I programmets fjärde avsnitt samtalar Ebonita Baldeh och Gunnel Gustavsson om hur viktigt det var för Ebonita med stöd under uppväxten i Eskilstuna.
Det är inga små trauman som Ebonita Baldeh modigt väljer att dela med sig av i det första avsnittet av "Lerin på Lofoten".
Hon berättar om sitt forna missbruk, om att mista en dotter och om att utsättas för trafficking som barn.
Men hela idén med programmet är att deltagarna tillsammans med Lars Lerin ska finna styrka i att dela med sig. Att de förhoppningsvis ska kunna inspirera och stärka de tv-tittare som själva gått eller går igenom trauman.
Under tisdagens avsnitt berättar Ebonita Baldeh att hon vid en punkt under sin uppväxt behövde bryta sitt pågående mönster för att ta sig vidare. Hon behövde en ny uppfostran, och 19 år gammal blev hon familjehemsplacerad hos Gunnel Gustavsson, 58.
Det är en regnig eftermiddag när tidningen besöker Gunnel i hennes hem. Här har många unga flickor bott genom åren – Gunnel Gustavsson har arbetat med familjehemsplaceringar i nästan 30 år.
– Allt började egentligen redan när jag själv var liten. Jag blev inte sedd. Jag fick mina egna trauman som jag fått bära med mig. Idag tycker jag inte om när barn inte blir sedda. Jag blir så ledsen av att se alla unga flickor som är så fruktansvärt duktiga men som kämpar med självskadebeteenden.
Gunnel säger att hon förstår de unga flickornas problem eftersom hon själv kan relatera till dem. I Kungsör växte hon upp med föräldrar som inte kunde skydda henne. Hon blev mobbad, misshandlad och levde helt utan någon vuxen som såg henne.
– Och det här traumat vill jag inte att andra ska behöva uppleva. Så när de här flickorna kommer hem till mig försöker jag backa bandet lite och bara tillåta dem att vara barn.
De första flickorna som fick hjälp hemma hos Gunnel var vänner till döttrarna Linda, 38, och Sofia, 37.
– Under tonårstiden hade de så mycket kompisar – och många mådde dåligt. Jag har alltid haft dörrarna öppna, så jag fick hem så många barn. De behövde den där lilla extra omtänksamheten, och den gav jag.
Sedan kom en vacker dag ett samtal från Socialtjänsten. Gunnels goda gärningar hade skapat ringar på vattnet, och nu undrade de om hon formellt ville bli familjehem.
Sedan dess är det många unga flickor som kallar Gunnel för sin extramamma.
Vissa av dem har bott hos henne i ett par månader. Andra i flera år. Och som om det inte vore nog med arbete har Gunnel själv hela tiden jobbat – både inom vården och med en egen verksamhet inom bröllopscatering. Dessutom har hon fyra egna barn.
Mitt under intervjun trillar en av dem in i köket. Det är dottern Linda, 38, som har med sig barnen Alma, 5 och Mio, 3.
Hur kändes det för dig att se programmet?
– Jag blev rörd. Senast igår var det en tjej som hörde av sig till mamma och berättade hur mycket hon betytt under uppväxten. Det är jättefint att se.
När tidningen är på besök för att träffa Gunnel, 58, trillar även dottern Linda, 38 samt barnbarnen Mio, 3 och Alma, 5, in mitt under intervjun. "Jag kände mig otroligt stolt över mamma," säger Linda om att se Gunnel i programmet.
Linda berättar att hon aldrig upplevde någon avund eller konkurrens mot flickorna som bodde i hennes hem under uppväxten – tvärtom så bidrog deras närvaro oftast till någonting fint.
– Det var ganska många barn som kom och gick genom åren, men det var något speciellt mellan Ebonita och mamma. Det såg man.
Gunnel säger att hon hoppas att de som ser "Lerin på Lofoten" ska känna att det går att läka, bara man får rätt hjälp.
– Man måste bara hitta den personen som ser en och gör att man blir trygg. Det är inte det lättaste, men Ebonita och jag hittade varandra.
Hur känns det för dig att se henne i rutan?
– Jag är stolt över Ebonita och tacksam över att jag fått vara med en bit på hennes resa. Att jag fick betyda så mycket för henne – det hade jag nog inte kanske fattat innan.