I den sörmländska kulturtidsskriften Trakten medverkar lokala skribenter. Ofta på ideell basis.
Kulturdebatt
Jag förstår inte riktigt vilka punkter Nitz syftar på, eller vari bemötandet består. Krönikan bekräftar snarare min bild av kulturjournalistiken hos Sörmlands Media. Ett antal journalister, fast anställda och frilansare, jobbar hårt utifrån de kvantitativa mål som Nitz tidigare försvarat i Sörmlands Nyheter (18/3):
”Traditionella kulturartiklar om konstutställningar, kammarmusikkonserter, jazzkvällar och liknande [är] inte alls lika efterfrågat som det mera nöjesinriktade materialet som handlar om tv, sociala medier, humorföreställningar och popkonserter.” Samtidigt får redaktionen “ständigt kritik från missnöjda och ibland desperata” kulturutövare som ”vill ha uppmärksamhet”.
Analysen tycks enkel: Den journalistik som Nitz och Sörmlands Media eftersträvar tilltalar nog en bredare läsekrets, ger fler klick, men känns inte lika relevant för (desperata) människor med engagemang i det lokala kulturlivet, eller för oss som hellre läser en nyskriven novell av Robert Åsbacka än ytterligare en text om vad någon sett på Netflix.
Vi startade Trakten 2020 i ett försök att skapa en ny arena för lokal och regional kultur, väl medvetna om att det fanns ett tomrum, ett behov, både hos läsare, skribenter och andra kulturutövare. Därför publicerar vi – med ytterst begränsade resurser – essäer, kritik, noveller, fotoreportage och andra verk som annars har svårt att nå ut. Vi ser ingen motsättning i att samtidigt jobba för kulturintresserade läsare och kulturutövare, eftersom det i hög grad rör sig om samma människor. Vi är varandras publik.
Jag är glad att Nitz ser Trakten som ett välkommet komplement, och vill vara tydlig med att jag uppskattar att Sörmlands Media har kvar sin kulturredaktion. Demokratin behöver lokaljournalistik som ger plats även åt kulturyttringar som inte når fram i uppmärksamhetsekonomins algoritmstyrda brus.
Vi på Trakten kan bara drömma om två heltidstjänster och den uppbackning som enligt Nitz finns hos NTM. Det interna stödet för nöjes- och kulturjournalistiken känns dock inte riktigt helhjärtat när tre av fyra digitala titlar hos Sörmlands Media saknar sektioner och push-notiser för just ”Kultur och nöje”. Hur ska läsarna då hitta de många verkligt läsvärda artiklar som Nitz och hennes kollegor publicerar? Och hur ska kulturjournalistiken, som vi båda kämpar hårt för, på sikt överleva?