveckan var det en äldre kvinna som fräste till mig att jag är en person som önskar att alla pensionärer ska dö. Mötet handlade om neddragningarna av utdelningen av papperstidningen, ett beslut som inte är taget på grund av min brist på empati, utan för att det ekonomiska läget kräver det. Stämningen generellt var hätsk. Jag har aldrig fått så mycket otrevligheter spottade i mitt ansikte tidigare som jag fick den eftermiddagen. Även om man är ledsen, arg och besviken – vilket jag förstår att många är – ger det en rätten att säga vad som helst till andra?
Jag är en relativt vanlig människa. Jag är en ensamstående heterosexuell tvåbarnsmamma, hyr en K-fastlägenhet i ett ganska bra område, är född och uppvuxen i Sverige med en svensk pappa och en finsk mamma. Jag går till jobbet varje dag och försöker göra mitt bästa, jag anstränger mig för att ge barnen en glad uppväxt och kämpar med att vara tillräcklig för vänner och föräldrar. I förra veckan sprang jag några kilometer på lunchen. Jag är som folk är mest.
Om jag tycker att samtalsklimatet är för hårt – hur är det då för de som står längre bort från normen?
Schweiz representerades av Nemo i årets Eurovision. Hen blev den första ickebinära artisten som vinner tävlingen.
Det finns ljusglimtar. Förra helgen vann den ickebinära artisten Nemo Eurovision. Min sexåring har bättre koll på begreppet ickebinär än jag. Jag hör historier om Pridefiranden från andra Eskilstunaskolor och -förskolor som varit roliga och oproblematiska. Men utöver det. Om du rannsakar dig själv: Kan du på riktigt säga att du gjort allt du kan för att vara inkluderande och accepterande? Bidrar vi alla till ett öppet och välkomnande samhälle?
Det är som att det finns en kollektiv uppfattning om att det är allas människors rätt att uttrycka sin åsikt i alla frågor. Men du har ansvaret för hur du pratar till och om andra. Och hur du väljer att göra det påverkar vilket samhälle vi får.
Kanske kan årets Springpride få bli en påminnelse om medmänsklighet och empati. Jag tror att Eskilstuna kan bättre.
Ulrika Sjöblom, chefredaktör och ansvarig utgivare Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning.