I den pandemidrabbade ekonomin är all stimulans från staten välkommen. Så kan man se på den fortsatta utrullningen av statliga pengar till så kallade extratjänster även i år.

Som EK/ST berättar landar 500 av dem i Eskilstuna. Det är en arbetsmarknadsåtgärd tänkt för personer som står längst från arbetsmarknaden – långtidsarbetslösa och nyanlända. I praktiken ska de utföra olika stöduppgifter i offentlig sektor eller i ideella organisationer.

Åtgärden har funnits i några år och resultatet är skralt i termer av inslussning i jobb. Enligt Arbetsförmedlingens siffror för 2017 och 2018 gick 6 procent av dem som sysselsatts i extratjänster vidare till arbete, oftast även det subventionerat.

Man kan naturligtvis värdera extratjänsterna på annat sätt. Personalen i exempelvis kommunal verksamhet får avlastning. De arbetslösa får under ett års tid göra något meningsfullt, vilket kan höja deras livskvalitet, och de får lite mer pengar att röra sig med. 

Staten står för lönen, vilket betyder att kommunerna minskar sina kostnader för försörjningsstöd. Och eftersom extratjänsterna inte berättigar till a-kassa har kommuner inga drivkrafter att ”fuska” genom att använda åtgärden enbart för att flytta försörjningsstödstagare till en annan kostnadskolumn.

Men när allt kommer omkring finns det inga genvägar till en allt mer krävande arbetsmarknad för den som har varit utan jobb länge. Man behöver lära sig de arbetsuppgifter som efterfrågas och fylla sin meritförteckning med relevant erfarenhet. Det kräver mycket matchning och handledning på arbetsplatser av ett slag som många arbetsgivare inte mäktar med.

Men det är ändå denna svåra väg man måste gå.

Den ekonomiska kostnaden för arbetslösheten är hanterlig. Före pandemin var Sveriges sysselsättningsgrad för personer i arbetsför ålder högst i EU. Andelen svenskar som försörjdes med ersättningar och bidrag var den lägsta på 30 år, det vill säga under hela den tid som Statistiska Centralbyrån har mätt detta.

Det är bra att bli påmind om det bland alla svartmålningar av tillståndet i svensk ekonomi och arbetsmarknad.

Med det sagt måste de problem som finns hanteras. Den svenska långtidsarbetslösheten – som för övrigt också är lägst i EU – har ett socialt pris, på individ- och samhällsnivå. 

Bristen på arbetskraft, framför allt inom den offentliga sektorn, ger i sin tur medborgarna en sämre skattebetald service än vad de förväntar sig. Ur det perspektivet är de arbetslösa en resurs. Den måste användas.